Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
177
konstanter äro ganska noga bestämda, så att en jämförelsevis hög grad
af noggrannhet bör tillmätas det af Planck beräknade och det af
Rutherford och Geiger experimentellt bestämda värdet. Planetts teori, som
leder till denna beräkning, har äfven därigenom sitt intresse, att i
densamma antages, att äfven energien har en atomistisk egenskap, så att
ett minsta energivärde finnes, under hvilket man icke kan komma. När
således en kropp förlorar värme, sker detta enligt Planck stötvis, alldeles
såsom när vid en vätskas afdunstning denna förgasas stötvis, molekyl
efter molekyl.
Det är ju en alldeles svindlande höjd, till hvilken den atomistiska
uppfattningen af materien ledt, i det vi nu efter all sannolikhet på en
procent när kunna säga, hur mycket en atom väger, något hvarom man
knappast för ett tiotal år sedan vågade drömma. Angående molekylernas
dimensioner, särskildt deras tvärsnitt, lämnar den mekaniska gasteorien
detaljerade upplysningar, grundade på bestämningar af deras inre friktion
och värmeledning. Deras hastighet och väglängder tillhöra de äldsta
bestämningarna inom den mekaniska gasteorien. Med få ord, vi ha en
ganska noggrann kännedom om molekylernas och atomernas viktigaste
egenskaper, som visat sig vara tillgängliga för direkta mätningar.
Äfven några andra tillämpningar af stort intresse, hvarvid den
mekaniska gasteorien haft stora framgångar, må i korthet beröras. Enligt
Doppler^ princip ändrar sig vår uppfattning af strålningen från en kropp
med dennas relativa rörelse i förhållande till iakttagaren. Då nu glödande
molekyler befinna sig i en hastig rörelse, somliga mot oss, andra från
oss, så borde, enligt Doppler’^ princip, det af dem utsända ljusets
spek-trallinjer synas utbredda. Michelson, som först drog denna slutsats,
visade genom ytterst noggranna mätningar, att densamma öfverensstämmer
med erfarenheten. Schönrock har lämnat ännu kraftigare experimentella
bevis för denna sats, riktighet.
En annan tillämpning gjordes af Ritter och Stoney. En himlakropp
förmår endast att vid sig kvarhålla gaser, hvilkas molekyler röra sig med
en ej allt för stor hastighet och denna förmåga tilltar med himlakroppens
massa eller rättare med potentialen vid dess yta, d. v. s. massan
dividerad med himlakroppens radie. Solens potential är störst bland
himlakropparna inom solsystemet, i dess yttre lager finna vi också de lättaste
gaser såsom vätgas och helium och det troligen ännu lättare koronium,
som är starkast företrädt i solens yttersta partier, koronan. Jordens
potential är betydligt mindre, man anser därför att jorden ej förmått
hålla kvar vätgas och helium, ännu svagare är månen, som ej ens förmår
att kvarhålla kväfve, syre och vattenånga. Småplaneterna och Merkurius,
som är minst bland de större planeterna, synas sakna atmosfär, Mars,
som kommer därnäst, har en obetydlig atmosfär, Venus en, som troligen
nära liknar jordens, och de stora yttre planeterna äro sannolikt
alltigenom gasformiga liksom solen, om man undantar de moln, som
sväfva i deras liksom i solens yttre lager.
En synnerligen märkvärdig egendomlighet inträder vid dessa
gasförluster hos himlakropparna, i det de snabbaste molekylerna gå bort,
lämnande de trögare af samma sort kvar. Denna process är förbunden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
