- Project Runeberg -  Berättelser ur svenska historien / 17. Karl den elftes historia. H. 3. Reduktions-Verken /
123

(1823-1872) [MARC] Author: Anders Fryxell With: Otto Sjögren
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

men hvad som steg deröfver, indragas. I följe af dessa
beslut blefvo 1681 och 1682 under kronan vederkända
många lifstidsfriheter och Norrköpings-besluts-gods, till
ett belopp af 12,236 d. s. m. ränta. Reduktionen af
ifrågavarande lägenheter blef sedermera i betydlig mån
utvidgad, såsom vi framdeles få se, då äfven den
gemensamma inkomsten deraf skall, så vidt möjligt är, utredas.

OM EFTERRÄKNINGEN MED OFRUKTDARA FORDRINGAR.

För att kunna någorlunda bedömma detta vigtiga
ämne är nödigt att i minnet återkalla fordna tiders
förhållanden och tänkesätt.

Redan i kristendomens begynnelse funnos många dess
anhängare, som trodde och lärde, att ränta aldrig borde
fordras, utan alla lån betraktas endast som understöd, gifna
af den kristliga barmhertigheten och utan afseende på egen
vinning. Många församlingar ansågo till och med för
kättare hvar och en, som försvarade långifvarens rättighet alt
taga ränta på sina penningar. Man trodde sig kunna med
bibelspråk försvara dessa läror, hvilka derföre också blefvo
i flera kyrkomötens beslut införda.

En annan sida utbildade likväl en helt annan åsigt.
Många och de fleste fordrade såsom en rättighet att kunna
af sina penningar bereda så stor laglig vinst som möjligt.
Denna möjlighet sträcktes ofta långt nog. Under
medeltiden herrskade nämligen stor brist på reda mynt. Lån
voro derföre svåra, att erhålla och ofta betaltes räntor,
stigande till 10, 15, ja 20 för hundradet, utan att dock
sådant ansågs just olagligt. Påfvarne sökte ofta jemnka
åsigterna och hämma ockret. En bland dem föreskref t.
ex. 1592, att räntan icke skulle stiga öfver 7 för
hun-dradet. I samma mån, som banker och näringar
utvecklades, blef i södra och medlersla Europa den lagliga
räntan äfven enligt verldslig ordning bestämd li!l 5 — 8 för
hundradel. Emellertid bibehöllo sig båda de stridiga
åsigterna bredvid hvarandra, och det en lång tid bortåt. De

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 00:16:45 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svhistfry/17/0135.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free