- Project Runeberg -  Svenska kyrkans historia efter reformationen / Förra delen (1520-1693) /
174

(1886-1887) Author: Carl Alfred Cornelius
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - § 86. Johannes Matthiæ och Nicolaus Eschilli.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

tecken och exorcism, att den icke borde förrättas af någon
annan än en prest, och att dess meddelande icke vore så
nödigt, att man kunde vara berättigad till ett afvikande
härifrån eller, med andra ord, till användande af s. k.
nöddop.

Af dessa och andra skäl väckte boken stort uppseende
och betänkligheter hos många. Axel Oxenstjerna och andra
höge herrar tyckte illa vara, att författaren ville lägga en
alltför stor magt i biskoparnes hand. Presterna åter funno
i den ifrågavarande skriften afvikelser från den rena läran.
Redan 1644 vid riksdagen i Stockholm uppträdde den strängt
orthodoxe superintendenten i Kalmar Nicolaus Eschilli
och angrep den af författaren framstälda åsigten
om%nöd-dopets otillåtlighet såsom stridande mot både bibel och
kyrkolära. Följande år utgaf Eschilli en
synodaldisputation, i hvilken han närmare utvecklade skälen för sitt
klander. Om man tillrådde att hellre umbära dopet än låta
lekmän meddela det, så innebure sådant en forkastelse af
dopets nödvändighet och styrkte kalvinisternas mening, att
dopet icke vore ett nya födelsens medel, utan blott "ett
tecken eller en yttre ceremoni". Johannes Matthiæ afgaf
ett vidlyftigt svaromål, och en ganska bitter polemik var
sålunda kommen i gång.

Drottningen ville dock på inga vilkor tillåta, att
hennes så högt älskade lärare Johannes Matthiæ skulle blifva
utsatt för någon förföljelse. När resdagen sammanträdde
1647, förekom inom rådet en skarp ordvexling mellan Axel
Oxenstjerna, som tadlade biskopens skrift, och den unga
drottningen, som uttalade sitt missnöje med Nicolai Eschilli
angrepp. Det gick så långt, att drottningen slutligen gaf
de församlade biskoparne befallning att förlika saken. Detta
lyckades visserligen: de begge kämparne räckte hvarandra
handen till försoning; men de frågor, söm framkallat
oenigheten, voro härmed endast undanskjutna och kunde lätt
gifva anledning till ny strid. Axel Oxenstjerna, som
ganska rigtigt bedömde sakernas ställning, skref ock till sin
vän biskop Rothovius i Åbo: "Sopita aut ad tempus
suppressa lis fuit".

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 00:36:38 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svkyrhis/1/0182.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free