Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - § 1. Den kyrkliga ställningen i Sverige vid slutet af medeltiden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kunskaper samt med nit och trohet vårdade kyrkans
angelägenheter. Bland det lägre presterskapet torde deremot
tillståndet hafva varit mindre tillfredsställande. Särdeles
synes okunnigheten ofta nog hafva varit ytterligt stor.
Ganska få prester kunde predika Guds ord för folket.
Någre förmådde icke ens rätt läsa den Heliga Skrift, ännu
mindre utlägga och förklara henne. Likaså var det ofta
mycket illa bestäldt med det sedliga tillståndet bland
kyrkans lärare. Exempel förekomma derpå, att prester gjorde
sig skyldige till dråp och blodsutgjutelse. Fråsseri och
dryckenskap voro icke heller sällsynta bland kyrkans
tjenare. Men i synnerhet var otuktssynden ett svårt lyte.
Aldrig hade svenska presterskapet utan knot och protester
fogat sig efter celibatslagen, och när lydnad icke desto
mindre måste iakttagas, hade man tyvärr alltför ofta till
ståndets vanheder tagit sig ersättning i konkubinat.
Men om sedeförderfvet sålunda var stort, så hafva vi
dock många bevis för tillvaron af innerlig fromhet och
allvarlig gudsfruktan både bland prester och lekmän. Icke heller
saknas vittnesbörd derom, att biskopar och synoder gjorde,
hvad de kunde, för att motarbeta osedligheten och okunnigheten
samt upprätthålla tukt och renlefnad. Så stadgade
kyrkomötet i Arboga (1474), att ingen prest finge hafva
i sitt hus en "mulier suspecta", långt mindre en "concubina",
och skulle öfverträdelsen af förbudet bestraffas först
med böter och penitens, sedan med suspension och slutligen
med afsättning. Samma kyrkomöte förordnade ock, att vid
hvarje domkyrka borde finnas en "reformator scholarium",
för att hafva tillsyn öfver de blifvande klerkernas både
undervisning och seder. Man försummade icke heller att söka
afhjelpa okunnigheten bland menigheten. På kyrkomötet
i Söderköping (1441) förordnades, att Fader vår, Ave Maria
och den apostoliska tron skulle öfversättas på modersmålet
och af kyrkoherden hvarje sön- och högtids-dag uppläsas
för folket.
Predikan hörde väl icke egentligen till medeltidens
kult och torde derföre ofta hafva uteblifvit, helst som väl
de fleste af presterna icke voro nog skicklige eller villige
att förkunna Guds ord. Att predikningar likväl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
