Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
108
börja samtidigt i alla delar af vätskan, emedan spänningsfallet fördelar
sig öfver hela strömbanan.
Erfarenheten lär att olika joner röna olika friktionsmotstånd, d. v. s.
under inflytande af samma spänningsfall röra sig med olika hastighet.
Detta är i och för sig mycket sannolikt, ty man kan knappt antaga att
t. ex. den enkla vätejonen och ättiksyrans sammansatta anion skulle
erfara samma friktionsmotstånd, samt framgår med visshet däraf, att
gränsvärdena för den ekvivalenta ledningsförmågan vid mycket stark
utspädning (A æ) för olika elektrolyter i allmänhet är olika; den
ekvivalenta ledningsförmågan skulle nämligen vid fullständig dissociation
tydligen blifva lika för alla elektrolyter, i fall vandringshastigheten för
alla joner vore lika.
Med absoluta vandringshastigheten hos en jon förstås den hastighet,
uttryckt i centimeter per sekund, hvarmed jonen rör sig under inflytande
af ett potentialfall af 1 voit per centimeter. Denna storhet betecknas
för en kation med U och för en anion med V.
Med u och v förstå vi tvenne tal, som betecknas som jonernas
relativa vandringshastigheter och hvilka tillsvidare icke skola underkastas
någon annan bestämmelse än den, att de skola vara proportionella mot
de absoluta vandringshastigheterna. Således:
För att bestämma jonernas relativa och absoluta hastigheter måste
man som bekant först känna de s. k. öfverföringstalen, hvilka först
bestämdes af Hittorf genom undersökning af de Koncentr ationsändr ing ar,
som uppstå i en elektrolyt under strömmens genomgång. För att
åskådliggöra dessa koncentrationsändringar hafva under de senaste åren ett
antal modeller föreslagits;2) emellertid synes mig nedanstående modell på
grund af sin enkelhet och åskådlighet förtjäna att omnämnas (fig. 2).
Till apparaten behöfver man 36 hvita och 36 svarta träkulor af
ungefär 2 cm. diameter. Kulorna fästas på fyra starka järntrådar
(I, II, III, IV), 18 hvita eller svarta kulor på hvarje tråd och så att
afståndet mellan kulornas medelpunkter blir noga lika (ungefär 6 cm.). 6
svarta kulor (a-f) på tråden I och 6 hvita kulor (a-/) på tråden II
förses med en ur borrning (jfr fig. 2, hvarest kulorna föreställas
genomskurna). De fyra järntrådarna hvila på små hakar (A), som äro fästa i
4 träståndare Ay B, (7, D, hvilka återigen äro fastsatta i brädan L.
Mellan A och By B och C, C och D befinna sig på hvarje järntråd 6 hvita
liten, så* förlöper saken alldeles som om jonen under hela vägen vore fri. I
koncentrerade lösningar af starkt dissocierade elektrolyter kan visserligen den där
mycket ofta förekommande bindningen och afspaltningen af joner tänkas vara af
betydelse, emedan, såsom hr Stridsberg anmärkte i den på föredraget följande
diskussionen, därigenom möjligen den tid, som åtgår tills den konstanta hastigheten uppnås,
kan vara af märkbart inflytande.
2) E. Müller, Zeitschr. f. Elektroch. 6, 58 9 (1900); F. Kohlrausch, Zeitschr. f.
physik. Chemie 34, 559 (1900); Lash Miller o. Kenrick, Zeitschr. f. physik. Chemie
35, 440 (1900); Steele, Zeitschr. f. Elektroch. 7, 729 (1901); jfr äfven Jahrbuch f.
Elektrochemie 7, 15 (1900).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
