Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
796
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 50
på det örat har man icke velat höra:
man kämpar ridderligt för de
tyranniserade, men man vill på inga villkor
gifva dem tillfälle att själfva föra sin
talan!
.1:
Fortsättningen af
inledningsanföran-det hade - vi kunna icke neka det
- ett omisskänneligt släkttycke med
de kända jeremiaderna från
Göteborgskanten.
Talaren öfvergick därefter - heter det
nämligen i vårt referat - till en utredning af
begreppet skoltvång, hvilket han
karakteriserade såsom det mest intensiva tvång, som
någonsin pålagts ett fritt folk, emedan det
vore ett tvång på den personliga friheten.
Det vore så till vida värre än värneplikten
som det omfattade båda könen, sträckte sig
till de klena och sjukliga barnen lika väl som
till de friska samt räckte en mångdubbelt
längre tid. Det vore ett tvång med hänsyn
till längden af såväl hela undervisningstiden
som den årliga och dagliga lästiden, tvång
med hänsyn till läroämnenas både antal och
omfång, tvång genom den disciplin, som
barnen i skolan nödvändigt måste underkasta
sig, tvång äfven med hänsyn till det resultat,
som skulle uppnås, och slutligen genom
hemarbetet äfven ett tvång på barnen under deras
fritider i hemmet.
Såsom fanfar betraktadt är detta
lyst-ringsrop all ära vardt. Liksom i en
rad af skarpa trumpetstötar kommer
det mindre behagliga ordet »tvång»
så ihärdigt tillbaka, att det äfven
för den tryggaste åhörare slutligen
blir rent af ett tvång att känna sig
litet ängslig öfver huru vår
obligatoriska folkundervisning skall kunna reda
sig mot en så kraftig attack.
Men det är icke så illa ment som
det låter. Talaren ville »skarpt betona»,
heter det nämligen genast, »att ett
erkännande af tvångets befintlighet visst
icke inneburo ett förnekande af dess
värdighet och nytta». Ordet »tvång»
betydde i hans mun blott skyldighet,
och hela utvecklingen här ofvan
innebär endast, att föräldrarna och
samhället äro till en viss grad pliktiga
att bereda alla barn (gossar och
flickor, starka och klena-) undervisning
j samt att barnen å sin sida äro pliktiga
mottaga denna. Men hvarför då icke
helt enkelt använda de med lagens
bokstaf och anda öfverensstämmande
uttrycken »skolplikt» och
»skolgångsskyldighet» i stället för det
antipati-väckande uttrycket »tvång»? Och
hvarför göra sig skyldig till ett så
öf-verdrifvet påstående, som att denna
j plikt innebär »det mest intensiva tvång,
| som någonsin pålagts ett fritt folk»?
Vid närmare eftertanke torde talaren
nog medgifva, att det finnes t. o. m.
juridiska skyldigheter, som äro vida
mera efterhängsna och intensiva, t. ex.
den direkta och indirekta skatteplikten.
Gifvet är, att de trenne parter, som
af uppfostringsplikten beröras, kunna
komma att betrakta denna sorn ett
svårt »tvång». Tanklösa föräldrar
betrakta sig, på gammalt hedniskt vis,
såsom sina barns ägare och vilja så
att säga lefva på dem, icke för dem.
Tanklösa samhällsmyndigheter förbise,
att det är af människor som
samhället bygges upp, och att inga medel
äro bättre använda än de, som bidraga
| till att dana bättre människor.
Tnnk-j lösa barn vilja naturligtvis helst vara
| ifrån allt »tvång på den personliga
j friheten», särskildt ifrån allt
»disciplintvång» - och detta vare sig det utöfvas
från hemmets eller skolans sida.
Vi tro ej, att talaren sympatiserar
med dessa parter, ehuru visserligen en
af honom begagnad vändning
(nämligen att föräldrarna »få släppa till det
dyrbara lefvande materialet -
barnen») kunde tyckas peka i sådan
riktning. I det hela taget synes han i
likhet med oss stå på den ståndpunkten,
att det s. k. skoltvånget endast är ett
uttryck för föräldrarnas och
samhällets uppfostringsplikt och därför fullt
berättigadt. Vi kunna ock i allt
väsentligt biträda, hvad han i
öfverensstämmelse med denna uppfattning
yttrade mot det bekanta krafvet, att
folk-skolebarnens hela lärotid skall
inskränkas till 5 eller helst 4 år, samt mot de
för detta kraf afdragna trenne
hufvudskålen, nämligen:
att kommunerna icke längre kunde bära de
ökade utgifterna för skolväsendet,
att hemmen finge lida för mycket genom
det förlorade barna-arbetet samt
att barnen genom för lång skoltid blefve
mindre dugliga arbetare, emedan de icke fått
vänja sig vid arbete i tid.
Det första af dessa skäl fann han
naturligtvis sakna all grund:
Svenska folkets samtliga utgifter till
skolväsendet - sade han - uppginge ej till mer
än dess utgifter för tobak. Till försvaret
ut-gåfves nära 3 gånger så mycket och till
spirituösa femdubbla beloppet af hvad folkskolan
kostar. I vår tids relativa välstånd vore en
utgift af 5, 10 eller 15 kronor för en
hemmansägare en ren bagatell i jämförelse med de
mer eller mindre onödiga utgifter, som man
nu för tiden frivilligt pålade sig.
Det andra skälet, förlusten af
barnens dagspenning, kunde visserligen
tyckas ömmande., när man tänkte på
»de allra fattigaste familjerna».
Därvid borde man likväl - fortsatte talaren
- besinna, att förvärfvandet af kunskaper
vore ett slags kapitalbildning, och föräldrarna
borde väl då offra något för att åt sina barn
grundlägga ett kapital för lifvet. Kanske (!)
vore den ökade bildning, som arbetsklassen
under de senare decennierna erhållit, just en
af de medverkande orsakerna till
arbetsklassens ökade välstånd.
Det tredje skälet för skoltidens
förkortning till summa 5 eller 4 år vore
det enda, som enligt talarens mening
förtjänade allvarligt öfvervägande.
Blefve människorna - frågade han -
månne sämre arbetare, därför att de gått i
skola till 12:e eller 13:e året? Något syntes
ju tala för (?) men åtskilligt annat emot ett
sådant antagande. Å ena sidan vore det
själfklart, att ett efter barnets förmåga
afpassadt kroppsarbete redan före det 13:e
året vore nyttigt, men å andra sidan visade
erfarenheten, att ett allt för tidigt, ihållande
och tungt kroppsarbete knöte människorna i
växten och gjorde dem gamla i förtid. När
barnen slutade skolan, iinge de oftast gripa sig
an med samma slags arbete som föräldrarna
och med nästan samma dagliga arbetstid.
Mot ett sådant våldförande af naturen
utgjorde skolan så till vida ett skydd, som den
med ett eller annat år fördröjde och
därigenom förminskade faran af detta våld.
Det enda man i dessa uttalanden
har att beklaga är den i vissa uttryck
framlysande undfallenheten för de
kortsyntaste föräldrarnas och de
kortsyntaste arbetsgifvarnes fördomar. Båda
dessa parter hafva så försett sig på
den tillfälliga vinsten af en liten
dagspenning eller den tillfälliga vinsten af
en billig barnarbetskraft, att de på
grund häraf blunda för den oerhörda
betydelse, som en odlad intelligens har
för den enskilde arbetaren och för
industrien i dess helhet. Dylika
fördomar höfves det emellertid alla
klarseende att belysa och skingra, icke att
genom en omotiverad tveksamhet
underhålla och befästa. Särskildt borde
man ha rätt att fordra, att ingen upp
fostrare till yrket längre förväxlar det
»efter barnets förmåga afpassade
kroppsarbete», som de unga redan långt före
trettonde året hafva godt af, med det
dagsverks- och särskildt det
fabriksarbete, hvars sedligt och intellektuellt
j uppfostrande värde man har all anled-
I ning att betvifla.
Äfven i hvad talaren yttrat rörande
tvånget genom disciplin och läxor,
tvånget »med hänsyn till läroämnenas
både antal och omfång» och tvånget
»med hänsyn till det resultat, som
skulle uppnås», finnes åtskilligt att
beakta, ehuru man flerstädes kunde
önskat det uttryckt på ett sätt, som
mindre inbjöde till missförstånd.
Talaren vände sig - heter det i vårt
referat - mot lax- och disciplintvånget, sorn
han fann vara ganska tryckande för barnen
men på visst sätt nödvändigt för såväl
uppfostran som kunskapsmeddelelsen. Ansåg dock,
att en lärare ej borde hålla strängare
disciplin, än som vore absolut nödvändigt för
skolans ändamål.
Om han med» skolans ändamål» -
såsom vi taga för afgjordt - menade
barnets uppfostran, icke blott ett
nödtorftigt upprätthållande af den yttre
skolordningen, så hafva vi häremot
ingenting att erinra. Att i våra dagar,
då folkskolan just från
begränsningsvännernas läger så skarpt klandras för
sin »slapphet», eftergifva något af hvad
som kräfves för verklig tukt, lärer
ingalunda vara rådligt. Med afseende
på »läxtvånget» vilja vi gifva talaren
full rätt i hans åsikt, att detta helt
visst skulle utan minsta skada kunna
betydligt lindras.
I hvad afseende talaren biträdde
yrkandet på en förminskning af
läroämnenas antal, därom lämnar referatet
tyvärr ingen upplysning.
Anslöt sig - heter det härom blott - till
diroktör Salomons på skolmötet i somras
uttalade åsikter i denna fråga samt föreslog
ut-gallring af allmänna bråk och grammatik
samt antagande af en kortare katekes-edition.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
