Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Alice. Berättelse af Oscar Levertin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hemligaste drömmar, och när man steg upp ifrån ett
samtal med henne, var man upphetsad som af ett torrt vin, i
hvilkets eld man ständigt väntar att finna en sötma, som
där icke finns.
En dag gjorde vi en åktur högt upp i Jurabergen, och
jag körde för grefvinnan. Där uppe på Alperna hade redan
väldiga snöfall täckt alla spetsar och stupor, och våra slädar
foro långsamt upp genom ett smalt hvitt alppass, på kanten
af en afgrund, städse uppåt för de hvita sluttningarna rakt
upp i den blå himmeln, hvars kupa liksom stödde sig på de
växtlösa snöfältens tindrande iskant. Andra bruka, när de
passerat trädgränsen, erfara känningar likartade med
sjösjukans; jag erfor blott ett lätt, oändligt utsökt rus, endast
jämförligt med en morfininsprutning. Den öfverjordiskt
lätta luften, solrymden, hvars genomskinlighet påminner om
ett matematiskt axioms abstrakta klarhet, landskapet, hvars
dristiga linier likna förstelnade lidelser, den frusna stillheten
rundt omkring, i hvilken mitt blods och min fantasis sång
mom mig blir stark som en jätteorkesters, allt gör mig
barnsligt upprymd och barnsligt meddelsam .... Redan
på uppresan till det lilla, oerhördt högt belägna »hospiz»,
som var vårt mål, hade jag fattats af ett oemotståndligt
begär att bikta för grefvinnan alla mina hemligheter och
allt mitt hopp; och när vi sedan foro hemåt i skymningens
halfdunkel, uttröttade af sol, luft och vin, gledo vi allt
längre ut på de ömsesidiga bekännelsernas gungfly. Den
vemodiga sordin, som grefvinnan med öfverlägsen konst
lade öfver sina förtroenden, beröfvade mig min sista glimt
af motstånd och misstro, och jag grep hennes hand och
kysste henne upprepade gånger mellan handsken och
pälsverket. Men i och med detsamma slog min stämning
plötsligt om, och min upprymdhet efterträddes af en tung
sorgsenhet. Skulle denna kalla kokett blifva den sista
kvinna, som jag kunde älska, och jag blygdes, som jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
