Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 41. (667.) 10 oktober 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
522
SVENSK LÄRARETIDNING-
N:r 41
kalla »den tomma, ensidiga och själlösa
utanläsningen».
Om denna senare yttra sig nära nog
alla inspektörerna, ehuru de gifva den olika
namn allt efter sin personliga ställning till
densamma.
De flesta inspektörer beklaga eller
åtminstone medgifva i fråga om biblisk
historia, att i en del skolor »barnens
återgifvande af läxan i hennes sammanhang
har urartat till ett ordagrant själlöst
upprepande af bokens ord», och att detta
stundom skett »med en vanställande felläsning
af ett eller annat ord, hvars betydelse varit
dem obekant, en felläsning, som det varit
omöjligt för lärarinnan att bortarbeta».
Detta anses bero därpå,
att vederbörande lärare, i saknad af förmåga
att på ett mera ledigt och intresseväckande
sätt behandla den heliga historien, med den
ängsligaste noggrannhet följa lärobokens text
såväl vid läxornas förberedande behandling
som vid deras förhörande, hvarigenom
inlärandet af berättelserna väsentligen blifver blott
en minnessak.
Öfverensstämmande härmed yttrar en
annan:
Lärarens (lärarinnans) berättelse är ofta
nog en mer eller mindre väl utförd utanläsning,
och barnens ordagranna återgifvande påkallas,
äfven där man godt kunde nöja sig med deras
egna ord.
En tredje framställer samma iakttagelse
sålunda:
Den muntliga framställningen har varit
behäftad med en viss mekanisk stelhet, bunden
som den allt för mycket varit vid ordalydelsen
i den använda läroboken, hvadan den ej ägt
den liffulla åskådlighet, som skolat verka
väckande och intresserande på barnasinnet.
Detta om bibliska historien.
Däremot söka de flesta inspektörerna
intala sig själfva och sina läsare, att »den
tanklösa, mekaniska toe&esutanläsningen
nästan försvunnit», ja, att »den icke
förekommer i någon skola». Några medgifva
emellertid, att »den förekommer, men är
i aftagande», att »barnens tanklösa
rabblande kvarstår», oaktadt »lärarne bereda
sig ganska noga för att kunna genom
frågor klart utreda styckenas innehåll». Af
två inspektörer, hvilkas skolor arbeta
under alldeles likartade förhållanden och
hvilkas distrikt gränsa intill hvarandra,
försäkrar den ene, att katekesutanläsning icke alls
förekommer; den andre har däremot
funnit den ganska vanlig.
Då man läser berättelserna om
kristendomsundervisningen, har man svårt att
undgå den uppfattningen, att de flesta
inspektörerna utan svårighet upptäckt själlöst
rabbel vid biblisk ^’s/oneundervisningen,
men varit benägna att blunda för alldeles
samma fel vid barnundervisningen.
Att det ingalunda är bättre ställdt med
den senare delen af ämnet än med den
förra,’ligger i sakens natur och måste
bekräftas af hvarje fördomsfri iakttagare.
Men man har så försett sig på det af
ålder häfdvunna sättet att läsa katekes, ord
för ord, stycke för stycke, från perm till
perm, att man icke i fråga om detta gamla
skolämne vågar tro på möjligheten af en
lämpligare metod, utan känner sig nöjd,
blott man får barnen att läsa de oförstådda
satserna måttligt fort. Själfklart är ju dock,
att äfven en långsam uppläsning af ett
o förstad t lärostycke är själlös, fastän den
låter bättre än ett hastigt rabblande. På
bibliska historien, som är ett
jämförelsevis modernt ämne, ställer man däremot
helt naturligt mera moderna fordringar.
Lärarne »förklara», »belysa
lärosanningarna med exempel» och »tillämpa dem på
barnens hjärta och lif», men då barnen
skola läsa öfver sina läxor kunna de ej
göra detta på annat sätt än det af ålder
brukliga: rabbla tills det går af sig själft
utan att tänka på det. Lärarne veta detta
mycket väl, barnen äfvenså, men båda
parterna låtsa omedvetet, som om det här
försiggingo ett verkligt inlärande af det
heliga innehållet. Båda parterna känna med
sig, att öfverläsningen går till på samma
sätt, antingen läxan är förberedd eller ej,
och därför är ofta den del af lärotimmen,
som ägnas däråt, den som minst
intresserar dem.
I intet ämne - säger ock en inspektör - har
jag hört så många tröttande lektioner som i det
ämnet. Antingen stannar man vid en torr,
andefattig utanläsning af katekesstyckena, eller
ock talar läraren vidt och bredt om alla
möjliga lärosanningar, men icke om dem
synnerligen, som skulle för tillfället genomgås,
utvecklas och inpräglas.
En annan inspektör vittnar, att »lärarne
fördjupa sig i syntetiska omvägar och
metodiska konststycken» samt att i åtskilliga
fall katekeslektionerna synas vara »de
torraste och tråkigaste af alla för både
lärare och lärjungar». Flera andra
inspektörer föra liknande klagomål, ehuru i
mindre starka ordalag.
Det synes sålunda vara obestridligt, att
en mycket väsentlig orsak till
kristendomsundervisningens klena resultat är att söka
däri, att ännu allt för stor vikt lägges -på
inlärandet af läroböckernas ordalag. Härvid
gäller ej den - visserligen i ock för sig
riktiga invändningen - som ofta göres, att
barnen ej hafva några »egna ord», utan måste
lära sig språket tillsammans med tankarna.
Felet här ligger ju påtagligen däri, att
man lär sig ordräckor utan motsvarande
tankar. Den som väntar, att dessa
ordräckor likt »det nedlagda fröet en gång
skola gro under himmelens regn och
solsken», han får förvisso, såsom så många
religionslärare till sin sorg måste intyga,
vänta förgäfves.
*.
Hvar ligger nu orsaken till denna
bok-stafsträldom?
Äfven härom lämna berättelserna mera
eller mindre tydliga upplysningar.
Många föräldrar sägas »anse, att den
läraren är bäst, som på kortaste tiden
pluggar in katekesen i deras barn».
Men det är ingalunda blott en del
föräldrar, som efter denna måttstock
uppskatta läraren. Flera inspektörer
sammanställa utanläsningen och »hänsynen till
prästerskapets önskningar» på ett sätt, som
ger vid handen, att samma åskådning just
där har sitt ursprung och stöd. Så har
prästerskapet, såsom det upplyses, i många
inspektionsdistrikt genomdrifvit, att till och
med i flyttande småskolor »hela Luthers
lilla katekes blifvit utantill inlärd». Ja,
t. o. m. början af utvecklingen »har blifvit
inlärd redan i småskolan», d. v. s. innan
barnen lärt sig någorlunda läsa innantill.
Vi se sålunda, att barnen redan på detta
tidiga stadium genom prästerskapets
nitiska bemödanden och genom en del
prästerliga inspektörers mer eller mindre
öppna gillande hafva blifvit vanda vid tanklös
utanläsning. Det blir sedan sannerligen
ej lätt att vänja dem af därmed, äfven om
det på allvar försökes. Sådana försök ske
dock endast sällan, ty »skolråden», säger
en inspektör, som själf är präst, »fordra
nästan utan undantag ordagrant
memore-rande af hela den genom k. cirkuläret den
11 oktober 1878 i nåder påbjudna
katekesutvecklingen med alla dithörande
bibelspråk, och därefter måste lärarekåren rätta
sig». Denne klarsynte och fördomsfrie
inspektör liksom »pluraliteten af lärarekåren
erkänner ej mindre behofvet af en
inskränkning i katekesutanläsningen än det
berättigade i krafvet därpå.––––––Men
prästerskapet - - - misskänner enhälligt
bemälda kraf».
Andra inspektörer se saken i ett helt
annat ljus och förklara bestämdt, att hela
katekesen måste inläras utantill, om ej
»kristendomsundervisningen skall nedsjunka
till ett andligt kåseri»(!).
Hvad ett sakkunnigt och ihärdigt arbete
emot tanklös utanläsning dock kan uträtta
visar förhållandena i hufvudstaden. Där
förkastades visserligen en af
reformvännerna åstadkommen kursfördelning, men den
som slutligen antogs, är dock bättre än
den som i allmänhet följes i andra af
landets folkskolor: katekesen börjar ej förrän
med sjette terminen, blott vissa stycken
och bibelspråk få läras utantill.
#
Men ej heller lärarekåren kan, enligt
hvad berättelserna gifva vid handen,
fritagas från skuld till utanläsningens
öfvervälde i skolan. Ehuru inspektörerna i
allmänhet uttala sig berömmande om lärarnes
verksamhet finner man dock, såsom redan
förut blifvit visadt, hos flera antydningar
om ofta förekommande betänkliga brister
i fråga om kristendomsundervisningen.
Några uttalanden härom må anföras:
Undervisningen i folkskolorna är mycket olika
allt efter det olika intresse, som lärarne hafva
för detta ämne. Saknas detta, då vårdslösas
ämnet och blir icke behandladt med den
noggrannhet och omsorg, som här i all synnerhet
är behöflig.
Det gudomliga ordet har ljus och lif i sig
själft och äfven förmåga att tilldraga sig
barnens uppmärksamhet och häfta sig fast hos
dem, endast barnen ledes att rätt uppfatta
detsamma*. Men häremot felas mångfaldigt.–––
Man synes ej tillräckligt tro på dess egen
inneboende kraft, utan söker hjälpa till med ,eget
snack och viker icke sällan in på
användningar och tillämpningar, som ligga långt öfver
barnens förmåga att fatta och tillägna sig,
hvad som framställes*.
De gifna förklaringarna och tillämpningarna
kunna ofta nog vara skäligen saftlösa. - -
Känslans och hjärtats strängar sättas icke i
rörelse*, men undervisningens teoretiska syfte
lämnar icke heller alltid så mycket tillfälle att
direkt inverka på sinnet. En vanlig brist vid
* Kursiveradt af oss.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
