Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
130
§ 4. Professor K. A. Grönwall höll föredrag öfver ämnet »Tysklands
tillgångar af stenkol, järnmalm och kalisalter», hvarvid föredr.
lämnade-en utvidgad och fördjupad framställning af de problem, som af honom
behandlats i artiklar i Sydsvenska Dagbladet Snällposten af den 19 jan.
och 23 mars 1919.
Möte 10 maj 1919.
8 1. Fil. mag. F. Lundeliiis meddelade resultaten af sin
undersökning öfver »Adsorbtionsfenomen».
Föredr. hade i första rummet undersökt adsorbtion ur lösningar och
därvid såsom första uppgift ställt sig före att söka ett samband mellan
adsorbtion och löslighet. Tidigare försök i denna riktning, hvilka
utförts med olika slag af jodlösningar, hade utfallit negativt. Vid försöken
hade då användts bruna, röda och violetta jodlösningar utan åtskillnad.
Men endast i de violetta är joden fri, i de bruna och röda bildar joden
mer eller mindre additionsförening med lösningsmedlet. Jämförbara
resultat kunna därför endast ernås genom studium af violetta lösningar.
Den s. k. adsorbtionsisotermen bestämde föredr. i lösning af jod i
kolsvafla, kloroform och koltetraklorid.
Härvid framgick, att koncentrationerna i de olika lösningar, som äro*
i jämvikt med lika stora adsorbtionsmängder räknadt pr g kol förhålla
sig som jodens löslighet i resp. medier. En af Dura Schmidt-Walther
uppställd teori söker orsaken till jodens olika adsorbtion ur olika medier
däri, att, om jod adsorberas mera ur ett medium än ur ett annat, detta
skulle bero på att förra mediet adsorberas mindre än det senare. I
afsikt att vederlägga denna hypotes hade föredr. utfört särskilda försök i
anslutning till en metod, som på Arrhenius1 förslag kommit till
användning på Nobelinstitutets laboratorium. I en vacuumexsiccator inneslöts
en bägare med lösningsmedlet, hvars adsorbtion skulle bestämmas, jämte
ett vägglas innehållande en känd mängd kol. Härefter utpumpades luften,,
och sedan jämvikt inträdt — efter en veckas tid — bestämdes kolets
viktsökning. Utgående från det plausibla antagandet, att det adsorberade
skiktet antar vätskeform vid adsorbtion ur ångor, bestämdes sedan det
adsorberade skiktets volym. Det visade sig, att den pr g blodkol
adsorberade volymen var lika (0,8 ccm) för alla undersökta ämnen. Häraf
kan man å andra sidan sluta, att det adsorberade skiktets tjocklek
öfverallt är lika, och därmed är äfven den Dura Schmidt-Walther’ska
förklaringen af adsorbtionens förlopp vederlagd. Detta försök tillåter äfven
en approximativ beräkning af kolets fria yta; om man utgår från en
sannolik tjocklek af öfvergångsskiktet af 11 /i/i, blir den adsorberande
ytan af 1 g blodkol ungefär 70 m2.
Det hade nu visats, att jodens adsorbtion ur olika lösningar ej kunde
tillskrifvas någon olika mekanisk affinitet mellan kolet och ämnena i
lösningen, utan att orsaken i stället vore att söka i lösningsmedlets och
det lösta ämnets egenskaper, och att i själfva verket lösligheten var den
ensamt afgörande faktorn, när det gällde ett och samma ämne ur olika
lösningsmedel. Häraf framgick, att beteckningen adsorbtion för det
fenomen i lösningar, hvarom här är fråga, ej är lämpligt, emedan det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
