Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 32. (762.) 5 augusti 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 32
SVENSK LÄRARETIDNING.
455
Enligt § J 8 af folkskolestadgan utgör
vitsord om gudsfruktan och sedliga egenskaper
främsta kompctensvillkoret för sökande af
folkskolläraretjänst. Enligt § 19 af samma
stadga utgöra nämda egenskaper jämväl
främsta jämfövelsegrunden vid bestämmandet af
den ordning, i hvilken sökandena till sådan
tjänst böra på förslag uppföras. Af denna
senare bestämmelse följer, att skolråden vid
dylika förslags upprättande icke allenast
hafva att förvissa sig om, att sökandena
uppfylla sagda villkor, utan ock äro, för att
kunna bedöma huruvida en sökande bör
föredragas framför en annan och i hvilken
ordning de böra å förslaget uppföras, nödsakade
att göra en gradskillnad mellan dem med
hänsyn till deras gudsfruktan och sedlighet.
Såsom ledning for sitt omdöme i detta
hänseende hafva skolråden att hålla sig till
seminariebetygen och, i det fall att sökande
förut innehaft anställning vid folkskola, till
tjänstebetygen, samt slutligen till den
personliga kännedom, som antingen skolrådet i
sin helhet eller ock någon eller några af
dess ledamöter tilläfventyrs kunna äga om
en eller annan af sökandena.
Hvad först angår semmariebetygen, så är
att märka, dels att dessa icke innehålla
något vitsord om gudsfruktan men väl om
uppförande, ’dels att det är ett kändt?
sakförhållande, att högsta betyget för uppförande
städse gifves till utgående seminarieelever,
för så vidt de under sin lärotid på
seminariet ej gjort sig skyldiga till bestämda
svårare förseelser. I följd häraf blir den
ledning, seminariebetyget skulle lämna
skolråden i ofvan berörda hänseende, faktiskt
ingen.
Detsamma gäller ock folkskollärares
tjänstebetyg.
Hvad slutligen beträffar den personliga
kännedom om de sökande, som af skolrådens
inedlemmar skulle erfordras för att en
gradskillnad mellan de sökandes gudsfruktan
och sedlighet skulle kunna uppdragas, så
kan denna kännedom i ytterst få fall, oni
ens någonsin, förutsättas, och detta så
mycket mindre, som det härvid gäller att
bedöma och gradera en egenskap, hvilken,
såsom varande till sitt egentliga väsen af rent
andlig och personlig natur, icke framträder så
i det yttre, som erfordras för att den skulle
kunna objektivt och rättvist graderas.
Häraf följer åter, att den ifrågavarande
grad-bestämningen, ehuru enligt § 19 af
folkskolestadgan ett oeftergifligt villkor för att kunna
med oväld tilldela en sökande ett bestämdt
rum eller företräde framför en annan, icke
är möjlig.
Såväl med hänsyn till önskligheten af att
skolstadgans bestämmelser i förevarandc
afseende äro sådana, att de kunna objektivt
tillämpas, som ock ur synpunkten af
skolans och lärarnes intresse, synes det sålunda
vara lämpligt, att bestämmelsen om
gudsfruktan och sedliga egenskaper, hvilka
utgöra de första Och oundgängligaste villkoren
för kompetens till folkskollärarebefattning,
endast borde hafva sin plats i § 18 af
folkskolestadgan men däremot vara utesluten ur
§ 19, som bestämmer de iärareegenskaper,
mellan hvilka en jämförelse och gradering
skall äga rum för bedömande af inbördes
företräde mellan de kompetenta sökandena
vid förslagets upprättande.
Ett synnerligen värdefullt stöd för dessa
inom Sveriges allmänna folkskollärareförening
omfattade åsikter har centralstyrelsen funnit
uti de uttalanden och förslag i enahanda
riktning, hvilka blifvit framställda af de
utaf Eders k. m:t utsedda kommitterade för
utarbetande af förslag till ordnande af
folkundervisningen i vissa städer. (Se deras
betänkande sid. 106!)
I andra rummet skola enligt
folkskolestadgans § 19 de sökandes »kunskaper och
skicklighet att undervisa» utgöra grund för
upprättande af förslag. Dessa uttryck jämte
föreskriften, att tjänstgöringsbetyg behöfver
företes endast för den senast innehafda
befattningen, som kan hafva upptagit endast
en obetydlig del af hela tjänstetiden,
hänvisar på, att här i främsta rummet, för att
icke säga uteslutande, afses de »kunskaper»
och den »skicklighet att undervisa», som
kan styrkas genom seminariebetyget och
möjligen förekommande undervisningsprof. En
sådan uppfattning af bestämmelsen är ock
den inom skolråden vanliga. Men
härigenom kommer »skicklighet att undervisa» att
af skolråden uppfattas såsom liktydigt med
insikt och öfning i det rent tekniska
förfarandet vid hållandet af en lektion, hvilken
åsikt ju ock kan synas hafva stöd i
stadgans ordalydelse. Denna innehåller nämligen
ingen bestämmelse, som otvetydigt angifver
lärarens ådagalagda förmåga att meddela
undervisning under förut innehafda tjänster
såsom grund för förslagets upprättande. Icke
heller äro hans ådagalagda nit och förmåga
att handhafva tukten, lika litet som den
genom flerårig, oförvitlig tjänstgöring vunna
erfarenheten angifna såsom grund därför.
Detta förhållande synes stå i strid med
folkundervisningens sanna intresse. Ty detta
kräfver obestridligen, att hvarje ledig plats
besattes med den för densamma dugligaste
bland de sökande. Men dugligheten kan
icke med säkerhet bedömas af ett
examensbetyg eller ett tillfälligt undervisningsprof
utan endast med ledning af den utöfvade
verksamheten. Nu gällande författning
synes alltså, enligt hvad här blifvit ådagalagdt,
icke vara tillräckligt uppfordrande för
vederbörande skolstyrelser att inlåta sig på detta
grundligare undersökande af de sökandes
verkliga duglighet.
Att folkskolestadgan ej fäster någon vikt
vid nyss angifna läraremeriter har dock ännu
mycket djupare gående verkningar. Det är
nämligen ägnadt att hos allmänheten,
skolmyndigheterna och de yngre lärarne stödja
och befästa den lätt uppkommande
föreställningen, att lärarnes yrkesduglighet skulle vara
fullt eller åtminstone i allt väsentligt
vunnen genom den visserligen i och för sig
nödvändiga men dock endast förberedande
seminariekursens undervisning, instrucring och
öfning, och att det därför icke på
ifrågavarande område, lika oafvisligt som inom
andra intellektuella yrken, hufvudsakligen
skulle kräfvas allvarliga fortsatta studier och
träget arbete efter inträdet i kallet med dess
ansvar. Men detta förhållande måste i sin
ordning dels direkt inverka menligt på
lärarnes ifver att genom verkliga yrkesstudier
söka förvärfva dylika mera solida förtjänster
och dels indirekt genom frånvaron af den
uppmuntran, som alltid ligger däri, att gjorda
framsteg uppmärksammas, erkännas och
erhålla sin tillbörliga uppskattning. Skolråd
och församlingar komma ock i följd af en
dylik uppfattning att ofta förbise den
verkliga och gedigna förtjänsten. Ett sådant
betraktelsesätt gifver ingen uppmuntran för
läraren att genom nitiskt och samvetsgrant
arbete och fortsatta studier söka vidare
utveckla sina lärareegenskaper.
Med nu berörda brist i folkskolestadgan
sammanhänger på det närmaste saknaden af
bestämmelse därom, att tjänstetidens längd
i och för sig bör intill en viss gräns gifva
företräde i de fall nämligen, där öfriga
meriter väga lika. Denna brist är så mycket
mera anmärkningsvärd, som grundsatsen om
tjänsteårens inflytande vid befordran är en
sedan gammalt inom vårt land fastslagen
grundsats i fråga om alla andra
lefnadsba-nor, så offentliga som enskilda.
Under förutsättning af en ändring i nu
berörda stadganden i den riktning, som här
blifvit angifven, komme lärarnes
tjänstgöringsbetyg att erhålla en långt större
betydelse än de hittills ägt. I följd häraf blefve
ock noggrannare bestämmelser om deras
utfärdande och innehåll af behofvet påkallade.
En sådan mening har äfven blifvit af
kretsarna inom Sveriges allmänna
folkskollärare-förening allmänt uttalad.
Åliggandet för läraren att till sin
ansökan foga betyg öfver tjänstgöringen vid den
skola, där han varit anställd, synes
förutsätta förpliktelse för skolrådet att på
lärarens begäran utfärda sådant betyg.
Folkskolestadgan innehåller emellertid ingen
bestämmelse därom, att tjänstgöringsbetyget
skall inom viss tid kunna erhållas, och
exempel saknas icke, att lärare ej inom
ansökningstidens utgång erhållit det begärda
tjänstgöringsbetyget.
Genom det af chefen för k.
ecklesiastikdepartementet den 7 mars 1895 utfärdade
cirkuläret hafva visserligen angifna
betygsgrader blifvit förordade till användning vid
affattandet af tjänstgöringsbetyg.
Otvifvelaktigt betecknar detta cirkulär ett afgjordt
framsteg för vinnande af större enhet i
betygsgradernas beteckning. Men då detta
förordande af vissa betygsgrader icke på
samma gång innebär någon föreskrift om
de-sammas begagnande, torde nog många
skolråd anse sig oförhindrade att fortfarande
såsom hittills använda mångtydiga och
vilseledande betygsbenämningar. Vore åter
betygsgrader föreskrifna, skulle det dels blifva
betydligt lättare för ett skolråd att veta,
hvad ett annat skolråd med det utfärdade
betyget velat säga, och dels komme
ansvaret för betygsgifvandet att i högre grad göra
sig gällande. Det ojämförligt största
antalet af kretsarna inom Sveriges allmänna
folkskollärareförening har ock uttalat sig för
den meningen, att lagligen föreskrifna
be-tygsgrader säkrare skulle leda till
åstadkommande af den största möjliga
öfverensstämmelse i betygsgifvandet, än som kan vinnas
med ett blott förordande af vissa
betygsgrader.
l samband härmed tillåter sig centralsty-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
