Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
176
bindas såsom karbonat, och sannolikheten, att densamma åter genom
dessas silicifiering skulle frigöras, är mycket liten. Det fortgår på grund
häraf en ständig ökning i jordklotets karbonatmängd, och den nu i de
geologiska formationerna förefintliga qvantiteten af kalkstenar och andra
karbonatbergarter är ett temligen troget qvantitativt uttryck för
vittringens belopp under de geologiska tidrymderna. Karbonatbildningen
genom förmedling af den atmosfäriska kolsyran föranleder naturligtvis
en motsvarande afsöndring af fri kiselsyra, som i form af kiselbergarter
(delvis bildade genom förmedling af diatomaceer, radiolarier och
kisel-spongier) jemte de förra ingå i de sedimentära formationerna.
Frågar man sig, hvari grunden ligger dertill, att de afhandlade
reaktionerna i stort gå uti denna riktning, så kan svaret formuleras på
följande sätt: jordklotets ständigt fortgående afkylning möjliggör
bildningen af allt energifattigare föreningar; kolsyrans fixering såsom
karbonat är en sådan process. Äfven de öfriga kemiska reaktioner, som
inbegripas i vittringsfenomenet, äro i hufvudsak af samma natur.
Sedimentbergarterna hafva i genomsnitt en något högre syreprocent
än eruptivbergarterna (och jordens primära afsvalningsskorpa), från hvilka
de ytterst derivera (antagligen minst 50 % i de förra mot 45 å 47 %
i de senare). Denna ökade oxidationsgrad har vunnits på bekostnad af
fritt syre från atmosfären, för hvilken åter lavan i jordens inre
levererat syre liksom kolsyra. Sätter man de postarkäiska sedimentära
formationernas medelmäktighet till 500 m., hvilket tal säkert ej är för
stort, och syrehalten i dessa i genomsnitt 1 % högre än i de
primärbergarter, hvaraf sedimenten bildats — en likaledes ej för högt taxerad
skilnad, — så befinnes genom en enkel räkning för denna uppoxidering
hafva förbrukats ungefär 2 gånger så mycket syre som det i atmosfären
nu befintliga. Om eller huru mycket denna syreförbrukning minskat
atmosfärens syrehalt, låter sig naturligtvis ej säga, då man ej har några
hållpunkter att bedöma beloppet af det i jordens inre absorberade syre,
som till följd af jordklotets afkylning frigjorts under samma
tidrymder. Då emellertid syreförbrukningen under dessa varit i
förhållande till atmosfärens syreförråd vida mindre än kolsyrebindningen i
förhållande till atmosfärens kolsyrehalt, torde variationerna i afseende
på den förra af dessa luftens beståndsdelar hafva varit proportionsvis
mindre än den senares. När efter förloppet af långa tidrymder
jordklotets afsvalning fortskridit så långt, att icke mera några absorberade
gaser afgifvas, komma med nödvändighet dessa kemiskt aktiva
beståndsdelar af atmosfären att förbrukas, och den qvarvarande q väf gasen att
bilda en atmosfär, i hvilken organiskt lif ej vidare kan existera.
Om sönderdelning af qväfvets oxider medels
amo-niumsulfat vid koncentration af svafvelsyra.
Af Wilhelm Abenius.
De qväfvets oxider, som i afsevärd mängd kunna förekomma i
svafvelsyra, äro Salpetersyrlighet eller salpetersyra. Den förra är dervid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
