- Project Runeberg -  Svenska kyrkans historia efter reformationen / Förra delen (1520-1693) /
226

(1886-1887) Author: Carl Alfred Cornelius
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - § 108. Adelns ingrepp i församlingarnes valrätt. - § 109. S. k. konservationer.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

ters tillsättande förmedelst s. k. rekommendationsbref till
biskoparne. Om nu än sådana rekommendationer från
enskilda adelsmän kunde hafva mindre att betyda i vanliga
fall, så var det dock ej så lätt att lemna dem utan
afseende, då de feommo från ett riksråd eller en
riksförmyndare. Nödde och tvungne måste biskoparne mången gång
rätta sig efter höga herrars sålunda uttalade vilja. Det var
ganska vanligt, att på grund af ifrågavarande
rekommendationssystem unga huspredikanter föredrogos framför äldre
och mera förtjente prestman. Ja, det finnes till och med
exempel på, att prester, som för brott blifvit afsatte,
genom dylika höge beskyddare, trots biskopens och
församlingens motstånd, vunno befordran till lediga gäll, äfven
om dessa kanske redan voro bortgifna åt andra.
Stiftsstyrelserna sökte visserligen afskaffa detta missbruk. Såt. ex.
vidtog man den anordningen, att de, som kommit till en
prest syssla genom dylika rekommendationer eller på andra
olagliga vägar, skulle till straff icke i embetet insättas af
någon capitularis eller häradsprost, utan installera sig sjelfva
till tecken af felaktig kallelse. Äfven företogo sig någre
biskopar att affordra dem, som ville prestvigas, skriftliga
förbindelser, att de ej skulle söka sin befordran hos någon
annan än biskopen och kapitlet. Men med allt detta
uträttades föga, och den ifrågavarande oordningen fortfor
temligen ohejdadt ända långt in i den följande s. k.
frihetstiden.

§ 109. S. k. konservationer.

Ändtligen skedde stort intrång i församlingens valrätt
af de beryktade s. k. konservationerna eller det småningom
häfdvunna bruket, att en ledig prestsyssla skulle tillfalla
antingen den aflidne innehafvarens enkas då blifvande man
eller hans efterlefvande son eller en redan varande eller nu
blifvande måg, genom hvilken anordning det gamla
presthuset sades skola konserveras. Påfundet var gammalt.
Redan kyrkoordningen af 1571 hade anledning att förbjuda,
det gällen skulle få gå i arf. Det heter der, att "efter
prestegäll icke ligga under arfsrätt, utan under fritt val,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Oct 11 13:06:58 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svkyrhis/1/0234.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free