Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 18. (957.) 2 maj 1900 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 18
SVENSK LÄRARETIDNING.
287
Vidare uppmanas föräldrarna, att när de
skola straffa, icke så mycket själfva aga
barnen som låta de naturliga straffen verka.
De skola låta dessa näpsa barnen för deras
odygd genom en lindrig kroppslig smärta;
själfva böra de endast råda barnen att
vara försiktiga, icke befalla dem att afhålla
sig från de föremål, som kunna vara
farliga - utom naturligtvis när barnet löper
risk för allvarsammare skada. T. ex.: antag
att »en gosse, drifven af det hos barn så
framstående begäret att göra försök, roar
sig med att tända pappersbitar på ljuset
och se, hur de brinna. Antingen under
förevändning att hindra honom från att
»göra odygd» eller ock af fruktan att han
skall bränna sig, befaller honom nog
härvid en moder af det tanklösa slaget att
sluta härmed, och rättar han sig ej
därefter, tager hon papperet ifrån honom».
På detta sätt retar hon blott den lille. En
förståndig moder åter säger blott: »jag är
rädd du gör dig illa med det där» och låter
honom, om han vill, fortsätta. Bränner
han sig då, har han fått en nyttig lärdom
och märker äfven, att moderns varning
åsyftade hans bästa, så att han känner sig
tacksam mot henne. På detta sätt skall
äfven uppstå ett bättre förhållande mellan
föräldrar och barn, och barnen ej som nu
betrakta föräldrarna som ett slags
»fiendevänner».
Sedan Spencer angående allvarsammare
felsteg försäkrat, att dessa, om denna
metod införes, skola blifva mycket få, samt
medgifvit, att när de verkligen förekomma,
aga i sällsynta fall må användas,
sammanfattar han i en rad af uppmaningar de
särskilda regler, som härledas ur hans
allmänna princip:
»Vänta icke af ett barn någon hög grad
af sedlig godhet. - Begagna icke några
särdeles eftertryckliga eggelser till ett godt
uppförande. .- Var nöjd med måttliga
behandlingssätt och måttliga resultat. - Inom
hemmet bör råda en liberal styrelseform,
som icke söker att despotiskt ordna alla
biomständigheter. - Grenom att i hvarje
fall taga hänsyn till en naturlig reaktion
af barnets handlingar, skall du lägga en
säker hämsko på ditt eget lynne. - Sök
emellertid icke att bete dig, som vore du
ett viljelöst verktyg. - Var sparsam med
befallningar. Men när du befaller, gör det
bestämdt och följdriktigt. - Låt dina straff
likna dem den liflösa naturen pålägger, låt
dem vara oundvikliga. – Korn ihåg, att
syftet med din disciplin bör vara att
framkalla en sig själf styrande varelse. - Sörj
icke, att dina barn utveckla betydlig egen
vilja. - Haf slutligen ständigt i minnet, att
det icke är någon enkel och lätt sak att
uppfostra, utan en invecklad och ytterligt svår.»
Som vi se, är det den af llousseau
framställda läran om de »naturliga straffen»,
som Spencer här lagt till grund för sina
uppfostringsplaner. Men den af
erfarenheten skolade britten vet väl att akta sig
för Rousseaus öfverdrifter. Stödda på fakta
och exempel, grundligt genomtänkta,
skärskådade från olika synpunkter framträda
Spencers idéer, och då det redan i Ros-
seaus drömmerier ligger åtskillig sanning,
måste detta i ännu högre grad gälla om
Spencers efter verkligheten anpassade
»naturliga» system. Men lyckas man blott
rädda sig undan det bedårande inflytandet
af Spencers bevisningskonst, skall man finna,
att icke heller hans system är fullkomligt.
Barn, som verkligen hafva elakartad och
styf natur, torde det ej blifva lätt att
behandla enligt dessa regler, och när
författaren försäkrar oss, att de svåra
förseelserna skola minskas så mycket, om man
följer hans metod, äro ej bevisen så
öfvertygande som vanligt. Och när han med
exempel vill visa hur, man skall »naturligt»
straffa svårare förseelser, äro dessa exempel
få och ofullständiga, hvarjämte han ej
förutsett den invändning, som verkligen kan
göras, att straffets storlek enligt denna
uppfostringsplan ofta kommer att bestämmas
mera af tillfälliga omständigheter än af
uppsåtets ondska. Om man dock gör detta
förbehåll, nödgas man erkänna, att äfven
denna del af Spencers pedagogik är
skarpsinnig och tänkvärd och gifver förträffliga
anvisningar till en moralisk uppfostran -
dock hufvudsakligen till en negativ sådan.
Ty det kan icke nekas, att Spencer
förbigått viktiga moment i den positivt
moraliska uppfostran. Det är nämligen icke nog
att göra barnen skickliga att förvärfva sitt
uppehälle; man måste ock ge dem ett
lifs-mål, lära dem att de ha ett kall att fylla
i högre makters tjänst. Lifvet är icke
blott en samling af människor, som strida
för tillvaron, där finnas äfven idéer, idéer,
som det är vår plikt att följa; och kanske
hafva i själfva verket dessa idéer mer än
förvärfsbegäret fört mänskligheten framåt.
Hade väl Spencers egen lifsgärning blifvit
hvad den är, om han icke haft en lifsidé
och följt den troget?
Men det, som mest gör människan till
människa, det, som förädlar hennes lif mer
än något annat, det är dock religionen, den
kristna religionen. Spencer är ingen ateist
eller materialist; han vill ej heller förneka,
att det bör finnas en religiös uppfostran;
han gör ej anspråk att behandla uppfostran
allsidigt, utan blott från vissa synpunkter.
Men att han ej uppmärksammat den
religiösa synpunkten, det måste vi beteckna
som det största felet i hans pedagogik.
5.
Bäst lyckas Spencer, när han talar om
den fysiska uppfostran. När vi läsa denna
del af hans bok, finna vi, att författaren
kommit i sitt rätta element.
Framställningen är glänsande, innehållet uttömmande
snillrikt, oemotsägligt. Här är det ej mer
några villfarelser, vi skola akta oss för;
här ha vi blott att läsa hans lärdomar
–och lyda dem.
>Det ämne, som vid egendomsherrens bord,
vid landtbrukarens marknadsfärder och i byns
ölstuga näst dagens politiska frågor tilldrager
sig största intresset, är djurens skötsel....
Pål och Per anställa jämförelse öfver sina
respektive svinstior; af deras anmärkningar
framgår, att de väl vårda sina husbönders
får och fä.... Men hvem har väl någonsin
vid middagsbordet eller eljest under samtalets
gång hört barnens uppfostran och vård bringas
på tal? Detta sorgliga faktum, att man så
litet besinnar vikten af barnens vård,
mot-säges dock af ett annat, att man verkligen
nu i böcker och tidskrifter börjar framhålla
vikten af att finna och följa ett rätt system
för barnens fysiska vård. Frågan är tydligen
mogen för öfverläggning^
Hvad först beträffar barnens föda, så har,
säger förf., mot den öfverdrift; som förut
härskade, att man skulle ha barnen att
»proppa i sig», inträdt en motsatt
ytterlighet, så att man rent af svälter barnen.
Skadligheten af att ej ge dem tillräcklig
och nog kraftig mat framhålles
eftertryckligt. Det är ej så farligt som man tror
med barnens lust för fråsseri; ett sundt
uppfostradt barn föräter sig sällan, och svält
är farligare än den motsatta öfverdriften.
Det är barbariskt att förbjuda barnen äta
mer, därför att man tror, att de måste
vara mätta. Gossen, som har flera
lifspro-cesser att tillgodose än mannen (han växer
och hans kropp utstrålar mer värme än
mannens), behöfver därför äta mer. Nu
vederlägges på ett grundligt sätt
vegetaria-nismen genom en mängd från alla möjliga
håll hämtade exempel och visas, hur viktig
animalisk föda är, enär den gör
muskelmassans beskaffenhet bättre och kroppen
lifligare. Äfven måste barnens diet vara
omväxlande.
På samma sätt är det beträffande
klädedräkten. Förut öfverlastade man barnen
med kläder; nu låter man dem frysa. Man
vill härda dem - och ofta härdar man
ihjäl dem. Faran af att ej gå varmt klädd
lägges genom vetenskapliga och empiriska
bevis i öppen dag; genom att frysa blifva
barnen, oafsedt risken för lifvet, till
kroppen alldeles förkrympta. »De måste vara
klädda så, att de i hvarje fall kunna skydda
kroppen från en långvarigare känsla af köld,
om än aldrig så obetydlig». Modetyranniet,
som låter barnen frysa, blott för att de
skola gå klädda modernt, får därpå en
grundlig afstraffning.
Vikten af kroppsrörelse inskärpes sedan,
hvarvid författaren medger, att man börjat
få blick för denna sak, hvad gossar
beträffar. Men med flickor åter är
förhållandet motsatt. Man rent af anser det högst
opassande, att de leka och röra sig; man
hyllar »ett guvernant-ideal, som fordrar en
ömtålighet, som ej orkar gå mer än en
fjärdingsväg, en grannlaga och lätt
tillfredsställd matlust i förening med det timida
väsen, som vanligen åtföljer svagheten».
Spencer har icke svårt att .nedgöra detta
ideal och bevisa, att fri kroppsrörelse icke
det minsta inverkar menligt för
»kvinnligheten» eller gör flickorna till »ostyriga
sly-nor». Hvad beträffar arten af denna
kroppsrörelse, som alltså är lika viktig för flickor
som för gossar, så betonas, att lek är
nyttigare och bättre än gymnastik. Ty leken
är omväxlande, och det nöje, som
nödvändigt åtföljer denna vida mer än
gymnastiken, är utomordentligt hälsosamt. T
Slutligen samlar Spencer all sin
bevisningskraft och all sin skärpa för att rätt
genomgripande varna mot hvad han med
skäl anser såsom en af vår tids svåraste
försyndelser, öfveransträngning. Ehuru våra
fäder ej alls skötte sin hälsa så väl som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
