Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 25. (964.) 20 juni 1900 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 25
SVENSK LÄRARETIDNING.
413
ligt ryktbara inlaga till ecklesiastikministern
uttalas önskan om större kyrkohistorisk
kunskap, men man kan lätt inse meningen. Han
önskar få de sekteriska rörelserna framställda
som bärare af det religiösa lifvets utveckling.
Tahn framhöll vikten af lämpliga
kristendomslärare och önskade, att i de nya
upplagorna af kyrkohistoriska läroböckerna ett
större utrymme skulle gifvas åt svenska
kyrkans häfder.
Pastor Borelius instämde »med hjärtats
innerliga styrka».
Lektionen beslöt i enlighet med dessa
två talares yrkande uttala sia önskan om
större utrymme åt svenska kyrkohistorien
vid religionsundervisningen.
På måndagsmorgonen voro endast 4
sektionsmedlemmar närvarande utom vice
ordföranden, hof predikanten Mazer, som första
timmen ledde förhandlingarna, under hvilka
antalet dock betydligt steg.
Till behandling företogs sjette frågan, så
lydande:
Borde ej nu gällande fordringar för inträde
i första klassen så ändras, att i biblisk
historia fordrades endast »bibliska historien efter
en kortare lärobok», samt i katekes »textorden
i Lutbers lilla katekes samt Luthers
förklaring till första hufvudstycket»?
Pastor J. A. Borelius öppnade debatten
oförtröttad liksom föregående dagar.
Han ville besvara frågan j åkande: detta
skulle bereda mer utrymme åt lärarens
personlighet. Klagomål höras från många fäder
och mödrar öfver katekesens svårigheter och
inträdesfordringarna borde ej sträcka sig
längre än till och med fjärde budet. Men
däremot vore han för att ett tjugutal psalmer
skulle tilläggas.
Rektor F. F. Åmark i Enköping ville sluta
sig till samma tankegång Inträdesfordringarna
vore nu orimliga, särskildt i fråga om
katekesen. Däremot kunde han ej finna
uttrycket »biblisk historia efter en kortare lärobok»
lyckligt valdt, ty det vore för sväfvande och
obestämbart. Han ville föreslå »de viktigaste
berättelserna i gamla och nya testamentet >.
Kursen i biblisk historia bör utvidgas, kursen
i katekesen minskas, l förra ämnet bör
undervisningen tagas åskådligt, bredt och lugnt,
ty historien ligger barnen så nära. En större
lärobok bör därför begagnas redan från
början. Endast lilla katekesen må fordras:
förklaringen leder lätt till död utanläsning, och
äfven psalmverser kunna leda till samma
resultat. Därför borde endast fordras inlärande
af några psalmverser.
Pastor Borelius hade ett ord att säga om
sin erfarenhet af folkskolans lärjungar. Det
var ett vackert ord! De barn, han i
läroverket mottagit från folkskolan, hade haft
utmärkta kunskaper, stundom varit riktiga
praktexemplar, meu de hade vanligen
hunnit långt upp i folkskolan och många hade
blott ett år kvar. De, som kommo in från
första klassen, kunde vanligen mycket godt
följa med: det gällde blott att de
personligen fördjupade sin kunskap.
För nedsättning af inträdesfordringarna
talade vidare rektor Lindegren i Varberg,
vice ordföranden, adjunkterna Planck i
Linköping och Nilsson i Kristinehamn.
I fråga om psalmerna ville någon pruta
ned siffran till 10, på villkor att sådana
valdes som allmänt användas vid den allmänna
gudstjänsten, andra ville ej höra talas om fix
siffra. Vår härliga psalmbok skulle ej göras
till en buse, hvarmed man skrämmer ung-
domen, och det gifs dock pojkar, som hafva
oerhördt svårt att lära sig poesi och icke
minst psalmer utantill.
En skarp dom fällde hofpredikanten Mazer
öfver de nu gällande inträdesfordringarna: de
hade aldrig utkräfts, de vore absurda,
pedagogiskt orimliga och omöjliga. Där borde aldrig i
fråga om inträdesfordringarna nämnas ett ord
om katekesen: budorden kunde läras ur
bibliska historien trosartiklarna vid den
allmänna gudstjänsten o. s. v. Luthers
förklaring vore alldeles onödig som inträdesfordran.
Härom enade sig flera, och man beklagade
blott att i vår tid så få älskade och besökte
g adst j än sten.
På förslag af hr Mazer uttalade
sektionen den åsikt, att som inträdes fordran
borde ställas »de viktigaste berättelserna i
gamla och nya testamentet och i samband
därmed de i Luthers lilla katekes
förekommande textorden jämte valda psalmer ur
svenska psalmboken».
Den sista fråga, som kom att behandlas
i denna sektion var den sjundö, så lydande:
Kan den nuvarande kursfördelningen i
katekes anses lämplig? Hvarom icke, hvilka
önskemål böra i detta afseende uppställas?
Först anmärkte hofpredikanten Mazer,
att ej en .enda teologie lektor från
hufvudstaden var närvarande: det kunde gärna
tagas till protokollet huru litet intresse de
visat sektionens förhandlingar. Och därpå*
sade han sin tanke om nuvarande
kursfördelning i tydliga ordalag. Den vore
pedagogiskt vanvettig, hvilket han ville visa
genom en uppräkning af kurserna i de olika
klasserna. De närvarande bestredo
emellertid hans uppgifter, som ock något
justerades.
Uppkomsten af den nuvarande stadgan är
- yttrade hr Mazer - i så måtto märklig
som den är en samröring af allehanda
skrifvelser: från riksdagen, myndigheter,
kommitterade, privatpersoner, bl. a. pastor Borelius.
Ingen har tillstyrkt den som den är, och
därför bär ingen ansvaret därför, liksom ingen
vill stå för den. Det är en orimlighet att
vilja sönderplocka och sönderstycka en
katekeskurs. Tahn ville föreslå tre nya
synpunkter. Varlig katekesläsning i första
klassen; skolan bör ej betunga
konfirmanderna med minneskunskap, hvadan katekesen
dessförinnan bör vara undangjord, och
kurserna så anordnas, att det för hvart
åldersstadium lämpligaste då också måtte läsas. Så
borde t. ex. just i slyngelåldern det etiska
mera beaktas. Förra kursindelningen var så
god som man under nuvarande förhållanden
kan få. Men hvilken kursindelning som helut
blir omöjlig med en oduglig lärare eller en,
som slafviskt följer reglementet.
Pastor Borelius önskade katekestankarne
framställda i en mera koncentrerad form, men’
rektor Åmark trodde, att detta på många
ställen skulle ge klent resultat. För pfrigt
klagades öfver svårigheten att gå likformigt
tillväga med afseende på kurser, lämpade för
åldersstadierna. Ynglingar konfirmerades
såväl i sjunde som i fjärde klassen.
Man beslöt, att diskussionen skulle utgöra
svar på frågan. Så slog klockan 11, öfliga
tacksamhetsbetygelser utbyttes, och därpå
gick hvar och en sin väg.
Af de tre ämnen, som ej kommo under
behandling, var frågan om behofvet af en
ny katekes den mest brännande.
Tvifvelsutan kände en och annan det som en
lättnad, att denna fråga ej kom upp: det sak-
nades ej förkänning af att man här och där
ingalunda längre som förr beundrar den
gamla »barnaläran». H. W-r.
Ett stort erkännande
tillvann sig folkskolan under den
diskussion, som i lördags fördes vid det
sextonde allmänna svenska läraremötet
öfver frågan: »Huru skall förmåga af
välläsning bibringas lärjungarne?»
Öfverläggningen inleddes af lektor
E. Bråte i Stockholm, hvilken betonade
vikten af att vid läsningen fördela
orden i naturliga grupper, skilda genom
lämpliga pauser. Han understöddes i
denna sin mening af rektorerna E.
Schwartz i Stockholm och A. J. Juhlin
i Skara, hvilken senare för att
ytterligare framhålla angelägenheten af ett
dylikt förfaringssätt tillade följande:
Anledningen härtill vore nog att söka i
samma omständighet, som gjorde, att ett
muntligt föredrag lättare uppfattades af
åhö-rarne än ett uppläst: den omständigheten
nämligen, att genom betoningen det som hörde
tillsammans också verkligen fördes
tillsammans.
Det finns vid uppläsningen något, som
kallas »folk^koleton», och denna vore förfärlig.
Men i allmänhet förvånar man sig, då man
kommer in i folkskolan, hur undransvärdt
väl barnen där lära sig iakttaga de fällt riktiga
betoningarna och uppehållen, då däremot
läroverkslärarne med sin större utbildning ha
all möda i världen att få en större procent
af sina lärjungar att uppnå en god
innanläsning.
Detta ansåg talaren ha sin orsak däri, att
man på mellanstadiet i elementarskolan
börjar lära lärjungarne att läsa vers, ja ibland
läsa vers riktigt vackert, och så försummar
man prosan till sedan återkommande men.
Därför borde man lägga stor vikt vid
prosa-läsningen, icke minst på mellanstadiet.
Lärarne borde framför allt samverka. Man
lär vid undervisningen i främmande språk
lärjungen att läsa upp en viss läxa, utan att
han därför begriper något af innehållet af
det upplästa.
Talaren trodde till sist, att det skulle vara
nyttigt för läroverksläraren att någon gång
gå upp i folkskolan och där följa den mindre
djupt bildade men rutinerade lärarens eller
lärarinnans ursprungliga och effektiva metod
att åvägabringa en god välläsning.
Det är icke första gången man hör
den s. k. folkskoletonen med beklagande
omnämnas. Redan i det använda
namnet ligger den beskyllningen innesluten,
att de olater, hvilka därunder
inbegripas, skulle hafva sitt stamhåll inom
folkskolan och utgöra något för hennes
lärjungar kännetecknande.
Understundom har t. o. m. blifvit rent ut sagdt,
att nämda olater ägde sin egentliga
upprinnelse därstädes och att de,
inkom mit i läroverket genom de från
folkskolan intagna eleverna samt spridt
sig genom dessas dåliga föredöme.
Vi äro rektor Juhlin tacksamma för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
