Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 8. (999.) 20 februari 1901 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
128
SYENSK LÄRARETIDNING.
N:r 8
äfven med fästadt afseende å inöfning af
kyrkokörer, orgelns vård m. m. ingalunda
tillräcklig att utfylla en persons dagliga lif,
hvadan befattningen måste anses ej blott
tillåta utan rent af nödga till
sidoverksamhet och biinkomst. Då lönen bör afpassas
efter sådana förvärfsmöjligheter, vill det
synas länsstyrelsen, som om maximibeloppet af
lönen tålde vid en nedsättning.
Organisternas pensioneriogsförslag torde,
huru behjärtansvärdt det än är, i många
hänseenden, möta samma svårigheter som
prästerskapets pensionering, hvaremot inrättandet
af en änke- och pupillkassa lär vara
förtjänt af k. m:ts åtanke, helst motsvarande
anstalt för prästerskapet bör kunna vid
ordnandet af frågan tjäna till ledning.
Länsstyrelsen i Stockholms län anför, att
äfven om åtskilliga omständigheter synas
tala för möjligheten och lämpligheten af en
reorganisation af klockare-, organist- och
kantorsbefattningarna i syfte att sammanslå
dessa befattningar till en äfvensom af dessa
tjänsteinnehafvares löneförhållanden, för dessa
frågors riktiga bedömande erfordras en.
närmare och vida fullständigare utredning
än den sökandena forebragt eller
länsstyrelsen vore i tillfälle att åstadkomma.
Länsstyrelsen anser sig därför icke för
närvarande och innan sådan utredning skett kunna
tillstyrka någon rubbning i de nu i dessa
afseenden gällande bestämmelser, enligt
hvilka ordnandet af hithörande förhållanden
väsentligen är öfverlämnadt åt vederbörande
kyrkoförsamlingar själfva.
Länsstyrelsen i Uppsala län förklarar kort
och godt på några. rader, att den ej finner
något som helst hinder möta för det
ifrågasatta afskaffandet af den föråldrade
klockareinstitutionen, hvadan den tillstyrker bifall
till klockarnes och organisternas hemställan.
Frågan är allt fortfarande föremål för
kyrkostämmornas behandling och gifver
därvid anledning till vidt skilda uttalanden.
För bifall till kantorernas och
organisternas petition hafva yttrat sig
kyrkostämmorna i
Oskarshamn (i församlingar med mer än
3,000 personers folkmängd bör befattningen
ej förenas med folksko^ läraretjänst),
Helsing-tuna, Gflb. (organist- och f öl k-kol
läraretjänsterna böra vara förenade), Bjuråker, Gflb.,
Nora stads- och bergsförsaralingar, Bjursås,
Kpbg (högsta organistlönen skulle vara 400
kr., där tjänsten vore förenad med
lärarebefattning), Éydaholm, Kron. (pensionsfrågan må
ej taga ökade bidrag från församlingen i
anspråk), Hylletofta och Voxtorp, Jönk.
För bifall till förslaget om institutionens
afskaffande och inrättande af en
pensionskassa men mot höjning af organist- och
kantorslönerna uttalade man sig i
Halltorp och Mörhmda, Kal m., Dannemora,
IJpps. (300 kronors minimilön för mycket i
små församlingar), Eker,, Öreb., Holmedal,
Vrml. (lönerna för höga för kantorer, som
äfven äro folkskollärare), Ramsta, Upps, (en
mera reell grund för löneberäiming vore
önsk-ig) samt Hallsberg; Öreb.
Mot förslaget ställde sig stämmorna i
Söderala, Gflb., Stenkvista, Södm. (inga ökade
utgifter från församlingens sida må
ifrågakomma och skulle till domkapitlet insändas
särskild skdfvelse om rätt för församlingen att
fritt beHtämma lönerna), Trosa landsförsamling
(förslaget innebär ingen säkerhet för kyrkosång
ens höjande men skulle öka församlingarnas
utgifter), Åker, Södm. (lämplig pension
förordades dock), Vagnhärad’, Södm. (kyrkoväktaren
hade ej nog skrif kunnighet; pension önsklig),
Grödinge, St^m (pensionsfrågan outredd),
8ig-tuna, Bondkyrka i Uppsala (fordringarna i
organistexamen böra höjas), Gunnarsjö, Hall,
Bromma, Sihru (lönen minst ’200 kr.,
pensionskassa önsklig), Grytnäs, Kpbg, Malma, Vstm.,
Kumla, Öreb. (frågan för litet utredd),
Lidköping, Viby, .Öreb., Er ska, Åsbräcka S. Björke
och Möne, ÅlMx. Snaflunda, Öreb.,
Brismened, Skbg, Ska, Sthm, Floda, Kpbg
(förslaget skulle ge upphof åt ett nytt
ämbetsmanna-proletariat, som ej skulle bli till lyftning för
kyrkosången eller hugnad för församlingen),
Érvalla, Öreb., Sånga, Sthm (5 röstberättigade
närvoro och ordföranden hade en fullmakt;
3 reserverade sig).
Klockaregöromålens öfverflyttande på
organisten, som borde hafva fastställd
minimilön, förordades i
Kungsåra, Vstm. (organist- och
folkskolläraretjänsterna böra förenas). Torsåker och
Enånger, Gflb., öregrund, Hökhufvud, Sthm
(församlingen bör få bestämma lönebeloppet
eamt organist- och folkskolläraretjärsterna
vara förenade), Valö, Sthm (minimilön 800 krv
där tjänsten ej är förenad med
lärarebefattning), Segerstad, Gflb. (tjänsterna böra ej
skiljas utom i församlingar med 5 å 6,000
personers folkmängd), Nässjö, Jönk (till förhöjd
lön önskades statsbidrag), Norrbärke, Kpbg
(800 kr:s niinimilön, då folkmängden ej
öfverstiger 2.000 kr. och maximilönen till 3 000 kr.),
Mönsterås, Kal m., Kärråkra och Börstig, Älfsb.
(minimilönen bör vara lägre än 300 kr., där
organist ej tjänstgör hvar söndag, och staten
bör erlägga två tredjedelar af de nya lönerna),
Bo, Öreb., Högsrum, Kalrn. (lönerna böra i
hvarje särskildt f * 11 best ammas af
församlingen), Mosjö och Täby, Öreb., Stenåsa, Kalm.
(inga löneförhöjningar i mindre församlingar
och inga bidrag från församlingarna till
pensionskassan), Sätterbo, Vstm. (frihet att
reglera lönerna, på länge intet statsbidrag
åtnjutes), Roslags Bro, Sthm (minimilönen 200
kr.), Skederid, Sthm (minimilönen 300 kr.),
Länna, S*hin (lönebeloppet betungande),
Kolbäck, Vstm., Blacksta, Södm., Lunda. Sthm
(minimi ön 300 kr.; pensionskassa förordades,
hvilket meddelas till rättelse af en föregående
uppgift).
Lärobok i undervisningsväsendets särskildt
folkskolans historia för seminarier af
Gottfr. Westling, seminarierektor.
Stockholm 1901, T A. Norstedt & söner. Pris
inb. l kr. 50 öre.
Vid läsningen af ofvanstående titel blir
man erkännsamt stämd. Under långa tider
har det nämligen varit praxis, att våra
semi-narister måst hämta sin kunskap om
undervisningsväsendets och särskildt folkskolans
historia ur s. k. luntor, d. v. s. skrifna
anteckningar, hvilka allt för ofta endast varit
öfversättningar från något bland de många
små kompendier, af hvilka den tyska
seminarielitteraturen öfverflödat. l betraktande
häraf måste det betraktas såsom ett
framsteg, att läroböcker i ämnet offentliggöras.
Vi säga me4 afsikt offentliggöras. Det har
nämligen händt, att dylika läroböcker
blifvit tryckta men icke offentliggjorda. Så
var t. ex. fallet med seminarierektor W.
Norléns »Pedagogikens historia», hvilken vid
författarens ! frånfälle förelåg tryckt endast
»som manuskript» men under ett tiotal år
varit begagnad vid seminarieelevernas
undervisning; först 1898 släpptes den ut i
offentlighetens ljus.
Förevarande arbete sönderfaller i tvänne
afdelningar, af hvilka den förra (ss. l-62)
behandlar undervisningsväsendet i allmänhet,
medan den senare åter (ss. 62-109)
lämnar en historik öfver folkundervisningens
utveckling särskildt i Sverige. För redans
skull borde gränsen mellan de båda
afdelningarna varit tydligare markerad.
Att på summa 47 sidor gifva en njutbar
framställning af svenska folkundervisningens
historia är 0n af de allra vanskligaste
uppgifter. Begränsad inom ett så trångt
utrymme kan man på sin höjd åstadkomma
ett slags stomme, antydande de bestämmande
grundkrafterna för utvecklingen, de ledande
hufvudpersonerna och de stora, afgörande
genombrotten.
Det förefaller oss, som om författaren
betydligt underskattat den utomordentliga
svårighet, hvarmed lösningen af en sådan
uppgift är förbunden. Hvad han lämnat
ger därför mindre intrycket af en lärobok,
där hvarje faktum, hvarje omdöme, hvarje
ord blifvit vägdt på guldvikt, än af ett
häfte hastigt nedskrifna annotationer, där
stort och smått, visst och ovisst blifvit
provisoriskt fästadt på papperet for att
sedan vid lägligt tillfälle närmare sofras,
ordnas och utformas. Minst lycklig är
framställningen af tidskiftet efter 1842, hvilken
.företer en egendomlig blandning af försök
till redogörelse för den historiska
utvecklingen och försök till redogörelse för den
nuvarande organisationen, än det ena och
än det andra men intetdera med besked.
Trots detta äger den svenska historiken
ett betydande företräde framför den
allmänna, hvilken upptager bokens förra och
drygare del. Den svenska är nämligen
svensk, medan den allmänna är - tysk.
Icke-tyska länder behandlas såsom i det
närmaste icke-existerande. Af franska
pedagoger känner boken (oafsedt schweizaren
Rousseau) endast Gruizot, af amerikanska
ingen, af norska ingen, af danska ingen,
af finländska ingen o. s. v. Icke ens
G-rundt-vig och Cygnseus nämnas. För Tyskland
däremot återfinnas ej blott första rangens
storheter utan ock sådana af tredje, fjärde
och femte ordningen, såsom Reyher, Hecker,
Flattich, Zinzendorf, Felbiger m. fl.,
hvartill kommer, att åtskilliga rent tyska
pedagoger, enligt gammalt tyskt bruk från
1850-talet, tillmätas en betydenhet, som de
ingalunda äga. Enligt samma bruk äro vissa
pedagoger målade hvitt i hvitt, andra åter
svart i svart. Vi förstå verkligen icke,
hvarför en lärobok i uppfostrans historia för
svenska seminarier nödvändigt måste vara
ett slags betygsbok med omväxlande
rekommendationer och fördömelser. Sådant var
måhända naturligt under de bittra
partifejderna i Preussen under regulativ-kampens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
