Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ur Egron Lundgrens litterära och artistiska kvarlåtenskap - Bref till öfverintendenten Anckarsvärd. Af Egron Lundgren. Med 4 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
öfverallt i kapellerna fullt med taflor som i ett museum. Jag
har aldrig hört en skönare orgel än här: ibland är den så
stark, att den liksom förkrossar, och åter igen blir den så
eterisk, så aflägsen och dock klangrik, att man tycker
sig höra toner som från ofvan molnen. De första tre
veckorna gick jag alla dagar till katedralen, och jag har
ännu icke kunnat se mig mätt på detta konstens
mästerverk. Den härliga orgeln liksom berusar mig med
outgrundliga känslor och allt hvad som är allvarligast i lifvet,
och ändå kan jag aldrig glömma, att jag står på ett ställe,
där de hidösaste brott föröfvats och de afskyvärdaste
planer blifvit uttänkta. »Ära vare Gud i höjden, frid på jorden,
och människorna en god vilja», sjunger det i mitt hjärta,
men på samma gång minnes jag inkvisitionens djäfvulska
procession och sträckbänkarna — till Guds ära —, och
då tycker jag mig höra samma hånleende åt mänsklighet,
heder, ärlighet, dygd och allt ädelt, som jag många gånger
förut trott mig höra under de präktiga götiska domernas
dunkla hvalf —, bland förgyllda helgonbilder,
vigvattens-funter och biktstolar. I kyrkan finnas flera rätt märkvärdiga
taflor. Kyrkan är dock tämligen skum, och fönstren
målade, så att dagern för taflor icke är den bästa. — Den
förnämsta taflan är Murillos S:t Antonio, som föreställer
helgonet på knä i sin cell och Kristusbarnet, som
uppenbarar sig för honom liksom i en strålande sky, omgifven
af ett änglakör. Det är i denna tafla en harmoni så
va-porös, att den liksom dallrar och man väntar, att allt skall
försvinna som en vision. Man vet först här i Sevilla rätt
hvad Murillo betyder. Han har ett underbart sätt att måla
och en naiv gratie till och med i sättet, hvarpå han smörjer
sina färger på duken; det är en lätthet, en lust och
säkerhet, att det förefaller som en lek, dessutom en finess i
uttryck och komposition, som få målare uppnått — kanske
ingen öfverträffat. Det är denna outgrundliga och oefter-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
