Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 7 och 8 - Peterson, K. Edv., Ett och annat från den kemiska storindustriens område
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
124
drade, och man stod! der vackert igen. Må det ej gå på samma sätt
än en gång.
Sodaresterna bestå i torrt tillstånd väsentligen af
kalciummonosul-furet (30—55%) och för öfrigt af mer eller mindre värdelösa ämnen.
Frågan gäller att på ett billigt sätt utvinna det bundna svaflet och på
samma gång om möjligt tillgodogöra sig åtminstone en del af den
betydliga kalkmängden i resterna *). Den lösning, som ligger närmast
tillhands, är väl att genom behandling af dessa med en syra få svaflet
afskildt i form af Vätesvafla och sedan på något sätt tillgodogöra sig
denna senare. Naturligtvis kan det dervid ej gerna blifva tal om att
använda någon annari syra än kolsyra. Visserligen finnes (eller
rättare fans) vid sodafabrikerna ofta tillgång på utspädd, värdelös saltsyra,
men den skulle tydligen ej hinna långt. Det var ock på ofvan angifna
väg, som den inom södaindustrien mycket framstående, engelske
teknikern Gossäge slog in. Denne Gossage, hvilken var den förste, som
allvarligt arbetade på j lösningen af ifrågavarande problem, uppoffrade
på detta 30 år af sitt lif och satte till en betydlig förmögenhet, utan
att derför hinna det åsyftade målet. Trots detta hafva en stor mängd
efterföljare, mindre erfarna och mindre förslagna än han, ej tvekat att
försöka gå den af honörn trampade vägen. Eesultatet har blifvit hvad
man kunnat vänta. i)et var först sedan man genom en förberedande
behandling af sodarestbrna blifvit satt i stånd att begagna sig af
saltsyra (naturligtvis då i mycket mindre qvantitet) som ett par
användbara och en längre tid verkligen i stort använda metoder sågo dagen.
Snart nog steg emellertid saltsyran så i värde, att äfven dessa,
jemförelsevis en ringa mängd syra fordrande metoder (Mouds och
Schaf-ners) ej längre blefvo rentabia. Andra förslag hafva sedan tid efter
annan framlagts, men till sist har man ånyo kommit tillbaka till
kolsyran och ändtligen ijealiserat den idé, för hvilken Gossage offrat så
mycket utan att få någjon lön.
Hvad kan då anledningen hafva varit till att dessa äldre försök ej
ledde till något resultat? Jag skulle vilja svara: emedan man ej kunde
göra sig till godo den erhållna vätesvaflan på något praktiskt sätt.
Anledningen härtill låg täl förnämligast i den dåliga beskaffenheten hos
denna gas. Och dålig måste gasen blifva. Må man blott betänka, att
det ej kunde blifva fråga om att använda ren kolsyra, utan var man
af ekonomiska skäl i bästa fall hänvisad till den 25 högst 30
volympet kolsyra innehållande gasen från kalkugnarna. Dertill kom, att
sodaresterna endast tri^gt och med svårighet sönderdelas af kolsyra
isynnerhet’ så utspädd,! hvarför vätesvaflan äfven blef uppblandad med
kolsyra. En sådan gasblandning har man ej lyckats att tillgodogöra
sig på något ekonomiskt fördelaktigt sätt.
De sätt, som i sådant syfte förut varit föreslagna, skulle i korthet
kunna angifvas sålunda?
A. Genom direkt förbränning, antingen
a) fullständigt till vatten och Svafvelsyrlighet, eller
b) ofullständigt till vatten och svafvel.
*) Att tänka sig kunna; finna någon direkt användning för sodaresterna torde väl
vara fåfängt. Alla försök i den vägen hafva visat sig vara förgäfves. På sin höjd
hålen eller annan mindre qvantitet fått en nyttig användning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
