Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- N:r 2. (472.) 14 januari 1891
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 2
SVENSK LÄRARETIDNING.
11
i fråga, men hade icke gjort sig känd såsom
synnerligen nykter, och detta var för prosten
ett oeftergifligt villkor. Han ville hafva en
ung man och en nykter man. Ändtligen
hade jag blifvit upptäckt och blef af prosten
efterskickad. Orsaken därtill var, att jag
redan i barndomen på husförhör ådragit
mig någon uppmärksamhet, så att en ung
vice pastor vidtagit åtskilliga åtgärder för
att få mig in i Karlshamns latinskola, men
den välvillige mannen dog 1819, och ingen
annan brydde sig om den fattige pilten,
som fick förblifva hvad han var.
På bestämd dag infann jag mig hos den
förnäme prosten och blef ordentligt
tenterad, fick skrifva efter diktamen och räkna
ett divisionstal, hvarå jag stakade mig,
hvarom prosten yttrade: »Jag ser, att du
vet, huru det skall gå till, men du kan
icke multiplikationstabellen riktigt.»
Åtskilliga försåtliga frågor ställdes på mig,
såsom: hvad jag skulle med h i ordet
»stjärnhvalf», hvarför jag skref kakelugn
med ugn, då det ju tydligt skulle vara ung
o. s. v , hvarpå jag ej hade annat svar,
än att jag sett, att det brukades så, hvaråt
prosten skrattade. Resultatet af tentamen
blef, att jag fick skriftligt kontrakt på att
under ett års tid vara skolmästare i
Asarums fattigskola mot en fast lön af 75 rdr
riksgäld, 6 skilling i veckan för hvarje barn
och fri bostad i vindskammaren.
Så gick det till att blifva skolmästare
på den tiden.
*
Nu återstod för mig att skaffa dräng i
mitt ställe, så att jag inom en månad
kunde vara ledig att börja skolan. Detta
lyckades, och måndagen den 29 mars tog
jag afsked från drängtjänsten för att
onsdagen den 31 mars 1830 med bäfvande
hjärta börja det för mig okända skolarbetet.
Men huru skulle detta tillgå? Jag hade
själf aldrig bevistat någon skola annorlunda,
än att, då min skomakaremästare en gång
i ett dryckeslag blifvit så illa slagen, att
han var oförmögen till arbete och skolan
händelsevis på sin omgång befann sig i
min hemby, jag fick begagna 6 1/2 dagar
af den gamle sjömannens undervisning i
räkning. Detta var allt. En f. d. ’student
hade skrifvit bokstäfver för mig och
därefter hade jag lärt mig att skrifva; läsa
hade jag redan lärt vid min moders knä.
Att jag bäfvade för det okända arbetet,
må ingen förundra sig öfver. I öfrigt
skattade jag mig mycket lycklig genom det
gjorda arbetsbytet. Såsom dräng hade min
sista årslön blifvit bestämd till 50 rdr, 2
skjortor, l par linnebyxor och fritt
underhåll. Kunde väl hända, att den nya lönen
icke blef mycket högre, men hvilken
skillnad på arbete! I stället för att tröska på
logen från kl. 3 å 4 på morgonen, arbeta
i skog och mark om dagen och biträda i
bränneriet om kvällarna till kl. 10 eller
11, väntade jag mig nu god natthvila och.
sedan alla morgnar och kvällar och alla
lördags é. m. lediga till läsning på egen
hand. Jo, nog tecknade sig framtiden ljus
för mig.
Skolan börjades och fortgick med ett
30-tal barn, som hvart -hade sin abc-bok,
katekes, psalmbok eller nya testamente med
sig. Andra böcker kommo ej i fråga och
skolan själf ägde ingen enda bok, icke ens
en griffeltafla. Två bord och några
trä-säten var skolans enda inventarium. Skolan
fortgick från kl. 7 på morgonen till 7 på
kvällen med ett par mindre raster och
1 1/2 timmes middagsrast. Prosten hade
själf så indelat tiden, och plakatet därom
var spikadt på väggen.
Så gick den sommaren. Om vintern
ville man ha skola i några af skogsrotarna,
och det arrangerades så, att skolan skulle
hållas tre dagar på stället för hvarje barn,
hvarunder jag skulle ha föda och logis och
ändå mina sex skillingar i veckan för
hvarje. Nu hade jag verkligen goda dagar,
och arbetade gjorde både barnen och jag
af hjärtans lust. Vid middagsrasterna
deltog jag ofta i barnens lekar och om
kvällarna, då en del närboende barn stannade
kvar, sysslade vi med upplösning af redan
inlärda katekesstycken, ty ehuru jag själf
icke hade något begrepp om katekisation
och detta icke heller ingick i den tidens
skolundervisning, ansåg jag dock nyttigt,
om barnen kunde i någon ringa mån
begripa, hvad de läste.
Så fortgick mitt skolarbete i något öfver
6 år, om somrarna i sockenstugan, om
vintrarna ambulerande i skogsrotarna.
Under tiden hade jag skaffat mig hustru, som
med handarbete, väfnad o. s. v. hjälpte
till att öka de små inkomsterna, prosten
rekommenderade mig renskrifning åt en
lagman i staden. På så sätt drogo vi oss
fram. Visserligen lefde vi icke kräsligt,
men vi ledo heller icke hungersnöd, Min
högsta årsinkomst med ordinarie och extra
uppgick ett år till 313 riksdaler - och
detta räckte till.
FÖR DAGEN.
Vid riksdagens början.
I morgon sammanträda ånyo svenska
folkets representanter för att rådslå och
besluta om rikets angelägenheter. Till
dessa höra äfven frågor rörande
folkundervisningen, ehuru dylika frågor under
de senare åren kommit att intaga en allt
mera underordnad ställning. Föga
troligt är, att någon ändring härutinnan kan
väntas vid årets riksdag. Åtminstone
torde ej några större och genomgripande
förslag kunna motses från regeringen.
Man har att från det hållet möjligen
vänta en proposition om
ålderdomsunderstöd åt småskolepersonalen. Denna fråga
är emellertid så behj ärtans värd, att äfven
om hon blefve den enda, som vid denna
riksdag finge en lycklig lösning - ty på
en sådan vågar man dock hoppas - så
skulle riksdagen därigenom förvärfva sig
rätt till tacksamhet icke allenast från
mer än 5,000 småskollärarinnor och
lärare, utan dessutom från alla, som inse
och medgifva, att arbetaren är värd sin
lön, hvilket fack han än måjillhöra. Vi
kunna sålunda icke annat än önska
framgång åt denna proposition, ifall den
kommer att föreläggas årets riksdag, och vi
våga äfven hoppas, att denna önskan
skajl varda uppfylld.
Åtskilliga andra önskningsmål äro af
den art, att man ej gärna kan underlåta
att framställa dem vid riksdagens början,
ehuru vi ej våga fästa stora
förhoppningar vid desamma. Dit hör i främsta
rummet större trygghet för läraren att
kom/ma i åtnjutande af honom en gång
tillförsäkrade löneförmåner.
Som bekant beslöt 1883 års riksdag,
att - under förutsättning däraf, att
skoldistrikt för ordinarie folkskollärare eller
lärarinna, som under minst fem år i
denna egenskap oförvitligen tjänstgjort,
antingen redan beviljat en kontant aflöning
af 700 kronor eller ock för 1884 höjde
aflöningen till nämda belopp - staten
skulle bidraga med två tredjedelar af
hela denna lönesumma.
Följden af detta riksdagsbeslut blef,
att omkring hälften af landets kommuner
höjde lönen för de lärare, som innehade
minst 5 ordinarie tjänsteår, till 700 kr.
eller därutöfver. Detta föranledde
regeringen att äfven af 1884 års riksdag
begära lika stort anslag - 180,000kr.-
för samma ändamål, hvilket äfven
beviljades, och vid 1885 års riksdag
uppfördes beloppet på ordinarie stat.
Härmed var visserligen behofvet af en
löneförbättring åt folkskollärarepersonalen
erkändt inom riksdagen, liksom
kommunerna å sin sida i allmänhet erkände
samma behof genom att bevilja
löneförhöjning. Men på samma gång lades i
kommunernas hand en makt, som dessa
förut icke ägt och som en del af dem
på ett allt för lättvindigt sätt brukat,
nämligen att antingen vid
löneförhöjningen fästa villkor, som oftast icke ha det
ringaste med lärarens tjänstgöring att
skaffa, eller också att nedsätta lönen för
den eller de lärare, som visat någon
utpräglad själfständighet eller på annat
sätt gjort sig misshagliga för de
maktägande inom kommunen.
Såsom skäl för lönenedsättning har
oftast uppgifvits: »lärarens ställning till
tullfrågan», »lärarens uppträdande å
stämmorna», »lärarens uttalande å ett
skolmöte» o. s. v. Vi förbigå härvid det
mer eller mindre lämpliga i, att läraren
offentligt uppträder och uttalar sina
åsikter, och hålla oss endast till den
formella sidan af saken. Vi fråga då: Är
det rättvist att straffa läraren med
lönenedsättning, då han ej brustit i
fullgörandet af sin tjänst eller i öfrigt ådagalagt
ett klandervärdt eller straffbart
uppförande ? Kan det vara till gagn för
skolan att hålla läraren i en sådan
undantagsställning gent emot öfriga
medborgare? Vi tro det icke.
Och hvilka blifva följderna?
Upprepade rättstvister mellan församlingar och
lärare, ovilja, hat och bitterhet å ömse
sidor i stället för tillgifvenhet, aktning och
förtroende. Sådant kan icke vara till
fromma för någondera parten.
Då det dessutom genom de många
klagomål, som afgjorts i dylika frågor,
visat sig, att läraren ofta fått rätt, skulle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 00:37:21 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/svlartid/1891/0015.html
