Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- N:r 46. (776.) 11 november 1896
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
650
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 46
Om välläsning
öfverlade Stockholms läraresällskap vid
sitt senaste sammanträde. Då de
erfarenheter, som därvid framlades af lärare
vid allmätma läroverken^ hafva full
tilllämplighet äfven på folkskolan, meddela
vi ett $a,mmanträngdt referat af
förhandlingarna l
Inledåren, lektor Bråte, påpekade, att ett
godt- föfedrag af det tryckta eller skrifna
ordet utgjorde ett af skolans främsta önskemål.
Och dock torde få undervisare hafva gjort
sig reda för denna mycket invecklade fråga.
Att det funnes i språkets egen natur
grundade lagar för välläsningen, framginge af
det förhållandet, att man kunde läsa
hjälp-ligt med tankarna fastade på helt andra
föremål än det lästa.
Tal:n ämnade begränsa sitt föredrag till
s. k. mekanisk läsning; denna vore i själfva
verket det enda, som skolan på detta område
genom sin undervisning kunde bibringa, ty
välläsning i högre mening berodde på
läsarens egen medkänsla för innehållet i det
lästa, och för denna personliga färg gåfves
inga regler.
Hvad den mekaniska välläsningen
beträffade, borde man särskildt uppmärksamma
skillnaden mellan betonade och obetonade
ord samt pauserna. De senare vore af två
slag. Det ena slaget framkallades af
behofvet att hämta andan, men tjänade på
samma gång det logiska syftet att begränsa
till betydelsen sammanhängande ordgrupper
från därifrån skilda; det andra slaget
tjänade uteslutande detta syfte och bestode
i talets upphörande, utan att den utandade
luftströmmen af bro tes. Pauser af det förra
slaget åtskilde större ordgrupper eller satser,
pauser af det senare mindre ordgrupper eller
ord. De olika slagens användande berodde
emellertid i väsentlig grad på föredragets
tempo. För pausernas förekomst uppställde
talaren följande regler:
1) Hvarje bestämning till finit verb och
infinitiv och efterföljande bestämningar till
andra ordklasser kunna afskiljas genom paus.
2. Predikat och infinitiv ansluta sig utan
paus till det föregående eller efterföljande.
3. Föregående bestämningar till andra
ordklasser än finit verb och infinitiv ansluta sig
till hufvudordet utan paus.
4. Samordnade uttryck kunna åtskiljas
genom paus.
5. Obetonade ord ansluta sig utan paus
till det följande eller det föregående.
Af dessa regler borde särskildt den femte
beaktas, enär vi i oerhörd utsträckning
använda obetonade ord. Tal:n gaf en utförlig
öfversikt af dessa, hvilken visade, att
sådana ord funnes inom alla ordklasser;
särskildt vore prepositioner, konjunktioner,
hjälpverb och de flesta pronomina att räkna dit.
Till sist uppläste inledaren Grustaf III:s tal
till ständerna den 20 augusti 1772 för att
visa giltigheten af de uppställda reglerna.
*
Efter inledarens föredrag vidtog en stunds
diskussion.
Kanslirådet Gustrin anmärkte, att
inledaren väl mycket framhållit pausernas
betydelse. Anvisning borde äfven hafva
lämnats om den rätta betoningen. Inledarens
indelning i betonade och obetonade ord
gjorde ej här tillfyllest, ty den vore rent
formell. För att kunna läsa väl måste man
fullt förstå innehållet af det lästa. En
betoning, grundad härpå, kunde nog inläras
genom några enkla regler.
Ordföranden, rektor Schwartz, förklarade,
att välläsning i början borde läras genom
imitation, men när eleven framskridit i
mognad, skulle också regler gifvas. Bland det
första, som då borde inskärpas, vore just
det, att uppehåll vore nödvändiga äfven på
andra ställen än vid skiljetecknen och att
dylika uppehåll stundom vore viktigare än
vid skiljetecken. En af de viktigaste
pauserna borde enligt talarens mening göras
mellan subjektet - med dess bestämningar
- och predikatet. Hvad tonvikten
beträffade funnes här andra grader än betonade
och obetonade ord, och dessa grader vore
af intresse att lära.
Doktor Stridsberg ansåg, att pauseringen
vore det viktigaste för barnen att lära. Man
kunde gärna gå litet till öfverdrift, ty
»störtläsningen» borde framför allt motverkas.
Lärjungarne borde lära sig att läsa så, som
de talade, när de talade vårdadt; i regeln
läste de allt för konstladt. EU hinder för
välläsningen såge talaren i vår nuvarande
kommatering.
Doktor Bendixson menade, att
lärjungarnes största fel vore död, entonig läsning,
och detta berodde till stor del därpå, att de
läseböcker, som användas i småklasserna,
voro tråkiga, och att välläsningen i de
högsta klasserna på grund af
litteraturhistorieläsningen försummades.
FÖR DAGEN.
Ett hufvudvillkor.
En för Sveriges allmänna
folkskollärareförenings utveckling intresserad
föreningsledamot skrifver följande, för
hvilket vi med nöje lämna plats:
Medlemsantalet i Sveriges allmänna
folkskollärareförening har, såsom årsskriften
utvisar, under föreningens 16-åriga tillvaro,
med undantag för åren 1886 och 1887,
varit i stadigt uppåtgående. Detta är en
glädjande företeelse för alla, som önska
föreningen en lyckosam framtid och som
tro, att den med tiden skall kunna uträtta
något för lärarekårens bestående. Innan
föreningen kan göra fullt skäl för namnet
»Sveriges allmänna folkskollärareförening»
fordras dock äfven en allmännare anslutning
till densamma. Enligt senast utgifna
folkskolematrikeln funnos år 1895 vid rikets
folkskolor, småskolor och mindre folkskolor
anställda följande antal lärarekrafter:
Lärare: Lärarinnor: Summa:
Vid folkskolan ...... 4,322 1,379 5,701
» småskolan ...... - - 5,756
» mindre folkskola - - 1,547
Summa 13,004
Medlemsantalet i S. A. F. uppgick 1895
enligt årsskriften till 5,373 eller i det
närmaste 41,3 % af lärarepersonalen. När
härifrån subtraheras de medlemmar, som
icke tillhöra lärarepersonalen, återstår på
sin höjd 40 % af rikets samtliga lärare och
lärarinnor, som tillhöra föreningen, hvadan
alltså mer m hälften (60 X) ännu efter 16
år stå utom densamma.
Orsakerna härtill kunna ju vara många,
för hvilka det vore svårt om ens möjligt
att redogöra. Att den ringa årsafgift, som
hittills erlagts, kunnat verka afskräckande,
är knappast troligt, ty nog ha många af de
utomstående offrat en krona mot mindre och
sämre valuta än den, som S. A. F.
erbjuder.
Liknöjdheten spelar nog sin roll, därom
är intet tvifvel, men äfven den torde kunna
öfvervinnas genom lämplig »behandling». Och
för att äfven vinna den måste det ofta
framhållas och starkt betonas, att man genom
att ingå i föreningen främjar sina egna
intressen på samma gång man gagnar skolan.
Människorna äro nu en gång för alla så
egoistiska, att de icke gärna vilja göra
uppoffringar för andra, om de ej på samma
gång kunna gagna sig själfva.
Lärarepersonalen kan väl knappast tänkas utgöra
något undantag från denna regel. Det torde
dock få anses såsom en mycket mild form
af egoism att, på samma gång man
tillvaratager sina egna intressen, verka för ett så
stort mål som folkupplysningens främjande.
I detta fall bör ju det senare vara målet
och det förra medlet.
Ett mycket verksamt medel för allmännare
anslutning till föreningen ligger utan
tvifvel också i lämplig kretsindelning. Vidsträckta
kretsar, i synnerhet där kommunikationerna
äro obekväma, böra om möjligt undvikas,
ty man bör besinna, att det i sådana
kretsar är förenadt med ganska dryga kostnader
att bevista kretsmötena, men är man icke
i tillfälle att bevista dessa, svalnar lätt
intresset för föreningen?/ Alltså: hellre många
och små kretsar än stora och få. Flera
små närliggande ’kretsar kunna ju någon
gång, exempelvis en gång om året, hålla
gemensamma möten, hvaremot hvarje liten
krets för sig bör sammanträda minst en gång
i kvartalet.
Af mycken vikt är det också, att alla,
som tillhöra kretsföreningen, få ett ord med
i föreningens angelägenheter och detta icke
blott såsom mötesdeltagare under offentlig
diskussion - ty för deltagande i sådan
draga sig många, framför allt lärarinnorna -
utan såsom medlemmar af kretsstyrelsen.
Det hör i vanliga fall till »gammal och god
sedvänja» att årligen omvälja den styrelse,
som en gång blifvit korad, och det
uppfattas ofta såsom en »prickning», om ett
utbyte föreslås eller genom sluten votering
företages. Men det skulle utan tvifvel lända
i främsta rummet kretsarna och medelbart
genom dem hela S. A. F. till fromma, om
man allt mer började frigöra sig från gamla
traditioner i detta afseende.
Inom en större förening, såsom t. ex.
S. A. F., fordras af styrelseledamöterna
särskilda kvalifikationer, som ej hvilken som
helst kan fylla, hvarför valet där bör ske
med mycken urskillning. Där skulle också
täta ombyten verka störande på arbetets
lugna gång, hvarför omval här äro på sin plats.
Men inom en krets med 10-20
medlemmar bör hvem som helst kunna bekläda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 00:40:11 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/svlartid/1896/0650.html
