Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 40 (A). (927.) 4 oktober 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
654
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 40
Nationellt och kulturellt
försvar.
Den bekante pedagogen och
vetenskapsmannen professor Poul la Cour
från Asko v besökte under förra veckan
hufvudstaden i syfte att här verka för
bildandet af en Nordisk förening i
likhet med den, som redan blifvit bildad
i Köpenhamn. Ändamålet är att på
det rent kulturella området återupplifva
den gamla skandinaviska
samlingstanken, hvilken på grund af missgynnande
politiska omständigheter under snart
en mansålder måst föra ett mera
un-dangömdt lif.
Utgångspunkten för det anförande,
hvarmed professor la Cour på sitt
kända, af enkel klarhet och personlig
innerlighet utmärkta sätt inledde
meningsbytet om detta ämne vid det
förliden fredag hållna mötet i
Vetenskapsakademiens hörsal, var de senaste
tilldragelserna i Finland och Slesvig.
Genom dem hade alla, som känna sig
delaktiga i skandinavisk odling, blifvit
väckta ur sin sorglöshet och bragta till
medvetande om de faror, hvaraf denna
odling från öster och från söder hotas.
Om tilldragelserna i Finland samt
deras betydelse för svensk och norsk
nationalitet behöfde han inför en svensk
allmänhet icke tala. Hvad
nationalitetskampen i Nordslesvig åter anginge,
vore det närmast den, som gifvit
anledning till den nu påbörjade rörelsen
för skandinavismens återuppväckande.
De preussiska myndigheterna hade med
alla de maktmedel, som stå dem till
buds, fört ett oaflåtligt utrotningskrig
mot danskt språk och dansk kultur.
Men trots sin yttre öfvermakt hade de
i detta eröfringskrig hitintills varit
van-mäktiga. De danska sydjutarne vore,
oaktadt förföljelserna, vid utmärkt
humör, ty de visste, att man icke kan
beröfva dem hvad de hålla så dyrt och
kärt: deras språk och nationalitet.
Kampen härom hade ådagalagt, att
»folkgräns» och »riksgräns» ingalunda stå
i det förhållande till hvarandra, att
den förra måste närma sig och omsider
saaimanfalla med den senare.
Riksgränsen kunde understundom vara
beroende endast af de rent politiska
maktresurser, hvaraf tvänne närboende folk
äro i besittning. Folkgränsen åter
bestämdes i yttersta hand af de båda
folkens andliga lifskraft och af den
energi, hvarmed deras nationella
odling fasthålles och utvecklas. I detta
afseende hade den danska kulturen
visat sig den tyska vuxen. Nordslesvig
är - yttrade talaren - mera danskt
nu än på den tid, då det i yttre
ning tillhörde Danmark.
Och man känner därnere - tillade han -
att det i denna strid icke beror på att man
har så och så många tusen soldater, utan att
man hör till ett folk, som lefver ett rikt
andligt lif.
Men härmed följer, att stridens
slutliga utgång icke kan bero blott på dem,
som närmast hafva att utkämpa
densamma, utan i fullt lika hög grad på
oss, som fortfarande njuta af politiskt
oberoende. Vi kunna icke hjälpa dem
i deras kamp med vapnens makt, men
vi kunna stödja dem genom vårt
fredliga arbete i den nationella odlingens
tjänst.
När vi danskar - yttrade professor la Cour
- se händelserna i Nordslesvig, måste vi fråga
oss själfva: lefva vi verkligen ett så rikt
andligt lif, som vi kunde? Den frågan väcker
vår ansvarskänsla, ty det är från oss, som
sydjutarne skola hämta sin motståndskraft.
Det beror på, om den stam, till hvilken de
höra, har uti sig den saft, som kan stärka
dem i deras kamp. Vi, som icke äro med i
striden, stå vi på rätta sättet såsom
hjälptrupper? Hvad är vår plikt, vi som stå
bakom, vi som skola skänka dem det, som de
hafva att lefva på och dö för?
Om danskarne befunne sig under
trygga politiska förhållanden, skulle de
kanske kunnat slå ifrån sig dessa frågor
med en hänvisning till den höga kultur,
det intensiva andliga lif, som de ut
vecklat, icke minst under senaste
mansålder, och de skulle kunnat göra det med
större rätt än de flesta andra folk. Men
de hafva icke funnit sig själfva nog,
de hafva sett sig om efter allierade i
sin kulturella kamp.
Vi danskar - sade professor la Cour -
äro ett litet folk, ha vi tänkt; hur skulle vi
på längden stå emot folkmillionernas
öfvermakt? Men när vi med nedslagenhet tänkt
detta, då ha vi funnit en tröst i den tanken,
att om vi också äro ett helt litet danskt folk,
eå äro vi på samma gång en lem i ett ganska
stort Norden. Vi ha svenska bröder, och vi
ha norska bröder, och genom inbördes
kännedom, förstående och samlif skall vår samlade
skandinaviska odling kunna vinna en inre
rikedom och kraft, sam skall betrygga den
mot påtryckningen från de främmande
kulturerna i söder och öster.
Det var denna tankegång, som i
Danmark ledt till bildandet af en Nordisk
förening, hvilken skulle hafva till sitt
program att verka för »kendskab,
förståelse og samliv mellem de nordiske
folk». Föreningen skulle icke befatta
sig med politik utan begränsa sig
uteslutande till arbetet för andlig
sammanslutning, men den vore förvissad,
att vinsten af en dylik
sammanslutning måste blifva ökad andlig rikedom
för hvar och en af dess tre lemmar
samt därmed ökad försvarskraft hos
den nordiska nationaliteten mot alla
anfall utifrån.
Vi svenskar hafva visserligen aldrig
glömt, att vi äga bröder på andra
sidan Bottenhafvet, och hvarje gång vi
på något af våra möten höra vårt mål
talas med den kära finska brytningen,
stiga tårarna i våra ögon. Men länge
hafva vi slagit oss till rö med den
tanken, att den svenska odlingen i
Finland dock icke var hotad,
åtminstone icke hotad af någon värre fara
än den, som tvisten med
»fennomaner-na» inneburit. De senaste händelserna
hafva visat, att faran är vida större
och mera öfverhängande, och de hafva
äfven på oss ställt den frågan: Hvad
är vår plikt, vi som stå bakom? Hvarje
tanke på hjälp medelst yttre
maktmedel är här, liksom i Nordslesvig,
utesluten. Här liksom där kan
motståndskraften icke sökas i den
omständigheten, att man har så och så många
tusen soldater, utan i vissheten om att
våra till sin nationalitet hotade bröder
känna sig »tillhöra ett folk, som lefver
ett rikt andligt lif». För oss liksom
för danskarne blir alltså spörsmålet
detta: lefva vi verkligen ett så rikt
andligt lif, som vi kunde?
I främsta rummet är detta ett
spörsmål för de klasser inom vårt folk, som
närmast äro det andliga lifvets bärare
och befrämjare, och bland dem icke
minst för folkets lärare och lärarinnor.
Det bör mana oss att betrakta vårt
kall såsom något vida högre än ett
läxpluggs arbete samt att känna oss
såsom en viktig, en oumbärlig del af
vårt nationella försvar.
Betecknande är ock, att det varit
inom pedagogiska kretsar, som den
skandinaviska samlingstanken nu
vunnit den lifligaste anslutningen. Inom
dessa kretsar har den i själfva verket
aldrig varit utslocknad eller ens
befunnit sig i dvala. Under den tid, som
student-skandinavismen legat nere, har
lärare-skandinavismen fortlefvat och
utvecklat sig. De regelbundet
återkommande »nordiska skolmötena» hafva
länge verkat för »kendskab, förståelse
og samliv», och de stora
lärarorganisationerna på folkskolans område
hafva för samma ändamål trädt i
vänskaplig förbindelse med hvarandra.
För uppfostrarne innebär sålunda
programmet för de föreslagna »nordiska
föreningarna» intet nytt, och från
deras sida skall man därför helt visst
kunna påräkna det varmaste understöd
för ett sträfvande, som ej allenast skall
gifva ökad andlig rikedom åt den
nordiska nationalitetens tre lemmar utan
ock skänka denna nationalitet ökad
försvarskraft gent emot de omgifvande
folkmillionernas främmande kultur.
Folkskolebudgeten bör
öfver-tagas af stadsfullmäktige.
Kyrkofullmäktige härstädes - som
bekant den myndighet, hvilken i sista
hand har att afgöra frågor rörande
folkskolebudgeten - hade i måndags
afton ånyo sammanträde, hvarvid skulle
behandlas ett af särskilda
kommitterade uppgjordt förslag till ändringar i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
