- Project Runeberg -  Berättelser ur svenska historien / 43. Adolf Fredrik och Lovisa Ulrika, deras samtida statsmän, krigare, ämbetsmän och prester samt Emanuel Swedenborg /
38

(1823-1872) [MARC] Author: Anders Fryxell With: Otto Sjögren
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

personlighet, och vi komma nu till de egenskaper,
som öfver honom och hans lefnadsbana kasta
många och mörka skuggor.

Förnämsta felet, grundfelet, var en högt
drif-ven egenkärlek. Anlagen dertill voro starka,
frestelserna likaså. Medvetandet om ovanligt många
och stora egenskaper lockade till lika ovanligt stor
egenkärlek, till en Narciss-artad och oafvänd
beskåd-ning af sig sjelf, tanke på sig sjelf, beundran för
sig sjelf. Den starkt utpräglade sjelfviskheten
uppenbarade sig dock ingalunda som någon
egennyttans vinningslystnad; men så mycket mer som
en egenkärlekens utmärkelselystnad, ett brinnande
begär att vid alla möjliga tillfällen synas,
bemärkas, berömmas. Han var i sjelfva verket
gud-fruktig, menniskoälskande och försonlig; men
ut-öfvade dessa dygder ofta nog på ett sätt, som
skulle mindre de sjelfva, än deras framhållande varit
hufvudsaken. Samma utmärkelselystnad förledde
honom ock att i tal och handlingar, äfven de för
öfrigt mest vackra och ädla, beständigt inblanda
sin egen personlighet. Derigenom störde han ofta
nog det eljest goda intrycket, och väckte i stället
åtlöje, missnöje, stundom till och med förtrytelse.
Han tillät sig nämligen att i sitt sjelfförsvar
eller sjelfberöm inlägga uppgifter, som icke alltid
öfverensstämde med sanningen. Så har han t. ex.
gång på gång förklarat sig oskyldig i Horns och
de gamla Mössornas störtande och i finska kriget
1741 m. m., ehuru något hvar visste motsatsen.
Hur kunde han våga något dylikt? Hade han väl
genom betraktande af sina lysande egenskaper
blifvit solblind ända derhän, att han icke såg sina
fel? -— eller tillät han sig att med flit blunda för
dem, inbillande sig kunna narra samtid och
efter-verld att göra på samma sätt? Men begge dessa
domare hafva i stället icke blott vidhållit
anklagelserna för nämnde politiska fel, utan ock till

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 20:51:46 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svhistfry/43/0046.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free