Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 11
SVENSK LÄRARP:TIDNING.
167
Hvarje hem och hjärta här i Norden
Eder liksom honom öppna stå.
Tälj en sagor än för våra små,
när de bänkats invid juleborden!
Bild af åttiåra barden ställen
fram för Skandiens unga ätteled -
Då skall barnaskalden skåda ned,
blid som vintergatan uti kvällen.
Glädjas åt hvart frö, som här han sådde,
hvarje ord han tätt om hemmets frid
som den bästa sköld i lifvets strid -
Glädjas att han sälla hamnen nådde.»
Henrik Wranér.
Folkskolereformatorn
Torsten Rudenschöld.
De senaste åren af hans lefnad.
3.
I början af oktober 1856 kom
Rudenschöld till Stockholm för att vid den
förestående riksdagen verka för sina
skolrefor-matoriska sträfvanden.
Första veckan besökte han folkskolorna
i hufvudstadens alla församlingar. Här var
lankastermetoden ännu den enväldigt
härskande, och i hvilket tillstånd dessa skolor
befunno sig är bekant bland annat genom
Siljeströms och Svedboms skildringar.
Rudenschölds första plan var att såsom lärare
få öfvertaga en af Ladugårdslands
folkskolor på några månader och därpå inbjuda
för folkbildningens sak intresserade
riksdagsmän från alla delar af Sverige till att taga
kännedom om resultaten samt att jämföra
dem med hvad genom lankastersystemet varit
möjligt att vinna. Innan han grep sig an
härmed, sporde han emellertid professor
Malmsten till råds rörande sin bröstsjukdom
och fick då visshet om att han led af
utbildad lungsot samt en allvarlig maning att
han därför måtte af hålla sig från alla
ansträngningar och i synnerhet sådana som
den ifrågasatta.
Ett anbud frän den rike Carnegie att
bekosta en kurvistelse i södern afböjdes.
Örn planen att genom praktiskt skolarbete
under riksdagen verka för de nya idéerna
måste öfvergifvas, så återstod för
Rudenschöld alltid att »tjänstgöra såsom
tändsticka »: att genom makten af sin vinnande
personlighet, sin medryckande öfvertygelse
underhålla det intresse för folkskolan, som
så småningom blifvit väckt, och att, så godt
sig göra lät, leda det i en för framtiden
gagnande riktning. Lyckligtvis hade han
härvid att påräkna biträde af framstående
män såväl inom de fyra riksstånden som
utom riksdagen, såväl bland folkskolans män
som bland representanter för de högre
bildningsanstalterna. Sitt främsta stöd såg han
med rätta i P. A. Siljeström, om hvilken
han ock strax före riksdagsarbetets början
(i ett bref den 20 oktober) på sitt
trohjärtade språk yttrade:
Den högst redbare Siljeström blir min
hjälpare vid mina viktiga ärendens bedrifvande.
Vid få riksdagar, om ens någon, torde
så mycket hafva blifvit motioneradt i
folkskolefrågan som vid den, hvilken öppnades
den 15 oktober 1856. De flesta
folkskolemotionerna voro af Rudenschöld föranledda,
dels medelbart såsom uttryck för det af
honom väckta medvetandet, att »något nu
måste i saken åtgöras», dels omedelbart
såsom af honom »ingifna». Det förra slaget
åsyftade i allmänhet att med bibehållande
af den dittillsvarande skolorganisationen lätta
kommunernas börda af densamma genom
statsbidrag. Det senare slaget af motioner
afsåg däremot i första hand icke en
pen-ningeöfverföring från staten till kommunen
utan en i Rudenschölds anda företagen
omgestaltning af folkskolans inre verksamhet
genom de stora lankasterskolornas uppdelning
i små »roteskolor» samt ersättande med
»högre folkskolor», genom lärarebildningens
höjande och genom införande af sakkunnig
inspektion.
Som naturligt är var det mest från
bonde-och prästeståndets sida som den meningen
förfäktades, att skolfrågans kärnpunkt vore
att bereda kommunerna ekonomisk lättnad
vid underhållet af folkskolorna och
aflönan-det af lärarne. Detta skulle vinnas
därigenom, att den till staten ingående s. k.
personliga skyddsafgiften skulle återbäras
till kommunerna för att af dem användas
på sätt de för sitt skolväsen funne för
godt.
Redan den 5 november väcktes härom i
bondeståndet en hel rad af motioner: af
Per Mattsson från Västernorrland, Johan
Persson från Uppsala län, Matts Persson
från Stockholms län, Tobias Lind från
Gröteborgs och Bohus län samt Johan
Johansson från Östergötlands län. Då de bekanta
folkskolevännerna Per Sahlström och Jonas
Andersson i Häckenäs häruti instämde men
tillika betonade, att hufvudsaken vore att
få de åstundade medlen använda till
folkskolans förbättrande och i samband härmed
hänvisade till Rudenschöld och hans
skolplan, invände häremot den myndige Matts
Persson, att nu ej kräfdes ledning och
reformer utan rätt och slätt pengar.
Vi böra ihågkomma - sade han - att det
nu hufvudsakligen ar medel, som vi behöfva.
Erhållas dessa, hafva vi icke anledning
betvifla, att ju församlingarna och
skolstyrelserna, om de äro kloka och omtänksamma,
nog skola använda medlen på det med
han-sikt till lokala förhållanden för hvarje
församling mest ändamålsenliga sätt.
Motioner om »den personliga
skyddsafgiften^ återlämnande till kommunerna för
bestridande af deras folkskoleutgifter
väcktes ock i borgareståndet af hr L. V.
Hen-schen från Uppsala samt i prästeståndet af
kyrkoherden A. Sandberg i Madesjö. Enligt
särskild motion af den senare borde en del
af hvad sålunda vunnits användas till
beredande af något bättre aflöning åt »den
talrika folkskollärareklass, som rikets
ständer själfva framkallat och hvars i lag
bestämda lönevillkor nu äro vida lägre än
dagakarlens». Folkskollärarelönen borde -
menade han - bestämmas till minst 400
eller 450 rdr.
Då denna motion den 19 november
remitterades till det s. k. allmänna besvärs-
och ekonomiutskottet, blef den föremål för
en synnerligen betecknande protest från en
man, hvilken Rudenschölds motståndare både
då och sedermera betraktade såsom sin
egentlige höfding i kampen för den kära
lan-kasterskolan: kyrkoherden J. Otterström.
Jag måste väl - sade han - ej kunna
misstänkas att vara på minsta sätt afvogt
sinnad mot en lärareklass, bland hvilken jag
räknar nära 300, som ensamt genom min
handledning fått det lilla mått af bildning och
uppfostran för deras kall, som de kunnat få
på det seminarium, hvarifrån de utgått, och
bland hvilka jag räknar mina mest glädjande
bekantskaper, mina tillgifnaste vänner,
hvilkas möda jag i hela dess vidd och vikt tror
mig hafva uppfattat. Men då det gäller att
på denna min plats uttala min öfvertygelse i
allmänviktiga mål, har jag ingen vän och är
kall som stål för sannolikt tadel eller möjligt
beröm.
Kommunerna hade - menade han -
icke råd att betala sina folkskollärare 400
rdr, Ȋfven om staten uppoffrade hela
skyddsafgiften två gånger». De skulle i så fall
komma att »anse sin skola för ett straff
och en plåga». Otterström hoppades, att
motionären ej hade någon partipolitisk
beräkning med sin anslutning till de i
bon-destådet framkomna yrkandena.
Jag tror icke - sade han - att han vill
lura bönder genom att bifalla till stora
anslag för deras skollärare, ty folket ser, att där
anslaget tages, där lämnas ock en lucka, som
förr eller senare ändå måste tillstoppas med
folkets svett.––––-. Likasom kyrkan ej är
ensamt (!) till för dess präster, ännu mindre
för ett fåtal ibland dem, så är ock ej
folkskolan till ensamt för dess lärare.
Visserligen är arbetaren sin lön värd - - men det
tillhör hvar och en att känna sin plats och
därefter lämpa sina pretentioner med
afseende på allas gemensamma förmåga att
uppbära det hela.
Kommunerna skulle - fortsatte han -
nog utan statsbidrag så småningom »med
anlitande af egna krafter höja den förtjänte
skollärarens minimivillkor åtminstone till en
idog och skicklig dagakarls, såsom på många
ställen redan skett»:
Något högre har jag aldrig vågat förespegla
mina elever, emedan jag uppväxt med folket
och lefvat ett halft sekel med detsamma. -
- Jag kan ej förebrå mig att icke i tid och
otid hafva förberedt mina elever på de stora
försakelser, som de hade att underkasta sig.
För öfrigt hade folkskolläraren det »lika
godt som hundratal och bättre än andra
hundratal präster». Han ägde »en förmån,
som den vid stiftet tjudrade komministern
och pastorsadjunkten afundas honom: att
hela riket står honom öppet».
Prästen har - yttrade Otterström vidare -
för att komma till sin plats förskottsvis
användt kanske hela sitt arf, musten af sin
faders lif och sin moders ömma bekymmer,
under 10 å 12 års studier, då mången bonddräng
blef folkskollärare efter 2 års studier med
bidrag af staten f öv uppehället under tiden med
50 rdr bko om året. Prästen vann sin plats
efter 10-15 år i kyrkans tjänst, seminaristen
vann sin plats kanske genast. Prästen har
likväl ett ämbete, då folkskolläraren har ett
yrke(!), som ännu icke i något officiellt språk
fått namn af ämbete och aldrig får det af
det enkla skäl, att staten med sina
uppoffringar för folkskollärarens bildning och
kommunerna med sina uppoffringar för hans
anställning icke afsågo att skaffa folket på
halsen (!) en ny, 5-6,000 man stark
ämbetsman-naklass till de många som förut äro, emedan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
