Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förmådde stå på benen. Brahe, De la Gardie och
Stenbock skaffade honom friare utrymme och bättre kost, och
sökte äfven förmå Gustaf Kurck till eftergift; men fåfängt.
Deremot uppretades sinnesstämningen på Ösel så, att
först öns presterskap och sedan hela dervarande
borgerskapet inkommo med klagomål mot den stränga
predikanten.
Ransakningen drog på tiden och Oldekop fick
qvarsitta i häktet. Åtskilliga knotade. Om Oldekop ej är
galen förut, så blir han det genom dylik behandling,
sade riksrådet Ebbe Ulfeld. Man fruktade visserligen,
att genom så godtyckligt fängslande af en superintendent
reta presteståndet; men det hjelpte ej. Man nedsatte en
domstol. Erkebiskopen yttrade i densamma, att Oldekop
var en förnäm och förståndig man. Knut Kurck
påstod då, att erkebiskopen för detta beröms skull, borde
anses jäfvig. Man ville tvinga Oldekop till afbön för
Gustaf Kurck, men han kunde ej förmås till ett steg,
så stridande mot samvetet[1].
Förföljelsen fortfor och tredje fängelseåret ingick.
Oldekops sinne slappades, och han förklarade sig
ändleligen färdig att göra afbön. Men nu påstod Bengt Horn,
att Kurck ej borde släppa den djerfva klagaren så lätt.
De la Gardie deremot tyckte mannen hafva lidit nog,
och bad Kurck åtnöjas med den erbudna upprättelsen[2].
Till och med Karl den elfte, nu mera myndig,
föreställde skriftligen Kurck, huru Oldekop genom så lång
fängelsetid och genom förnekad ämbetsulöfning vore
tillräckligen straffad för det fel, han kunde hafva begått;
och, tillägger den unge konungen, vi tycka derföre, att
i bören af kristligt medlidande något eftergifva och ej
stå på högsta rätten; och vore en sådan försoning oss
ganska angenäm; dock alltid den lagliga rätten eder
förbehållen[3]. Men Gustaf Kurck lydde Bengt Horns
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
