Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 48. (518.) 2 december 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
532
SVENSK LÄKARETIDNING.
N:r 48
ined i medeltal 72 för hvarje år, uppgår
denna minskning mellan elevantalen 1890
och 1891 till endast 15.
I seminariernas högsta klass uppgår
elevantalet nu till 126 vid de manliga och
79 vid de kvinnliga eller tillsammans 205.
UDgefär med detta antal kommer således
rikets examinerade folkskollärare- och
lärarinnekår att vid innevarande läsårs slut
ökas.
Stipendier vid
folkskollärareseminarierna. Till stipendier åt elever vid
seminarierna har k. m:t anvisat följande
belopp, nämligen:
vid seminariet i Stockholm 3,400 kr.,
Uppsala 2,700, Linköping 4,100, Skara 5,300,
Falun 2,200, Växjö 3,250, Lund 4,250, Göteborg
2,454, Kalmar 3,350, Karlstad 2,500, Hernösand
1,150 och Umeå 2,000 kr.
Tillika har k. m:t anvisat till stipendier dels
åt lapskt-talande elever vid seminariet i
Hernösand 700 kr., i Umeå 150 kr. och vid
småskoleseminariet i Mattisudden 1,100 kr., dels
ock åt finskt-talande elever vid seminariet i
Hernösand 400 kr., i Urneå 450 kr. och vid
småskoleseminariet i Haparanda 2,400 kr.
Skolan och kroppsarbetet. Till
Svensk Läraretidning skrifves:
Diskussions-föreningen på Nääs antog vid
sammanträde den 25 november följande resolution:
I anledning af en artikelserie med signatur
»Läkare», först införd i Aftonbladet och sedan
upptagen i flera andra tidningar, i hvilken
bland annat framhållits, att skolan gör
ungdomen obenägen för och oduglig till praktiskt
arbete - särskildt kroppsarbete - samt att
folkskolan för att afhjälpa detta onda skulle
ombildas till en fackskola, hvari undervisning
skulle lämnas i en mängd handtverk, samt
utbilda dugliga tjänare, så få vi, från skilda
delar af vårt land vid Nääs församlade lärare,
afgifva följande på gjorda erfarenheter
grundade svar på frågan:
A) Är det sanning i det påståendet, att
skolan alstrar obenägenhet för och oduglighet till
det praktiska arbetandet, eller hvarifrån
härleder sig detta öfverklagade missförhållande?
B) Huru kan skolan bidraga till dess
afhjäl-pande?
A) l:o) Att nästan utan undantag de barn,
som ordentligast besökt och varit flitiga i
skolan, hafva blifvit dugliga och verksamma
samhällsmedlemmar, då däremot de, som
oordentligt besökt och varit oläraktiga i skolan, ofta
blifvit samhällets olycksbarn, hvilket visar, att
roten till detta onda ej får sökas i skolan,
utan i hemmen och i tidsandan.
2:o) Att då folkskolans ändamål endast är
att lämna förutsättningar för att bättre kunna
mottaga en kommande fackundervisning, och
skoltiden på landet är -så kort - i de flesta
skolor 6 år för både små- och folkskolan med
2-4 månaders undervisning om året - vore
en sådan yrkesundervisning som den föreslagna
omöjlig att åstadkomma, dels därför att
undervisningsämnena blefve allt för många, dels
kostnaderna för stora.
B) För att motarbeta dessa missförhållanden
bör skolan:
l:o) Vid undervisningen framhålla ej blott
arbetets välsignelse, utan äfven den sanningen,
att allt ärligt själs- såväl som kroppsarbete är
lika berättigadt och aktningsvärdt;
2;o) genom att införa pedagogisk slöjd så
beskaffad, att den i möjligaste måtto kan
utveckla barnets både kropps- och
själsförmögenheter, grundlägga en allmän handafärdighet
samt ingifva det håg och lust för verkligt
arbetande;
3:o) för föräldrarna vid lämpliga tillfällen
söka påpeka orsakerna till rådande
missförhållanden.
Fosterlandskärleken och skolan
var ämnet för en liflig öfverläggning vid
Stockholms .läraresällskaps sammanträde i
lördags afton. Frågan inleddes med ett
föredrag af professor L. M. Törngren.
Det funnes, yttrade talaren, väl knappt
någon normal människa, som ej i tankarna tidt
och ofta återkomme till sin födelsebygd och
omfattade denna med ett lifligt intresse. På
en högre grad af utveckling trädde hon i samma
förhållande till fädernas större hemvist,
fäderneslandet, hvarför intresset vore upphöjdare,
isynnerhet under kritiska tider. Denna känsla
hade alltid utgjort driffjädern till oegennyttiga
sträfvanden och stora handlingar och verkade
i hög grad förädlande. Hon borde derför
väckas hos ungdomen. Men hvilken makt borde
närmast hafva detta till åliggande? Skolan.
Förmådde hon det vid sidan af sin egentliga
uppgift att meddela kunskaper? Ja. Vid
undervisningen skulle det fosterländska
framhållas: i svenska historien vore lättast att öfver
framställningen breda en fosterländsk stämning,
därnäst i geografien, då vårt lands natur
skildras, så i modersmålet och under
litteraturläsningen och vidare i naturvetenskapen, som
gåfve de unga besked om de svenska
naturalstren och skärpte deras iakttagelseförmåga
äfven i afseende på det specifikt svenska och
dess betydelse. Hand i hand med
undervisning i fosterländsk anda och riktning borde
gå närandet och lifvandet af deras fantasi, ty
denna vore en mäktig hafstång för vinnande
af målet. Ytterligare vore godt, om man gjorde
dem uppmärksamma på deras skuld till staten
för hvad denna gjort för dem. Men af den
yttersta vikt vore samarbete i den rätta
riktningen af alla lärarne. Detta skulle
åstadkomma jätteverk. Till sist borde folkets stora
minnen firas. Så skedde i alla andra länder.
Det varma föredraget åtföljdes af en
liflig diskussion öfver hvad som vore att
göra å skolans sida i denna sak. Utom
hr Törngren yttrade sig nu rektorerna
Lundberg, Almquist, Sjöberg, Schwartz och
Hernlund, adjunkten Mazer, kollegerna
Ribbing och Lagerstedt samt extraläraren
Bendixon.
En af talarne slöt sig obetingadt till
inledaren och trodde, att lärarne med sitt stora
inflytande öfver ungdomen skulle förmå att väcka
den till fosterlandskärlek. Det vore skolans
plikt att arbeta i den riktningen, ty hon vore
äfven en uppfostringsanstalt.
En annan talare framhöll skolans svaga
resurser för ändamålet. De af inledaren
framhållna ämnena voro sämst lottade i afseende
på tid och två af dem äfven i afseende på
material, och läroböckerna voro ej heller goda.
Hufvudfelet låge likväl däri, att våra
bildningsanstalter fått ett utländskt draperi. De borde
befrias därifrån och göras hemtrefligare för
oss, men detta blefve de ingalunda genom
läsårets förlängning. Innan man proklamerade
denna nya uppgift för skolan, borde man
klargöra ställningen.
En tredje talares uppfattning var icke så
pessimistisk. Det vore nog sant, att vårt språk
och vårt lands geografi vore föga bearbetade,
men vi hade vår historia och våra stora
skalder, vid läsningen af hvilkas arbeten det vore
otänkbart, att icke en fosterländsk stämning
skulle framkallas.
Någon talare betonade fosterländska festers
betydelse, hvilket föranledde en annan att varna
för katederpatriotism. Ett kraftigare medel
vore att lära ungdomen försakelse och
uppoffring, Därutinnan borde läraren framstå
såsom exempel. Synnerligen lämpligt vore att
genomgå en samaritkurs, verka för
nykterhetens främjande o. s. v.
Inledaren föreslog, att sällskapet skulle
uppdraga åt styrelsen att utfärda ett
upprop till alla landets skolor. Detta förslag
bifölls endast så till vida, att sällskapet
öfverlämnade åt styrelsen att i ärendet
besluta, hvad den ansåge lämpligast.
Dödsfall. Den 25 sistlidne november
afled i Jönköping folkskolläraren därstädes
Anders Magnus Grönblad i en ålder af
46 år. Efter en svårare tyfoidfeber, hvari
G. insjuknade 1880, återfick han aldrig
sin fulla hälsa, utan har sedan ständigt
dragits med en sjuklig kropp. Detta
oaktadt har han arbetat i och utom skolan
lika träget och energiskt som någon frisk
ända till den 22 sistlidne september, då
krafterna voro förbi, och han måste intaga
sjuksängen, från hvilken han sedan aldrig
uppstod.
Grönblad var född 1845 i Grenna
landsförsamling. Fadern, jordbrukare, lefver
ännu. Gosssn genomgick Grenna
peda-gogi och kom sedan till Jönköpings
allmänna läroverk, där han genomgick några
klasser. Kom därefter till Växjö
folkskollärareseminarium, från hvilket han 1871
utexaminerades och erhöll samma år en
informatorsplats i Södermanland.
Vårterminen 1872 antogs han till lärare vid
Jönköpings folkskolor, vid hvilka han allt
sedan nedlagt ett troget och nitiskt arbete.
Jämte sin lärareverksamhet vid folkskolan
undervisade han dels i flera privata
skolor och dels under många år såsom
skrif-lärare vid högre allmänna läroverket och
gaf dessutom privata lektioner.
G. har ock framträdt som
läroboksförfattare. Tillsammans med aflidne J. F.
Berg har han utgifvit dels en lärobok för
folkskolan i geometri, dels en läsebok för
småskolan, hvilka båda arbeten utgått i
flera upplagor. En vidsträckt spridning
vunno på sin tid de af de båda nämda
författarne utarbetade skrifkurser för
folk-och småskolan. Under de senare åren
utgaf G. ensam en räknebok för folkskolan.
Det är ett vackert lifsverk, som den
hädangångne uträttat, och till det anseende,
som den svenska folkskolan nu åtnjuter,
samt till den höga ståndpunkt, hon nu
intager, har han i sin mån varit en
bidragande orsak, skrifver Jönköpings-Posten.
Han efterlämnar en i djupaste sorg
försänkt maka och sex barn.
- Helt plötsligt afled förliden torsdag
folkskolläraren i Falkenberg Olof Dahlén,
i en ålder af nära 44 år. Föregående
afton hade han undervisat i
arbetareföre-läsningslokalen och träffades där af ett
slaganfall, som, oaktadt läkarehjälp
ofördröj ligen ankom,, ändade hans lif. Den,
mänskligt att döma, allt för tidigt
bortgångne var mycket anlitad i kommunala
värf, mångårig stadsfullmäktig m. m. och
hade genom godmodigt sätt och
sällskapligt lynne förvärfvat sig en stor vänkrets,
som djupt skall känna hans bortgång.
Född i Ytterby församling i Bohuslän och
examinerad såsom folkskollärare i
Göteborg 1870 anställdes han år 1873 vid
Falkenbergs folkskola, där han sedan dess
med duglighet och plikttrohet skött sitt
kall. Han sörjes närmast af hustru och
åldriga föräldrar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
