Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 32. (502.) 12 augusti 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
334
SVENSK LÄKÅRETIDNING.
N:r 32
Med det intresse för uppfostran, som
Rudenschöld från sin ungdom hyst, hade
han tidigt skaffat sig noggrann kännedom
om det bestående undervisningsväsendet,
såväl lärdomsskolorna som (de af staten
ännu icke adopterade) folkskolorna. Att båda
i allmänhet voro högst bedröfliga, torde nu
- efter 50 år och med det
bevisningsmaterial, som föreligger - af ingen
bestridas, ehuru det då för tiden ej skulle varit
behagligt att offentligen uttala ett sådant
omdöme. Och det, som på Rudenschöld gjorde
det allra sorgligaste intrycket, var ej
skolornas torftiga yttre skick, utan den flacka
och själlösa undervisningen. Det skulle
ock varit ett under, om en man med hans
djupa uppfattning af folkbildningen ej hade
känt sig ohygglig till mods i de då
brukliga lankasterskolorna med deras
demoraliserande samrnanhopning och deras »vilda
stoj»; såsom han i det anförda brefvet till
Geijer 1840 uttrycker sig.
Hade Rudenschöld vid folkskolestadgans
antagande af riksdagen 1841 ägt det
inflytande, som han tio år därefter började få, så
skulle den nya samhällsinrättningen helt visst
hafva erhållit en grund, som bättre
motsvarade dess höga bestämmelse. AU folkskolan
blef lagstadgad, betraktade han städse så-4
som en välgärning och ett oafvisligt tidens
behof, som riksdag och regering gjort väl
i att tillmötesgå. Han yttrar sig öfverallt i
sina skrifter med beröm om den ädla
syftningen af 1842 års stadga, och då denna
sedermera (år 1851) anfölls af den bekante
seminarieföreståndaren Ekendal, uppträdde
han med bestämdhet till dess försvar.
Däremot var han från början fullständigt på det
klara med, att de små medel nämda stadga
anvisat stodo i det mest skriande
missförhållande till det stora mål den utpekat.
Denna hans öfvertygelse kunde endast
bestyrkas genom de enskilda
inspektionsresor han tid efter annan under början af
1840-talet företog för att erhålla en allt
säkrare och vidsträcktare kännedom om
folkskolans verkliga tillstånd och resultater.
Somliga af dessa enskilda inspektioner voro
ganska omfattande. Så t. ex. genomreste
han en sommar hela Skara stift och
utsträckte sin färd ända till Karlstad,
besökande alla åtkomliga skolor. Han nöjde sig
under dessa resor ej med att »titta in» på
en stund, utan kvarstannade hela eller
åtminstone halfva dagar på hvarje ställe -
som bekant lästes då oftast bokstafligen hela
dagen, icke blott förmiddagen.
Såsom alldeles oväntad och vanligen äfven
alldeles okänd var han härvid i tillfälle att
få se och höra allt i okonstladt
hvardagslag, således mer än hvad eforer och
styrelser vanligen fingo. Somliga skolor
be-sågos med nöje, andra med sorg, ja
stundom med vämjelse och harm. I de
vidsträcktaste socknar fanns ofta blott en skola,
åtkomlig på sin höjd för halfva antalet
skolpliktiga barn, ytterst slarfvigt besökt
och dock fullpackad med understundom
ända till 200 barn af olika åldrar, alla i
ett enda rum under en enda lärare, hvars
uppgift under sådana förhållanden ofta
hufvudsakligen måste inskränka sig till att
tjänstgöra såsom ett slags öfvermaskinist
för den stora sorlande
lankastermeka-nismen.
Flera lärare voro moraliskt afsigkomna
individer; andra voro väl personligen
hedervärda, men saknade allt begrepp om
barnauppfostran och all annan underbyggnad, än
de kunnat erhålla på några veckors
seminariekurs; många af dem kunde skryta
med de yppersta betyg och exercerade
oförtrutet med sina många tabellcirklar, blinda
för det oerhörda fusk, som inom dessa
bedrefs, samt på grund af egen råhet
oförmögna af all själfkritik.
För de flesta barnen inskränkte sig
skolarbetet till tabellstafning och katekesrammel,
och hvad de få »examensparadörerna» hade
att bjuda kunde visserligen ibland vara
ägnadt att slå blå dunster i den ytlige
betraktarens ögon, men visade sig för den
bildade mestadels vara idel värdelöst
mun-pladder. Ordningen och tukten bland de
hundratals i cirklar fördelade barnen var
ofta usel, allt emellanåt uppkommo trätor
mellan monitorerna och deras mindre
kamrater, och mångenstädes upptäckte
Rudenschöld ett genomgående mittsystem, för hvilket
läraren blundade eller mot hvilket han var
maktlös. Härtill kom, att svåra oordningar
föreföllo bland de stora oöfvervakade och
förvildade barnskarorna under deras långa
vandringar till och från den aflägsna
sockenskolan. Och under allt detta utbredde sig
bland föräldrarna allt mer och mer den
öfvertygelsen, att då de nu voro tvungna
att hålla »en dyr lärare», så borde de väl
själfva vara fria från allt besvär med sina
barns undervisning och uppfostran.
För Rudenschöld var det uppenbart, att
om den nya folkskolan lämnades att fortgå
i denna riktning, så skulle den lätteligen
komma att mera skada än gagna. Skulden
härför låg dock ej, sade han, hos lärarne.
De hade begagnat sig af den
seminariekurs, som för dem var beredd, undergått
de prof, som folkskolestadgan fordrat, och
användt den läseordning, som samma stadga
uttryckligen anvisat. Att denna falska
läseordning med sitt sammanhopande af en
massa barn på olika stadier i de allra
flesta fall medförde usla resultater, var ej
deras fel. Den var ju till själfva sitt
väsende sådan, att läraren måste antingen
försumma den ena delen af skolan, medan
han bjöd till att sköta den andra väl, eller
ock sköta allt samtidigt med mindre än
half kraft, således oundvikligen illa.
Att lärarnes bildning ’var underhaltig
och deras undervisning otillfredsställande,
rådde de lika litet för. Hvad hade man
för rätt att, vänta bättre af personer,
som man afspisade med en drätfglön af 16
tunnor spannmål och härigenom rent af
tvang att sysselsätta sig med
tingsadvokatyr, auktioner, bouppteckningar och
arfskiften eller andra från skolomsorgerna
afledande skolmästare-binäringar? Lärarne
vore i själfva verket, sade Rudenschöld, vida
bättre än man af dem kunde begära. Icke
så få af dem hade genom ihärdiga
efter-studier, underhjälpta af gynnsamma
natur-gåfvor, lyckats öfvervinna svårigheterna af
bristen på grundliga förstudier samt skötte
sina skolor med lif och värme.
Trots sådana lärares bemödanden måste
folkskolorna emellertid i det hela taget
sägas stå på den ståndpunkt, att man ej
med rimlighet kunde begära, att en
herreman åt dem skulle anförtro sina barn.
Och då de icke voro goda nog för
herremannens barn, då voro de, efter
Huden-sehölds mening, icke heller goda nog ät
kroppsarbetarens.
Hufvudfelet fann han i den allmänt
rådande låga föreställningen om
folkskolorna, enligt hvilken dessa vore
»uppfostrings-fabriker», där man kunde bedrifva en sorts
andlig massproduktion genom begagnande
af en stor mekanisk apparat, »lankaster
maskineriet». De flesta tillade då ännu
den s. k. växelundervisningsmetoden en
nästan undergörande kraft. Använde man
blott den, så trodde man sig kunna kasta
stora barnmassor på en enda lärare och
denne till på köpet okunnig och illa lönad:
folkets barn skulle ändå få den bildning
de behöfde! Ville man åter, såsom
Rudenschöld, göra skolan åtkomlig för alla barn,
skaffa alla delaktighet af lärarens
omedelbara undervisning och väsentligen höja
denna undervisnings inre bildningsvärde,
så måste man fördela församlingarna i
mindre skolområden, gruppera barnen i
vissa hufvudafdelningar och gifva dessa
hufvudafdelningar hvar sina lärare - man
måste upplösa de stora lankasterskolorna.
4.
Den skolorganisation Rudenschöld i
stället tänkte sig finnes framställd dels i hans
böcker, »Tankar om ståndscirkulation»
(1845), »Tankar om ståndscirkulationens
verkställighet» (1846), »Tankar om vår
tids samhällsfrågor, andra häftet: Om
folkskolan» (1850, 1851), »Några tankar om
folkskolan, föranledda af hr J. H.
Eken-dals bok: Den nya folkskolan i Sverige»
(jan. 1853), »Tankar om folkskolan» (okt.
1853) och »Svenska folkskolans praktiska
ordnande» (1856), dels i hans till
regeringen insända skolberättelser samt i en
mängd tidningsuppsatser m. m. Den var
i hufvudsak följande.
Under åldern intill 12 år skulle alla åtnjuta
skolundervisning och inhämta det mätt af
all-månt grundläggande bildning, som vore för
alla barns fattning tillgängligt och »under
närvarande (dåvarande) tidsförhållanden» måste
anses för alla i lifvet nödvändigt. Jämte
färdighet i handarbete borde denna grundläggande
bildning omfatta ungefär det mått af
kunskaper, som gällande folkskolestadga anvisade.
Före inträdet i skolan borde barnen känna
bokstäfverna. Inom densamma borde de efter
sin utveckling fördelas i två afdelningar:
un-derläsarne eller ny borgarne (under 9 år), hvilka
icke inhämtat minimum, och öföerlåsarne eller
de mera försigkomna (9-12 år), hvilka skulle
inlära det väsentligaste af kursen öfver minimum.
Båda dessa stadier skulle genomgås
gemensamt af barn ur alla samhällsklasser.
Vid ungefär 12 års ålder komme flertalet att
utgå i lifvet. För det mindre antal, som ända
till 15:e året ville jämte kroppsarbetet fortsätta
med skolstudier, borde tillfälle vara beredt att
inhämta äfven högre medborgerlig bildning.
Denna skulle dock ej på allmän bekostnad
gifvas åt andra än sådana »utvalda» lärjungar
(»eliter»), som under den föregående,
grundläggande undervisningen befunnits äga högre
naturliga anlag samt utmärkt sig för större
vetgirighet äfvensom för godt uppförande^ Elit ernås
utsöfrande skulle ske genom samråd mellan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
