Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 4. Pinkel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PINKEL.
33
begäran. Hon stälde nu en stor gryta öfver elden och
lagade grytan full med hvit gröt. När så gröten var
färdig, bjöd hon Pinkel, att han skulle äta, och det gjorde
han ock; men for hvarje gång han stack en sked gröt
i munnen, hälde han två skedar gröt i påsen. Rätt som
käringen nu började undra, att Pinkel kunde äta så myc¬
ket, låtsade han bli sjuk och föll ned ifrån bänken såsom
hade han varit död; men stack i det samma oförvarandes
ett hål på sin påse, så att gröten rann öfver hela golfvet.
Nu tänkte käringen, att Pinkel hade spruckit af den
myckna gröten, och blef mycket glad, slog samman hän¬
derna och sprang bort att uppsöka sin dotter, som gått
till källan. Men såsom det var regn och oväder, lade
hon först ifrån sig sin granna skinnpels. Vips, kom Pin¬
kel till lifs, sprang upp som en blixt, annammade guld-
pelsen och ilade skyndsamt ned till stranden, der han
hade sin båt.
Som nu
käringen fick se, att Pinkel var lefvande
igen och blef varse guldpelsen, som lyste öfver hela
sjön, blef hon alldeles ifrån sig och sprang långt ut på
strandbrädden och ropade: »Är det inte du, Pinkel?»
»Jo, men, är det så, mor lilla!» svarade pojken. Kärin¬
gen sade: »Har du tagit min granna guldpels?» Pinkel
svarade: »Ja, har jag så gjort, mor lilla!» Käringen
återtog: »Är du mig inte en stor skalk?» Pinkel svarade:
»Jo, är jag så, mor lilla!» Nu begynte käringen qvida och
jämra sig: »Ack! hvad jag var dum, som släppte dig bort.
Jag kunde väl tänka, du skulle spela mig några elaka
streck.» Och dermed skildes de ifrån hvar andra.
Sv. Folksagor. 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
