Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 5. (996.) 30 januari 1901 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
84
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 5
Här är dock icke fråga om den
slentrianmässiga afskrifning, som hittills ofta
förekommit, utan en afskrifning i en helt ny
form.
Värdet af den nya metoden kan, såsom
öfversättaren äfven framhåller, ju ej fullt
afgöras utan genom dess tillämpning i
praktiken. Denna metod är emellertid af Lay
så grundligt motiverad, att den intresserade
lärare, som tager närmare kännedom om
densamma, helt visst kommer att försöka
dess användning.
Originalet till denna öfversättning har till
inledning en historik öfver den tyska
ortografiens utveckling samt öfver
rättskrif-ningsundervisningens metodik. Af denna
historik har öfversättaren fullständigt
uteslutit den förra delen, och af den senare
har han medtagit blott sådant, som han
ansett nödigt för uppfattningen af de nya
uppslag, som i förevarande arbete framläggas.
A. B.
Ett fult eller ett skönt lif? Ord till den
vuxna ungdomen af T. Holmberg,
folk-högskpleföreståndare. Sthm,
Hälsovän-. nens expedition. Pris 50 öre.
Det lilla häftet, som utgör n:r 2 af
Svenska nykterhetssällskapets skrifter för
1900, gisslar skarpt de många rester af vild
hedendom i lefvernet och de fula utslag af
nedärfd råhet, som finna näring i tidens
ondska, om ock kärleken till upplysning och
framåtskridande alltjämt växer. I ett
kraftfullt språk, som andas varm kärlek till
Sveriges ungdom, talar förf:n tankedigra ord
om vårt uppväxande släktes
njutningslystnad, samvetslöshet i fråga om kvinnoheder,
plumphet i umgänget, bristande renlighet
och förordar återgång till enkelhet, ärligt
arbete och bön. Många träffande sanningar
äro sammanträngda i det lilla häftet.
Arne.
Nytt i bokhandeln.
Förutfattade meningars inverkan på
skollif-vets personliga förhållanden af d:r August
Messer. Öfversättning af N. O. Bruce.
(Pedagogiska skrifter, utg. af S. A. F:s
litteratursällskap. 10:e haft.)
P. Mariagers antikefortcellinger. Köbenhavn,
Det nordiske forlag. Haft. 8-15 a 50 öre.
Kyrkohistoria för hemmet. Under inseende
af professor V. Rudin utarbetad af d:r C. Fr.
Lundin. Sthm, P. A. Norstedt & söner. 2:a
delen. l:a häftet. Nya tidens kyrka. ]. 2
kr. 75 öre.
Barnavännen. Illustrerad veckotidning för
de små, utgifven af J. B. Gauffin. 17:e årg.
1900 .
I rampljus. Svenska teaterstudier af Georg
Nordensvan. Sthm, Albert Bonnier. 3 kr.
Förhandlingarna vid de svenska
djurskyddsföreningarnas centralförbunds ordinarie
konferens 1900. Sthm. 50 öre.
Hvar dagsfysik. Sthm, Albert Bonnier. Haft.
11 o. 12 (slutet) å 40 öre.
Hvem har författat de fem Moseböckerna?
En historisk-kritisk studie af G. Finke. Sthm,
Adolf Johnson, l kr. 75 öre.
Bär missionen skuld till förvecklingarna i
Kina f Föredrag af missionären August Berg.
Sthm, 25 öre.
Fryxells berättelser ur svenska historien.
Na-tionalupplaga. Sthm, P. A. Norstedt & söner.
Haft. 5 o. 6 å 30 öre.
Dalin-Frykholms Öfningsbok i svenska
språket. (Svar n:r 2.)
»Sådana (termer och definitioner), som peka
i sak rätt och på samma gång gifva barnen
stöd för minnet, äro», säger hr S. N., »nog
att föredraga framför i formellt afseende mera
vetenskapligt riktiga men mindre praktiska.»
Hvilken är då skillnaden mellan en
val-formad språkläreterm eller definition, som
»pekar i sak rätt», och en »formellt
vetenskapligt riktig»? Meningen i denna
paradox synes dock vara, att man här och där
kan få medvetet afvika från det fullt korrekta.
En märklig »praktisk-pedagogisk synpunkt»!
Det skall väl vara oriktigheterna då, som gifva
minnet det värderade »stödet». Vi hålla
emellertid före, att det är bättre att söka
göra sin framställning genomgående
logisk-psykologisk än att ta sin tillflykt till
haltande och sväfvande uttryck. Fasthåller man
strängt denna tankegång, följer af sig själft,
att man söker välja för barnen möjligast
klara och enkla uttryck. Om man lyckats
häri, så har man ock beträffande denna sida
af saken varit praktisk.
Nu har ju grammatiken lånat termerna
subjekt och predikat från logiken och
psykologien, och bör väl detta vara ett skäl att
låta dem i grammatiken behålla sin
ursprungliga tankeriktiga betydelse. Härigenom icke
blott befordras klarhet och reda utan lösas
äfven en del svårigheter, hvilket senare
recensenten nog ej tänkt på. Det skulle vara
roligt veta, hvar recensenten har sitt predikat
i t. ex. »Orätt fånget lätt förgånget» eller i
»ostgök tröstgök») »Västangök bästagök» o. d.,
där vi naturligtvis ha vårt predikat i de
kursiverade orden. Orden >predikatsdel»,
»subjektsdel» och »predikatsfyllnad» ha
naturligtvis för sin tillkomst att tacka den
inskränkta bemärkelse, hvari begreppen
subjekt och predikat vanligen fattats.
I formellt hänseende äro väl
definitionerna: »det man talar om» och »det man talar
om» nog enkla, då de så att säga hämtats ur
barnens egen mun. Recensentens tal om att de
skulle vara »samma uttyck» faller på sin
egen orimlighet, något hvarom han själf måtte
varit medveten, då han för att stödja sitt
påstående citerar dem utan vår kursivering.
Huru ofta inträffar det icke att uttryck skiljas
från hvarandra och erhålla helt olika
betydelse just genom betoningen?
Enär satslösningen - bortsedt från dess
formella bildningsvärde - skall utgöra
grundval för interpunktion, t-ljudets teckning i
supinum och particip m. m. d., så måste väl
eleverna först och främst läras att känna igen
hufvudordet i subjektet och predikatet. Men
predikatets hufvudord utgöres ytterst ofta af
hjälpverb + hufvudverb, hvaraf följer, att
kännedom om hithörande förhållanden ej får
anses som en bisak. För öfrigt förekomma vid
dessa hjälpverb regler mycket sparsamt.
Praktiska skriföfningar och upplysande exempel
utgöra det hufvudsakliga. Påpekandet att
åtskilliga verb ibland äro hjälpverb, ibland
själfständiga, är visst icke någon
»hufvudsumma af hela apparaten* utan är af
jämförelsevis underordnad betydelse.
Den farhåga, hr S. N. hyser angående
»förbistringen i terminologien», träffar ju ej
vår bok, då den icke är ämnad att brukas
vid sidan af särskild språklära eller
öfningsbok i uppsatsskrifning.
Beträffande ljudnamnen säger hr S. N., att de
nu icke förekomma, och anför som stöd
härför bl. a. Kastman. Då hr S. N. synes vara
okunnig om dennes ståndpunkt i frågan,
vilja vi hänvisa till Anjou-Kastmans
»Pedagogik och metodik», h. 4 (tryckt 1896), där
följande läses: »Nyttan af desamma»
(ljudnamnen) *kan ej bestridas. Personer, som
förr undervisat uti ljudmetoden utan att be-
gagna ljudens namn, hafva, sedan de en gång
börjat anvämda dem, ej velat undvara dem.
Luz säger härom i sin ’Lehrbuch der
prak-tischen Metodik’: ’Detta allt’ - ljudnamnen
- ’kommer de små barnens minne ganska
mycket till hjälp, ehuruväl den kloke gamle
måhända finner det något löjligt. Låt
teo-retici däråt le och däröfver skämta; praktikern
finner sig, enligt min egen erfarenhet,
härigenom särdeles understödd’.»
Torsby den 18 januari 1901.
Författarne.
Eftersom ofvanstående apologi n:r 2
innehåller direkta frågor, skall jag gifva ett kort
svar.
På författarnes fråga i början af andra
stycket må svaras, att i sak behöfver det icke
vara någon skillnad mellan det ena och andra
slaget af termer enligt deras formulering af
frågan. Och därmed har det paradoxala
fallit. Men den skillnad, jag i anförda
citatet gjort, kan likväl stå kvar: praktiska eller
opraktiska termer, när det gäller deras
användning vid barnaundervisningen. Ett
exempel härpå. I stället för termen »f-ljudet»
använda Lyttkens och Wulff i sitt
vetenskapliga arbete »Svenska språkets ljudlära» termen
»munöppet hopträngdt klanglöst
halfläpp-Ijud». Denna är ju formellt vetenskapligt
riktig. Att detta däremot icke bör sägas om
termen »f-ljudet» borde väl med all önskvärd
tydlighet framgå däraf, att hrr Dalin och
Frykholm förkastat den i sin öfningsbok. Men
ingen lärare, som undervisar barn, stannar
väl i tvekan, om det gäller val mellan dessa
båda termer. Hr Ernst Vestberg - för att
anföra ännu ett exempel - har i sin nya
öfningsbok i modersmålet kastat öfver bord
både subjekt och predikat - icke saken
utan termerna - och säger helt enkelt: »En
enkel sats består af två delar: hufvudordet
och utsagan». Helt visst ett uttryck för den
praktisk-pedagogiska synpunkten, hvilken
författarne finna så märklig, och som man, på
sätt jag nu visat, kan sätta som motsats till
den språkvetenskapliga. Författarnes tal om
att oriktigheterna skola gifva stödet o. d. har,
som synes, sin grund endast i deras fria f
ram-konstruerande af »meningen».
I satslösningsproblemen, som föreläggas
mig, få naturligtvis författarne gärna ha sitt
predikat i de kursiverade orden, men är det
fråga om att förelägga barn dylika förkrympta
satser till utredning blott för nöjet att få
reglerna och den systematiska tankegången
att passa in i hvarje språkets skrymsla, då
anser jag, att man beträffande
modersmålsundervisningen i folkskolan är inne på en
orätt väg. Man sträfvar också numera -
just från pedagogisk synpunkt - att ur
läseböcker och annan barnlitteratur få om
möjligt alla språkliga kuriosa utmönstrade.
När skiljer man uttryck från hvarandra
och gifver dem olika betydelse genom
betoningen? Jo, det behöfs naturligtvis icke i
andra fall, än då orden och ordställningen
i uttrycken äro lika, d. v. s. enligt allmänna
språkbruket desamma. Detta kalla
emellertid författarne en orimlighet. Men regler
eller definitioner, som formuleras så, att de
blifva till innehållet obegripliga, ifall de
tryckas med samma stilsort, äro, om än så
enkla, icke tillräckligt klara och tydliga. Det
var detta jag visade i min förra artikel -
fullt medvetet.
Att låta barnen använda hjälpverb och
flitigt öfva denna användning, så långt tiden
medgifver, är en sak, att bjuda dem
hjälpverb i form af böjningssystem och
svårfattliga regler en annan.
Jag är icke okunnig om Kastmans
ståndpunkt beträffande ljudnamnen. Denna finnes
nämligen, såsom jag påpekade i min förra
artikel, uttryckt i »Läsebok för småskolan af
Carl och Knut Kastman». Icke heller i den
sista, illustrerade upplagan ha dessa
författare upptagit några särskilda ljudnamn utan
där talas om v-ljud o. s. v.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
