Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Johan Olov Wallin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och så förtäljdes under sorl och glam:
»Vi fästning lekt kring stora furens stam,
och vi ha slagit hundra tusen ryssar.
Än finns det fler; när vi ha slagit dem,
då kan ju far från Finland komma hem?»
Hon log ett löje matt. Den lilles hår
hon ömt ur pannan strök och talte sakta:
»Till dess kan dröja många, långa år.
Men tålamod! Dag efter dag förgår,
och trofast hemmet vi åt fader vakta.»
Nu blicken sökande kring skaran for:
»Men varför kommer inte äldste bror?»
På moderns knä den lille ystert red
och svängde stolt sitt svärd, det väldigt långa.
»Den stackarn orkade ej följa med,
i gräset flämtande han slog sig ned;
nu kanske ryssen honom tar till fånga.
Fast han är äldst, han jämt en kruka var;
soldat blir aldrig han som jag och far.»
En sorgsen oro skymde hennes blick,
men tyst som alltid modershjärtat bar den.
Den lille krigaren en kyss sig fick,
och sedan lugnt hon in i kammarn gick
och vande åter snart med aftonvarden.
Men när hon sett, att varje mun fått nog,
hon skyndsamt vägen nedåt dalen tog.
Hon framåt vandrade med sorgsen håg,
kring nejden blickarna på spaning foro,
till sist hon, hunnen nära älvens våg,
mörklockig, mörkögd pilt i gräset såg,
sin moders högsta fröjd och högsta oro.
En öppen psalmbok vilade mot knät;
men pilten läste ej. Han sakta grät.
Hon stillade sitt eget hjärtas slag
och milt och tåligt lät den lille skrifta,
hur tungt det känns att vara klen och svag,
att ej ha hoppet att som man en dag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
