Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
84
tidskrift, »The Metallographist». Detta som bevis på den nuvarande,
lifliga verksamheten inom nämnda gebiet.
För att under mikroskopet kunna iakttaga strukturen hos ett
ogenomskinligt metallpreparat, måste en särskild anordning för ytans belysning
tillgripas; för svaga förstoringar kan en konkavspegel lämpligen
användas, hvarvid sned belysning erhålles. För starkare förstoring utgöres
belysningsanordningen af en glasplatta, placerad i 45° vinkel mot
mi-kroskopaxeln inuti tuben, som måste vara försedd med en sidoöppning
för ljusets infallande (någonstädes mellan objektiv och okular). Det
horisontalt inkommande ljuset reflekteras mot plattan och koncentreras
genom objektivet på preparatet, som sålunda erhåller en äfven för mycket
starka förstoringar tillräcklig belysning.
Preparaten framställas genom planslipning och polering af
metallytan. Användes vid poleringen mjukt underlag, såsom vått pergament,
visar sig, om beståndsdelar af olika hårdhet föreligga, den hårdare som
en mikroskopiskt synbar relief mot den mjukare, som starkare påverkats
vid poleringen. Vigare och i allmänhet mera upplysande än sådan
»reliefSlipning» är att med tjänliga medel etsa den å hårdt underlag
slätpolerade ytan. För etsning lämpar sig hvilken starkt utspädd syra
som helst; klorvätesyra föredrages i allmänhet. Sauveur rekommenderar
att neddoppa ytan i konc. salpetersyra, som icke angriper stålet förr än
i det ögonblick af utspädning, då syran bortsköljes under en vattenstråle.
Ett godt medel är vanlig Jodtinktur, som får inverka, tills affärgning
sker (ung. l droppe pr l cm2). Någon större skillnad har icke visats
framträda vid användandet af dessa olika reagens. Etsning vid rödhetta
medels smältande klorkalcium och ytlig oxidering genom anlöpning äro
äfven tjänliga att tydliggöra mikroskopisk struktur.
På detta sätt har man mikroskopiskt och mer eller mindre
fullständigt kemiskt karakteriserat följande beståndsdelar i järn och stål:
1. Ferrit = rent järn.
2. Cementit = järnkarbid, Fe3C.
3. Perlit = ferrit + cementit, vexellagrade i fina lameller.
4. Martensit (= Hardenit) = karbidlösning.
5. Grafit.
Dessutom några mindre säkert angifna beståndsdelar. De
mineralogiska benämningarna äro införda af H. M. Howe, som bekräftat Sorby1®
iakttagelser och med rätta framhåller petrografiens och mineralogien s
tillämpning här.
Ferrit finnes företrädesvis i mjukt (= kolfattigt), ohärdadt stål såsom
relativt stora, polygona korn; är kolhalten större, förekommer ferriten i
mindre mängd och bildar ej själfständiga korn. I perlit ingår ferriten
som de mjukare lamellerna. Etsning lemnar ferriten blank och kommer
fogarna mellan de skilda kornen att framträda. Cementit, en hård,
silfverglänsande förening, utgör järnkarbid Fe3C (sannolikt en multipel
af denna formel). Cementiten är en grundligt undersökt, säker kemisk
förening; upptäcktes 1885 af Abel och Muller (oberoende af hvarandra);
sedermera studerad af Arnold och Bead, Behrens och van der Linge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
