Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
104
tal andra finkeloljor innehålla emellertid fettsyreestrar med angenäm lukt
och smak, nämligen de, som i mycket utspädd form bestämma
konjakens arom och vinernas varierande bouquet. — Den vanliga
potatis-finkeloljan har emellertid ett stort tekniskt värde, i det dess estrar
användas vid framställning af fruktessenser till bonbons- och
lemonadfa-briker; amylalkoholen förvandlas vidare till amylacetat, som i stor
utsträckning fått användning som lösningsmedel och vid fabrikationen af
rökfritt krut.
Finkeloljan upptäcktes af Scheele år 1785 och sedan dess hafva
kemister och jäsningsbakteriologer förgäfves arbetat på en förklaring öfver
dess uppkomst. Det skulle ju vara af stor praktisk betydelse att utröna
möjligheterna för att å ena sidan öka mängden af den värdefulla
biprodukten, å andra sidan vid brännerierna i högsta möjliga grad minska
densamma. Alla försök i ena eller andra riktningen misslyckades
emellertid, emedan man utgick från felaktiga teorier om finkeloljans uppkomst.
Alltsedan Pasteur, som 1858—60 påvisade, att vid jäsningen 2,5—3,6 X
glycerin och 0,4—0,7 % bärnstenssyra, räknadt i förhållande till den
sönderdelade sockermängden, regelbundet bildades, har man godtagit
hans förklaring, att dessa ämnen, såväl som finkeloljan, utgöra
spjälk-ningsprodukter af socker, ehuru man icke. kunde framlägga något
egentligt bevis för denna åsikt.
År 1905 framkom professor Felix Ehrlich i Breslau med sin
förklaring af finkeloljans uppkomst, till hvilken han kommit närmast genom
upptäckten af isoleucinets strukturformel.
Jämförelsen mellan leucinernas och amylalkoholernas formler visade
tydligt, att det blott behöfdes upptagande af en molekyl vatten och
afspjalkande af kolsyra och ammoniak för att af leucin få isoamylalkohol
och af isoleucin optiskt aktiv amylalkohol.
Den serie jäsningsförsök, han sedan utförde, stämde rent af öfverraskande
med teorien på papperet.
Då han till en jäsande sockerlösning satte leuciner, inträdde en
stegring af finkeloljehalten i råspriten, proportionell mot den tillsatta
mängden aminosyra. Han lyckades på detta sätt få ända till 7 %
finkelolja. Ökningen utgjordes, om han tillsatte leucin, af inaktiv
isoamylalkohol och vid tillsats af isoleucin af optiskt aktiv amylalkohol.
Motsvarande mängd leucin visade sig äfven vara försvunnen. Använde han
sig af råe. aminosyror, visade det sig att jästsvampen företrädesvis
angrep den naturligt förekommande komponenten och lämnade den
optiska antipoden kvar, och har man således i denna jäsning en metod
att uppdela racemiska aminosyror; denna metod användes för öfrigt
numera på de fysiologiska laboratorierna för framställning af optiskt
aktiva aminosyror.
På liknande sätt lyckades Ehrlich äfven, genom jäsning af socker vid
närvaro af andra aminosyror, framställa flera i finkeloljan ingående
alkoholer. Vid samtliga nu beskrifna försök använde han sig af lefvande
jästsvampar.
Sedermera sökte han göra om experimenten med användande af ny pressad
jästsaft eller »Zymin» — med aceton dödade svampceller —, d. v. s.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
