Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 10. (740.) 4 mars 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 10
SVENSK LÄRARETIDNING.
161
fostringsanstalter, dels räddnings- och
skolkare-liem för vanartade och i sedligt afseende
försummade barn, dels förbättringshem för
sådana minderåriga, hvilka redan kommit i strid
med strafflagen, och den uttalar på grund
häraf sin varma anslutning till de förslag om
åstadkommande af dylika anstalter såväl för
hufvudstaden som för landet i dess helhet,
hvilka för närvarande föreligga.
Slutligen antogs, likaledes enhälligt,
följande af d:r Sven Nilsson föreslagna tillägg:
Önskligt vore att, på sätt som vid
riksdagen blifvit föreslaget, förbud utfärdades för
barns användande vid offentliga föreställningar
samt att möjligast största begränsning gjordes
af barns rätt att på gator och allmänna
platser drifva handel.
Folkskollärarinnornas
lönefråga.
Ur redaktör!
Då den i förhållandena oinvigde skulle
kunna vilseledas af hr rektor Centervalls
uttalande i lönefrågan (Sv. Ltg n:r 9),
anhåller undertecknad att i sanningens namn
få göra några beriktiganden.
Då man skall jämföra kroppsarbetares
aflöningsförhållanden, brukar man ej taga
hänsyn blott och bart till själfva
aflÖnings-beloppet utan äfven till den arbetstid det
motsvarar och till arbetets beskaffenhet.
Om t. ex. en arbetare genom daglig »skoft»
(öfverarbete) får en veckolön, som är 3 kr.
större än en annans, så säger man likväl
icke, att han är bättre aflönad än den andre.
Ej heller om han får denna större
veckolön därför, att hans arbete är tyngre och
mera kraftödande än den andres. Först
när de två för lika ansträngande arbete
under lika lång tid få olika aflöning, kan
nian tala om aflönings/ormån å ena sidan.
Men denna riktiga och rättvisa princip borde
väl följas t. o. m. när det är fråga om
lärarinnor vid folkskolor och deras löners
förhållande till lärarinnornas vid de högre
flickskolorna.
Både arbetstid och arbetets beskaffenhet
äro vid dessa skolor olika. Yid de senare
är arbetstiden för hvarje lärarinna betydligt
kortare än vid de förra, äfven om läsåret
vid båda skolorna utgör 8 månader.
Kataloger från högre flickskolor, som varit oss
tillgängliga, visa, att de resp. lärarinnornas
lektionstimmar växla mellan 18, 21, 24 och
26. Antaga vi då 24 timmar pr vecka
såsom medeltal, hafva vi icke satt det för
lågt. Men i folkskolan anses 30 timmar
pr vecka såsom minimum. Flerstädes i
städerna öfyerskrides detta tal, så att 32, 33,
ja ända till 35 timmar pr vecka förekomma.
Skillnaden mellan 24 och 30 är 6; 6
timmar i veckan utgör för år (34Va veckor)
207 timmar eller 8 5/s veckor med 24
lästimmar. Äfven om den årliga lästiden i
båda slagen af skolor är lika, motsvarar
alltså folkskollärarinnans årliga tjänstgöring
utöfver hennes medsystrars i de högre
flickskolornas en tid af 2 månader. Om nu
folkskollärarinnans lön är beräknad efter
denna drygare arbetstid, kan det därför
alldeles icke bli tal om förmånligare
lönevillkor, liksom ej heller i det fall att hon får
ersättning för den nionde läsmånaden, som
i många städer förekommer.
I fråga om arietets beskaffenhet är
skillnaden måhända ännu mer betydande.
Barnantalet i hvarje klass i de högre
flickskolorna är i regeln mycket litet. En
lifligt frekventerad högre flickskola i
Stockholm liar satt upp 12 såsom maximum i
detta afseende. I katalogerna för några
högre flickskolor, som för oss varit
tillgängliga, förekomma 8, 12, 15, 20. Vi antaga
det sistnämda såsom medeltal för att ej
sätta det för lågt. Men i folkskolan anses
50 barn pr klass såsom det normala, eller
om det ej anses såsom normalt,
förekommer dock i regeln detta tal till följd af
tvingande omständigheter. Ja, vi hafva sett
skolor å landsbygden, där 76-80 barn,
utgörande 4 årsklasser, samtidigt af en
lärarinna undervisats. Att i fråga om
uppfostran och undervisning samtidigt tillgodose
eller blott söka tillgodose ett så stort antal
barn, följa deras utveckling, vaka öfver
deras uppmärksamhet, flit och hemarbete
samt rätta deras skripta torde väl vara ett
betydligt tyngre arbete, än om man blott
har ett 20-tal. Det är så utslitande, att vi
våga påståendet, att den, som aldrig försökt
det, ej kan bedöma det.
Och det stöd af hemmet, lärarinnan vid
högre flickskolorna erhåller vid sitt arbete,
torde ock i hög grad underlätta detsamma.
Samtalsvis hafva hennes elever i hemmet
inhämtat elementerna af många kunskaper,
hvilket underlättar deras uppfattning vid
undervisningen i skolan. Och kunna de ej
följa denna, anskaffa föräldrarna hjälp med
läxläsningen. Folkskolans lärarinnor lia ej
mycken sådan hjälp att påräkna från
hemmen. Dessa senare hafva hvarken tid,
förmåga eller ens alltid vilja att stödja
skolan. De se ofta med misstro på skolans
arbete, på »nyheterna», som de kalla de
profana ämnena, och dessutom äro ju både
fader och moder strängt upptagna af
kampen för tillvaron. Kan en eller annan af
folkskollärarinnans elever ej följa
undervisningen eller utföra de ej sitt hemarbete,
finnes för henne ingen annan råd än att
själf öfvervaka, att bristerna fyllas. Många,
många timmar måste hon på detta sätt offra
af sin fritid, om hon skall kunna vinna
något resultat.
Anordningen af ämnesläsning i de högre
flickskolorna medför ock en lättnad för
dessas lärarinnor. Det är en stor
kraftbesparing att få koncentrera sitt arbete och
sitt intresse på några få, besläktade ämnen.
Folkskollärarinnan måste vara, så att säga,
tusenkonstnär. Allt måste hon veta;
ingenstädes får hon tid att fördjupa sig. Till
följd af den lifaktighet å det pedagogiska
området, som utmärkt senare tid och som
gifvit sig uttryck i bl. a. i nya metoder
och nya läroböcker, samt till föjd af
vetenskapens framåtskridande och däraf följande
förändringar af kunskapsinnehållet, måste
hon, om hon ej vill försjunka i slentrian
eller blifva förlegad, ägna ej så litet tid
åt studier, och då hon har att undervisa i
alla skolans ämnen, måste hon studera
mycket och mångahanda. Men denna splittring
utnöter den andliga kraften.
Af det sagda framgår, att arbetet i
folkskolan är betydligt mera kraftödande än i
de högre flickskolorna, hvadan det ej torde
vara förenligt med verklig rättvisa, att det
förra betalas lägre än det senare.
»Men lärarinnorna vid folkskolan hafva
i de flesta fall ej ägnat på långt när så
mycken tid åt studier och utbildning, som
lärarinnorna vid de högre flickskolorna må
göra.» Den stora skillnaden härutinnan
existerar nog mera i allmänna
föreställningen än i verkligheten. Tiden för förstudierna
till seminariet är något längre för högre
flickskolans lärarinnor än för folkskolans,
dock torde skillnaden härutinnan ej vara så
ofantligt stor, då numera
folkskollärarinne-seminariernas bänkar till stor del fyllas af
elever från högre flickskolorna, hvarifrån ju
ock högre lärarinneseminariets alumner komma.
Om man får tro ett offentligt uttalande af
en rektor vid ett folkskollärarinneseminarium
- och det har man all anledning att göra
- »medföra sökande till hans seminarium
utmärkta betyg från högre läroverk för
flickor, kanske också betyg om genomgången
fortsättningskurs». Och vi veta mer än ett
fall, då elever, som genomgått åttaklassigt
läroverk för flickor, ej lyckats vinna inträde
vid folkskollärarinneseminarium.
Själfva seminariekursen är däremot längre
för folkskolans än för högre flickskolans
lärarinnor. Den obligatoriska kursen vid
högre lärarinneseminariet är nämligen treårig,
då den vid folkskollärarinneseininarierna är
fyraårig. (En frivillig ettårig
fortsättningskurs, som sedan 1890 förefunnits vid det
förstnämda seminariet, besökes blott af ett
fåtal. Under sista läsåret funnos där
endast 5 elever.)
Att seminariernas anläggning är olika, i
det t. ex. främmande språk läsas vid högre
lärarinneseminariet men ej vid
folkskollära-rinneseminarierna och betydligt mindre tid
användes för yrkesutbildningen vid det förra
än vid de senare, så att vid det förra mera
tid blir öfrig för den teoretiska utbildningen,
samt att denna i flera ämnen har en mera
vetenskaplig prägel, torde dock ej bestyrka
det påståendet, att folkskollärarinnorna ej
behöfva använda på långt när så mycken
tid till utbildning som lärarinnorna vid högre
flickskolorna. Att de förras utbildning ej
är så alldeles hal tios, torde ock i någon
mån bevisas däraf, att flera hafva fått
anställning vid högre flickskolor och där
åtnjuta samma lön som de lärarinnor, hvilka
genomgått högre lärarinneseminarium.
Men - »det bör dock tagas med i
räkningen, att lifvet ofta ställer större fordringar
på lärarinnor vid högre flickskolor än på
deras kolleger vid folkskolan». I hvad
afseende? fråga vi. Näppeligen i fråga om
vivre, ty äfven en folkskollärarinna måste
ju ha ett anständigt uppehälle; näppeligen
i fråga om skatter, ty de utgå efter samma
grunder för båda slagen af lärarinnor;
näppeligen i fråga om litteraturkostnader, ty
folkskollärarinnan måste, som ofta framhållits,
söka göra sig något så när hemmastadd i
alla skolans ämnen. Månne det är
um-gängeslifvet, som ställer större fordringar
på den ena kategorien än på den andra?
Antagligen, ty en folkskollärarinna med sin
stränga tjänstgöring har sällan kraft eller
tid öfrig att deltaga i sådant.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
