Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 42
SVENSK LÄRARETIDNING.
665
Naturligtvis fästes dess
uppmärksamhet då på det sakförhållandet, att jämte
de i folkskolestadgan intagna
bestämmelserna om den skolplikt, som gäller
alla barn, finnas i skyddsförordningen
af den 18 november 1881 särskilda
bestämmelser om den skolplikt, hvilken
uppställts såsom villkor för att barn
skola få användas i fabrik, handtverk
eller annan handtering. Där heter det
nämligen i § 7:
Minderårig under femton år, som användes
i fabrik, handtverk eller annan handtering,
skall begagna undervisningen i folkskolan å
de tider, skolrådet efter näringsidkarens
hörande bestämmer, eller njuta annan däremot
svarande och af skolrådet godkänd
undervisning samt en gång i månaden till
näringsidkaren aflämna intyg om åtnjuten
undervisning.
Hvarje annan tidning än Göteborgs
Aftonblad skulle väl efter en
hänvisning till denna klara lagbestämmelse
hafva erkänt sitt misstag, om ej på
annat sätt så genom stillatigande. Men
i den ädla kampen mot
»folkskoletyranniet» får man naturligtvis icke låta
hejda sig af en sådan småsak.
Förordningens föreskrift kunde icke
bortförklaras - nåväl, då återstod för en
behjärtad man endast att bestrida dess
giltighet. Följaktligen fick inan i
Göteborgs Aftonblad läsa följande:
Med denna förordning förhåller det sig
olyckligtvis så, att den upphört att gälla i
fråga om folkskoleväsendet.
Det kan ju vara möjligt, att denna
upplysning för åtskilliga vederbörande kommer
öfverraskande. Den är icke desto mindre stödd
på de tillförlitligaste grunder. Vill man göra
sig besvär med att läsa ingressen till 1882
års folkskolestadga, så blifver saken för hvarje
insiktsfull person oomtvisteligen klar. Där står:
»Sedan riksdagen anhållit, att denna stadga
måtte varda så omarbetad, att alla nödiga
lagbestämmelser rörande folkundervisningen
blefve så fullständigt som möjligt till ett helt
sammanförda, hafva vi - - - funnit godt
att - med upphäfvande jämväl i öfrigt af
samma stad ga, äfvensom af de ändringar i
densamma, som skett genom nådiga
kungörelser af - - - äfvensom af hvad i andra
författningar kan finnas stridande emot här nedan
meddelade föreskrifter - - - i nåder
påbjuda och stadga som följer.»
Dessa ord hafva, som hvar och en ser, den
allra största betydelse för fortsättningsskolans
påstådda tvångsrätt.
I 1882 års folkskolestadga, liksom i den
nuvarande, står, att barns skolpliktighet räcker
till fjorton år, och att ur den egentliga
folkskolan utexamineradt barn äfven tidigare är
fritt från skolplikt. När nu i förordningen
angående barns användande i fabriker, hvilken
ulkom året förut, befalles, att i arbete användt
barn skall vara skolpliktigt till och med femton
år, så kan häraf ingen annan slutsats dragas
än den, att denna bestämmelse en gång varit
gällande lag, nämligen under tiden från den
18 november 1881, då förordningen om barns
användande i fabriker utkom, till den 20
januari 1882, då en ny folkskolestadga
utfärdades, d. v. s. i två månader och två dagar.
Detta är sakens riktiga och lagliga
sammanhang. Kan någon ur här anförda lagrum
deducera fram något skoltvång af den art,
hvarom här är fråga, måtte han vara i
besittning af en underbar dialektik.
Såsom skämt betraktad har denna
lagtolkning endast ett fel. Den har
nämligen förbisett förordningens
slutmening, som lyder sålunda:
Denna förordning skall träda i kraft från
och med den l juni 1882,
hvaraf naturligtvis den slutsats bort
dragas, att den omtvistade
bestämmelsen blifvit upphäfd fyra månader och
elfva dagar före den tid, då den skolat
träda i kraft!
Nu kommer emellertid en högst
för-tretlig omständighet i vägen, den
nämligen att folkskolestadgan af den 20
januari 1882 i § 50 mom. 2 hade
följande bestämmelse:
Arbetsgifvare, som begagnar barns biträde
vid sin handtering, vare skyldig att, jämlikt
de särskilda föreskrifter, som därom äro eller
varda gifna, så ordna deras arbete, att nödig
tid förunnas dem att erhålla stadgad
undervisning.
I den upplaga af skolförfattningarna,
som utgifvits från
ecklesiastikdepartementet, har till yttermera visso vid
detta moment hänvisning lämnats till
§ 7 i 1881 års förordning, alltså till
samma lagbud, som enligt Göteborgs
Aftonblads dialektik skalle blifvit
genom 1882 års folkskolestadga upphäfd!
Nu borde man väl ändå kunna vänta,
att det ärade bladet skulle gifva tappt
i sin hårda fejd med paragraferna.
Visst icke. Uppmärksarngjordt på §
50 mom. 2 i 1882 års folkskolestadga,
oförändradt upptagen äfven i
folkskolestadgan af 1897, svarar det:
Villigt må då medgifvas, att vi ej tillerkänt
denna § synnerlig vikt i fråga örn
fortsättningsskolans obligatoriska karaktär, helt
enkelt emedan dess tolkning såsom stöd för
skolans tvångsrätt står i rak strid med
folkskolestadgans öfriga innehåll och för öfrigt
leder till de mest absurda konsekvenser. Förty
hafva vi ej kunnat antaga (!), att den stadga,
som där åsyftas, varit k. förordningen om barns
användande i fabriker, utan fast hellre, att
denna varit inbegripen i »alla öfriga»
förordningar, som genom 1882 års folkskolestadga
upphäfdes, helst folkskolestadgan ingenting
nämner om speciellt denna förordning såsom
ett undantag.
För att försvaga betydelsen af
föreskriften i § 50 mom. 2 försäkras vidare,
att denna »långt efteråt är på måfå
inkastad bland de öfriga» - ett
påstående, sorn saknar hvarje skymt af
sanning. Lika litet utgör det naturligtvis
något stöd för bladets lagtolkning, då
det upprepade gånger förklarar, att
1881 års skyddsförordning tillkommit
»på nog lösa grunder» och är
»slarf-vigt utkastad». Hvar och en, som
tagit någon kännedom - om än aldrig
så liten - om denna förordnings långa
förhistoria, vet nämligen, att den var
ovanligt väl förberedd och med
sällspord grundlighet motiverad.
Efter att på hvarje punkt hafva
blifvit öfverbevisad om förbiseenden och
misstag finner Göteborgs Aftonblad till
sist ingen annan undflykt möjlig än
att kasta skulden för sina villfarelser
på folkskolestadgans författare. Dessa
hafva skrifvit så, att bladet omöjligen
kan i deras ord inlägga sin mening
- följaktligen hafva de skrifvit uselt!
Skulle åter - utbrister bladet -
folkskolestadgans föreskrifter, tvärt emot sin
ordalydelse (!), verkligen hafva varit ämnade att i
sig inrymma äfven de alldeles orimliga (!)
anspråken i 1881 års förordning, så må det med
skäl sägas, att denna stadga är affattad med
en klumpighet, som är en verklig skam för
svensk lagskipningskonst (?) i 19:e
århundradet.
Vi vilja hoppas, att författarne af
1882 och 1897 års folkskolestadga skola
kunna bära detta omdöme med nödigt
jämnmod. Någon makt att rubba
gällande lag har det i alla händelser icke.
De märkliga katekesdebatter,
hvilka vid årets kyrkomöte förekommit
vid tre olika tillfällen, komma att i sin
helhet återgifvas i Svensk
Läraretidning efter det stenografiska protokollet.
Början göres i dagens nummer.
Läsaren får här tillfälle att erfara, hvad
stormännen på det kyrkliga området
tänka om vår nuvarande katekes och
om det sätt, hvarpå undervisningen däri
meddelas i folkskolan.
Pension efter 8OO kronor.
Såsom synes här längre fram har
direktionen för folkskollärarnes
pensionsinrättning nu börjat utfärda
pen-sionsbref å 600 kr., d. v. s. efter 800
kronors lön. Lärarne I. M. A.
Isacsson i Mörkö och A. P. Andersson i
Börstil äro de första, hvilka på grund
af afgång från tjänsten den l
instundande februari blifva delaktiga af 600
kronors pension, oaktadt deras tjänster
för närvarande icke äro delaktiga i
pensionsinrättningen efter högre lön än.
700 kronor. Hvad som är att iakttaga
för att få pension efter 800 kronor
finnes noggrant angifvet i denna tidning
n:r 30 och 31. Följas anvisningarna
där, fås den högre pensionen, äfven örn
lönen nu är. blott 700 kronor.
Småskollärarinnebild ningen
är uti Skaraborgs Läns Tidning
föremål för en längre uppsats, däri
framhållas åtskilliga brister, hvilka äro en
följd af nu rådande system.
Lärokursen är för knapp och den praktiska
utbildningen för ofullständig.
Lärarinnan blir för klen i sina stycken för
att undervisa andra: ja, hon brister i
innanläsningsfärdighet, uttal och
betoning, och i synnerhet då hon är
nyut-utexaminerad har hon svårt att på sitt
eget modersmål förklara de enklaste och
hvardagligaste begrepp. Trots
force-radt arbete vid seminariet hinner hon
nämligen ej att på den korta tiden
vinna nöjaktigt resultat, helst om
lärjungeantalet är för stort för
lärarekrafterna, så att - såsom det lär ha händt
–en elev kan på en hel termin
endast komma åt att undervisa i
»åskådning» två gånger. Därför böra,
menar tidningen, dessa läroanstalter
strängare kontrolleras, inträdesfordringarna
skärpas, elevantalet begränsas och
seminarierna mera stödas af allmänna
medel.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
