Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
9
de mönstringar och än mer i ds öfningsläger, fadren
tillställde. Den trettonåriga pilten trotsade gerna
hunger, törst och besvär, endast han fick vara med i
strids-hvimlet. Man såg honom under skendrabbningarna störta
in i vildt kringtumlande ryttaresvärmar1), och det med
en djerfhet, som ofta blottställde hans lif; men ock
med en köld, hvilken på samma gång frälste honom
ur faran. Redan nu aktade han hvarken skråmor eller
sår och ådagalade en för så unga år märkvärdig
sinnesstyrka. En gång vid drottningens bord, räckte han
något bröd åt en hund. I sin glupskhet bögg denne
till så häftigt, att han sårade gifvarens hand. Denne
bade dock styrka nog, att icke låta sig märka. Han
lindade helt lugnt servietten kring handen och teg, tills
förhållandet slutligen röjdes genom det blod, som
framträngde genom linnet.
Denna tidigt utvecklade själsstyrka visade sig
äfven i andra hänseenden, stundom lofvärda, stundom
betänkliga. Uppasserskan hade en gån;;: satt prinsen i
en med pinnar stängd stol och af honom tagit löfte
om, att der stanna qvar, tills bon hunnit tillbaka.
Emellertid inträdde drottningen för att hämta prinsen
till predikan. Han ville i början alldeles icke följa
med. Drottningen, förvånad, frågade efter orsaken. Då
omtalade han sitt gifna löfte och sin föresats att hålla
det. Så gjorde ban ock, äfven i mindre beröm liga fall.
Han hade en gång påstått, att den blåa fårgen var
svart, och en annan gång, att hofmålaren Behn liknade
en markatta; och båda gångerna var uet omöjligt att
förmå honom frångå, hvad ban en gång yttrat.
En muntlig sägen berättar från denna tid följande
händelse. Karl hade den ovanan att under
lärotimmarna peta i de framför stående ljusen. Nordenhielm
hade bedt honom upphöra dermed, kanske ock någon
’) Fr. miniaterbr. den 29 Maj 1697.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
