Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
28
räkenskap för de uppburna medlen. Härom nämnes likväl
allsintet i det af ständerna undertecknade beslutet. Men i
riksens råds bref till mene man yttras: ”efter den mene man
är tungt vara under tu herrskap, hafva vi samtyckt, att
de som sakre varda till helgedagsbrott och andra saker, böte
efter denna dag till konungen och icke till biskopen”.
Samma förslag gör adeln i sitt betänkande.
Det dubbla herradöme, öfver hvars tyngd här klagas,
var en naturlig följd af Romerska hierarkiens bemödande att
förvandla sig till en verldslig magt. I stället att såsom en
surdeg genomtränga och omskapa borgerliga samhällslifvet
ställde sig kyrkan utom eller bredvid staten, med sin egen
yttre lagstiftning. Så länge all verldslig magt var helt och
hållet underkufvad, så länge icke samhället blifvit
theokratiskt i gamla testamentets anda, kunde icke motsatsen
mellan kyrka och stat försvinna. Kyrkans män stodo utom
borgerliga lagen, och äfven lekmän stodo såsom kristne
under en annan lag än såsom statsborgare. Derföre är den
högsta fullkomligheten den att man undflyr verldslifvet:
presten är bättre, fullkomligare, än lekmannen, och munken
bättre än presten. Protestantismen upphäfver den skarpa
gränsskilnaden, menniskans fullkomlighet är för denna att
obesmittad af verlden verka för verldens helgelse, borgerliga
samhället är icke främmande för kyrkans ändamål, kyrkans
lagstiftning blifver statens, hvad som är osedligt eller orätt i
det ena samhället är det inom det andra. Det behöfves icke
”två herrskap”, emedan rikets lag beifrar hvad ur kyrkans
synpunkt är illa gjordt.
Härvid förutsättes likväl, att statsborgarne icke äro
splittrade såsom medlemmar af olika kyrkor. Inom Sverige
förutsatte man icke möjligheten deraf, bvarföre ock beslutet
att till konungen öfverflytta de böter som till biskoparna
plägat erläggas, var ett erkännande af statens helgelse
genom den med densamma införlifvade kyrkan, då den förra åtog
sig att vaka öfver den sedliga ordning som den senare upprättat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
