Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 35. (713.) 28 augusti 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
448
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 35
belysa dem genom en mängd exempel,
oftast så valda, att åhörarne i dem
igenkänna sig själfva, och detta på ett så
slående och öfverraskande sätt, att lärosalen
gång på gång genljuder af skallande
skratt-salfvor.
Af sin vetenskap synes docenten von
Schéele särskildt hafva gjort psykologien
till föremål för ingående studier. Både
under sommarkurserna i Uppsala och
annorstädes har han föreläst öfver
psykologiska ämnen. Efter att 1893 hafva
behandlat minnets psykologi har han i år
föreläst om viljans. Dejta ämne, som
berör flera af filosofiens svåraste problem,
såsom viljans begrepp och viljans frihet,
behandlades på bred basis med begagnande
af hvad de nutida forskningarna både inom
hithörande grenar af den nutida
naturvetenskapen och filosofien bragt i dagen.
Docenten Schéele hör nämligen ej till de
filosofer, som förnämt bortse från den
naturvetenskapliga forskningen; han är
tvärtom angelägen att slå en brygga mellan
denna och den filosofiska, hvarvid i
synnerhet den bekante tyske filosofen Lotze får
tjäna såsom i viss mån mönster och
vägledare. På grund häraf erhöll
framställningen ett mångsidigt och intresseväckande
innehåll. Sedan en grupp af
sammanhörande företeelser inom viljelifvet blifvit
vetenskapligt utredda, tillfogades
pedagogiska tillämpningar. Utan tvifvel var det
äfven detta så att säga praktiska
behandlingssätt, hvarigenom viljelifvet blef i sina
olika yttringar åskådligt förklaradt och
belyst, som framkallade det allmänna och
lifliga intresse, för hvilket dessa
föreläsningar voro föremål.
Docenten Schéele är en bestämd
motståndare till hvarje världsåsikt, som är
bemängd med materialistiska tendenser;
han hyllar afgjordt en idealistisk
lifsuppfattning. Men han synes ej hafva bestämt
sig uteslutande för någon viss sådan, ehuru
han naturligen står Boströms närmast.
Hans allmänna filosofiska1 ståndpunkt är
tydligen eklektikerns. Detta har till följd,
att han någon gång kan yttra sig i någon
mån olika om samma sak vid olika
tillfällen och under olika omständigheter;
men å andra sidan torde härmed ock
sammanhänga, att han ej fastnar i
ensidigheter utan hämtar impulser och
lärdomar, från hvilket håll de erbjuda sig.
Också äger han en öppen blick och
lifligt intresse för alla det verkliga lifvets
företeelser. Idealen skola och få icke
glömmas, men lifvet sådant det nu är, vill
han, skall lefvas fullt och rikt. Hvilka
förhoppningar och förväntningar man än
anser sig kunna hafva på kommande tider
och lifsformer, han Ȋr glad att lefva just
nu i detta sekel». Det öfverspända och
fantastiska har i honom en gifven
motståndare. Det intressantaste för honom
är det, »gom spelar en roll i det
hvardagliga lifvet». Att förstå och lära känna
det räknar han som en tillräckligt viktig
och hög uppgift för en hvar. Denna
sunda, nyktra, vi hade så när sagt glada,
men dock allvarliga lifsuppfattning -
docenten Schéele är t. ex. en ifrig förfäktare
af viljans frihet och den därmed följande
ansvarigheten - gick såsom en underström
i alla hans föreläsningar, resonnemanger och
förklaringar. Den anslog också lifligt
kursdeltagarne och fann hos dem en kraftig
resonnans, såsom man vid upprepade
tillfällen kunde iakttaga.
Inom lärarevärlden har docenten Schéele
fäst uppmärksamheten vid sig genom det
intresse, han lagt i dagen för
undervisnings- och uppfostringsspörsmål. Och
obestridligt torde vara, att han inlagt stor
förtjänst om den pedagogiska bildningens
utbredning och tillväxt i vårt land.
Genom föreläsningarna under
sommarkurserna har han utan all fråga i ej ringa
mån bidragit till att väcka och befordra
särskildt psykologiens studium bland lärare
och lärarinnor.
Och säkert är, att han, den praktiska
filosofiens målsman, genom denna sin
verksamhet gagnat vårt lands andliga
kultur fullt så mycket, som om han författat
och utgifvit ett eller annat i strängare
mening vetenskapligt arbete.
Docenten Frans Alexander von Schéele är
född i Värmland 1853, blef student och
inskrefs vid Uppsala universitet 1873 samt
promoverades 1885 till filosofie doktor. Samma
år utnämdes han till docent i estetik, men
öfvergick 1887 till en docentur i praktisk filosofi.
Uppsala studentkår har icke mindre än nio
gånger valt honom till sin ordförande. Sedan
flera år är han ordförande i den
vetenskapliga fackföreningen för filosofi, som finnes i
Uppsala samt sedan 1891 föreståndare för den
privata lärokursen för teologisk-filosofisk
examen vid universitetet. - På uppdrag af
Gestrike-Helsinge nation skref han: »Anteckningar
om Gestrike och Helsinge nationer i Uppsala»,
hvilka af nationen utgåfvos vid universitetets
jubelfest 1877. - I Aftonbladet publicerade
han en längre kritik af Max Nordaus:
»Konventionella nutidslögner», hvilken publikation,
utvidgad och omarbetad, sedan utgafs i
bokform 1885 under titel: * Nutidslögner eller
framtidssanningar?» Dessutom har han skrifvit
talrika andra tidnings- och tidskriftsuppsatser
rörande estitiska, filosofiska och pedagogiska
frågor. Sedan 1891 är han utgifvare af Svensk
Tidskrift.
Af vetenskapliga afhandlingar har han
utgifvit: »Samuel Grubbes skönhetslära», 1885,
gradualaf handling; »Kan Gud tänkas såsom
vilja?», intagen i Uppsala universitets årsskrift
för 1887, docentspecimen. För närvarande har
han under utgifning: »Det mänskliga
själslifvet», ett större psykologiskt arbete, af hvilket
fyra häften hittills utkommit.
M. Nelander.
Hjalmar August
Inom den naturvetenskapliga serien af
årets sommarkurser gjorde deltagarne
bekantskap med en föreläsare, som icke
presenterat sig vid 1893 års sommarkurser.
Denne för oss äldre deltagare nye
föreläsare var laboratorn i experimentell
fysiologi och medicinsk fysik d:r Hj. A.
Öhrvall. Oaktadt han föreläste i en af de
största lärosalarna vid universitetet, fick
man - med fara att eljest blifva utan
sittplats - redan innan den akademiska
kvarten till hälften förflutit gå in och
studera grundlinjerna. Då uret slog kvarten,
inträdde en hög reslig man af ett mörkt
sydländskt utseende. Med några få raska
steg var han uppe i katedern. Det var
docenten Öhrvall.
Hans föreläsningar, 8 till antalet,
omfattade känselsinnena samt lukt och smak.
Nästan alla åtföljdes af experiment. An
gällde det att med den elektriska
strömmens hjälp åstadkomma reflexrörelse i en
död grodas muskler, än skulle deltagarne
med en spik söka reda på kalla, känsliga
punkter i huden. Hvad experimentet var
enkelt och roande! En annan gång skulle
man vara försedd med en krydda, då
denna stoppades i munnen och man samtidigt
höll för näsan, kände man ej någon
krydd-smak. En gång fick en hvar försöka sig
på att med gymnemalsyra döfva
smaknerverna för en 30 minuter eller så. Socker
smakade då stm sand. Vi flesta hade
gått och inbillat oss, att vi hade nog af
fem »yttre sinnen». Jo, vackert! D:r
Öhrvall trodde sig ej kunna uppräkna alla,
minst 10 har hvarje människa. Nya idéer,
nya forskningar och rön inom sinnenas
fysiologi delgaf föreläsaren på ett enkelt
åskådligt sätt under hvarje föreläsning.
Lagen om de specifika sinnesenergierna
eller att retningen i nervens ändorgan
framkallar de olika sinnesintrycken gick som
en röd tråd genom alla dessa föreläsningar,
liksom denna lag äfven är en ledstjärna
för forskaren, som söker sanningen inom
denna gren af vetenskapen.
Söndagen den 18 augusti gaf d:r
Öhrvall en extra föreläsning om psykisk
ut-tröttning. Den var särskildt intressant för
lärare och lärarinnor. Genom några
experiment å en psykometer visade
föreläsaren, att tröttheten växer under timmen
hos både barn och lärare. »Man bör ej
arbeta, då man är trött. Det är dålig
ekonomi att arbeta då, ty arbetets
kvalitet försämras. Om det visar sig, att med
minskad arbetstid samma resultat vinnes,
så är ju ej skäl att bibehålla och uttala
fordringar på förlängd lästid.»
Hjalmar August Öhrvall är född 1851 i Nora
stad i Västmanland, där fadern var apotekare.
Ö. aflade studentexamen i Örebro 1872, med.
licentiatexamen i Uppsala 1887, tog
doktorsgraden i Lund 1889 och tjänstgjorde redan
1887 som amanuens på fysiologiska institutet
i Uppsala. Åren 1886-88 var han t. f.
laborator i experimentell fysiologi och medicinsk
fysik, utnämd till docent i fysiologi i Uppsala l
1889 och till laborator 1890. Ar 1893 gjorde
Ö. en vetenskaplig resa i Tyskland och
Tyrolen. Bland af honom utgifna skrifter i
naturvetenskap märkes en öfversättning af
Helmholtz: Om naturkrafternas vexelverkan, vidare
Studier och undersökningar öfver smaksinnet,
Fysikaliska egendomligheter hos luktande
ämnen af organiskt ursprung, Gaules försök på
spinala och sympatiska ganglier m. fi.
A. G. Tydén.
.*,,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
