Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
155
analogt med en slags elektrisk tryckpump, som pressar elektroner in i
lösningen. Natriumjonerna röra sig mot källan för elektriskt tryck, där
hvar och en förenar sig med en elektron och metalliskt natrium eller
dess ekvivalent i väte frigöres. Klorjonerna (vi säga här joner, emedan
hvarje kloratom vid skilsmässan från natrium tagit med sig dess
elektron) afgifva hvar och en en elektron till det positiva platina blecket och
elementet klor eller dess ekvivalent i syre frigöres.
Hafva vi i stället för en cell ett batteri af kopparzinkbleck,
nedsänkta i saltsyra, så gå, som bekant, elektroner genom metalliska ledare,
men metaller äro ogenomträngliga för joner, de bilda ett slags
semi-permeabla membraner. Både koppar och zink hafva benägenhet att
utkasta elektroner, men zink lättare än koppar. Så länge metallerna ej
äro förenade utanför vätskan, inträder ingen kontinuerlig verkan, men
så snart förening åstadkommes, gifva sig elektronerna af från zinken
hastigare och lättare än från kopparn, hvilket föranleder en ström af
elektroner från zinkblecket genom föreningstråden till kopparn; vid
ankomsten till kopparns yta lämna de kopparn i förening med vätejoner,
som bortgå i gasform, medan zinken förlorar elektroner och ingår i
lösningen såsom zinkjoner, Man kan fråga, hvarifrån den motoriska
kraft kommer, som drifver elektronströmmen genom ledningstråden.
Antingen beror den på skillnaden i den kraft, hvarmed kopparn och zinken
kvarhålla sina elektroner, d. v. s. detsamma som plägar kallas
koppar-zinkelementets elektromotoriska kraft, eller det kan tillskrifvas ett slags
osmotiskt tryck, i det att elektronerna passera ledningstråden, som för
dem är så godt som öppen väg, medan materien, här klorjoner, ej kan
passera. Detta fortsätter så länge det finnes någon skillnad i elektriskt
tryck, så länge någon zink är kvar eller så länge vätejoner finnas, som
kunna upptaga elektroner.
Betrakta vi åter koksaltet och antaga, att saltet skiljer sig från sin
vattenlösning blott så till vida som lösningen på grund af större rörlighet
medgifver jonernas förflyttning, så måste en elektrons öfverföring från
natrium till klor äga rum just i föreningsögonblicket. Om vi låta E
betyda en elektron, ger ekvationen ENa + Cl = NaECl en bild af
föreningen, och E utgör här föreningsbandet mellan natrium och klor. Man
skulle kunna likna metallen ENa vid en natriurnapelsin, onlgifven med
ett skal af elektron; vid förening med klor skiljes skalet från apelsinen
och bildar ett lager mellan Na och Cl, och vid lösning fäster sig E vid
Cl på samma sätt som förut vid Na och man får en klorjon EC1. Som
man ser, ersätter E det streck, som eljest ofta användes vid kemiska
symboler, t. ex. Na—Cl, och af en händelse, som ser ut som en tanke,
blir E identiskt med minustecknet. Vid jonisering uppdelas Na—Cl i
Na och (—Cl), så att den negativa laddningen eller elektron stannar hos Cl.
I samband härmed förtjänar en annan fråga att beaktas I vanligt
tal kallas väte och klor en värdiga, hvilket representeras medelst ett
affmitetsstreck H—, Cl—. Men, om de förenas, blir det då ett eller två
affinitetsstreck? Skall man skrifva H—Cl eller H–––Cl? Om man
betraktar ett streck som en elektron, så är symbolen Cl— oriktig, om
därmed menas en atom klor, den har ingen elektron, alltså intet streck,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
