Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 12. (1,003.) 20 mars 1901 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 12
SVENSK LÄRARETIDNING.
197
Kl. 6-8.................. 8 proc.
>. 8-10 .-"..,............ 14,i »
» 10-1? .._._____...... 21 »
» 12-2.........._____ 6,4 »
» 2-4 ___............ 14,5 *
» 4-6 ______....... 20 »
» 6-8 ......_______ 6,3 »’
Natten..................... 9,7 »
Klockan 12-*/a2 är vanligen middagsrast,
och kl. 6 e. m. slutar i de flesta fall arbetet.
De olycksfall, som inträffat efter denna tid,
hafva, oafsedt de ställen, där arbetet bedrifves
hela dygnet, sin orsak i de reparationsarbeten,
som ofta måste utföras under nätterna.
Under den egentliga arbetstiden, kl. 6-12 f. m.
och Y22-6 e. m., ökas olycksfallens antal pr
timme med stor regelbundenhet, ju längre
tiden framskrider, och den sista arbetstimmen
på såväl för- som eftermiddagen visar
ständigt det största antalet olycksfall.
I ett föredrag, som samme
yrkesinspektör höll vid landtbruks- och
industriutställningen i Kristianstad år 1899,
och som finnes bifogadt hans berättelse,
yttrar han sig om den förslöande
inverkan, som vanan utöfvar på
olycksfallen.
Bland de inånga yrken, där vanans
olyckliga inflytande visar sig, skall jag - säger
han - välja en sågverksarbetare som
exempel. Hos den nyantagne sågverksarbetaren
uppstår en viss känsla af obehag, som liknar
rädsla, då han först ser cirkelsågen med ett
skarpt fräsande eller hvinande ljud skära
igenom träet; hans nerver försättas i en
verksamhet, hvars yttring vi kalla
själfbevarelse-drift, och han iakttager stor försiktighet i
arbetet. Efter någon tid vänjer han sig vid
sågens fräsande, den obehagliga känslan
försvinner, hvilket betyder, att nerverna
återtagit sin normala verksamhet, och
själfbeva-relsedriften gör sig med detsamma mindre
kännbar. Han blir d j arf vare i arbetet, som
nu går fortare, och han följer icke längre
detta oafbrutet med blicken, utan andra
föremål tilldraga sig under något ögonblick,
kanske omedvetet, hans uppmärksamhet.
Jag skall tillåta mig att framställa . en
jämförelse beträffande nervverksamheten hos
denne sågverksarbetare och en person, som
t. ex. rökar. Då en person först börjar röka,
påverkas hans nerver af äfven den svagaste
tobak - alldeles som den nyantagne
sågverksarbetaren af sågklingans ljud - men efter
någon tid har rökaren hunnit vänja sig vid
tobaksbruket, och hans nerver påverkas
knappast mera af den svaga tobaken; han är nu
i samma stadium beträffande tobaken, som
den vane sågverksarbetaren i fråga om
såg-klingan, men likheten skiljer sig i
fortsättningen. Rökaren kan nu tillgripa en starkare
tobak för att ånyo väcka sina nerver till
verksamhet och framkalla den njutning han
åstundar, men i sågverket finnas icke de
motsvarande starkare grader af sensibilitet,
hvarigenom arbetarens redan härdade nerver skulle
på nytt kunna påverkas och förekomma ett
afslappande hos själfbevarelseinstinkten. Hvad
som händer sågverksarbetaren kan iakttagas
inom många andra yrken. Så blifver t. ex.
stensprängaren till sin egen olycka allt djärf-.
vare vid den fortsatta behandlingen af
dynamiten eller krutet, tegelbruksarbetaren allt
oförsiktigare vid underminering af de höga
vallar, där leran uttages, hvilka falla öfver
och .krossa honom, gjutaren tager
gjutskän-karna så fulla af smält järn, att detta under
kringbäringen rinner öfver och bränner hans
fötter o. s. v. Jag har velat framhålla detta
för att visa, huru invecklad frågan om
olycksfallen i verkligheten är, och att genom vanans
inverkan arbetaren så småningom förledes att
utföra sitt arbete på ett sätt, som
undandrager sig kritiken af hans eget omdöme och
utsätter honom för olycksfall.
Om man bortser från de olycksfall, som
kunna inträffa genom okynne eller liknande
orsaker, kan man således icke rättvisligen
komma ifrån denna fråga på det sätt, som
ännu vanligen sker, att arbetsgif våren skyller
olycksfallet uteslutande på arbetarens egen
oförsiktighet. Jag vill härpå svara denne
arbetsgif vare: ställ Eder på arbetarens plats,
och olycksfall skall träffa äfven Eder.
Om detta är slående riktigt
beträffande de vuxna arbetarne, hos hvilka
man dock måste förutsätta
jämförelsevis, stor besinning och eftertanke, huru
mycket mer måste det då icke gälla
den ålder, hvars naturliga
kännemärken äro oerfarenhet, obetänksamhet
och öfverdåd?
x Arbete, andligt och kroppsligt, är»,
så slutar hr Beckmanson sitt
föredrag, »den grundval, hvarpå vår
odling hvilar, och genom arbete
bygges vår kultur vidare. Men detta
sker ej - utan offer, och det är de
offer af hälsa och lif, med hvilken
vi köpa vår industriella utveckling,
som jag här velat framhålla.
Kulturvagnens hjul rulla fort på sina glättade
skenor, säger en af våra stora tänkare,
och det är därför vår plikt att tillse,
att deras antal, som krossas under
hjulen, blir så litet som möjligt.»
Hvad som för detta ändamål i
främsta rummet kräfves, det är, enligt
vår mening, att det industriella
barnarbetet inskränkes så" mycket som
möjligt. Här är en uppgift, som den
svenska folkskollärarékåren måste under
samverkan med yrkesinspektörer och
läkare söka lösa, och detta till och
ined om den under sin kamp härför
skulle få själfva skolmyndigheterna
emot sig, såsom ty värr på åtskilliga
ställen synes komma att ske.
Fr v Sr g.
Katekesfrågan
inför andra kammarens Skolutskott.
En ny lärobok i kristendom är önskvärd.
Andra kammarens första, tillfälliga
utskott har nu afgifvit utlåtande med
anledning af hr P. Waldenströms i
n:r 5 återgifna motion angående en ny
lärobok för den. första undervisningen
i kristendom. Utskottet yttrar härom
följande:
Frågan om den s. k. stora katekesens
olämplighet såsom grundläggande lärobok
vid den första undervisningen i kristendom
har redan förut flera gånger offentligt varit
på tal i vårt land. Missnöjet med denna
lärobok har i främsta rummet afsett dess
uppställning i frågor och svar samt den
däraf betingade utanläsningen, hvilken
visserligen skulle kunna tjäna till uppöfvande
af ordminnet men å andra sidan verkar
hämmande på förståndsutvecklingen och den
religiösa känslan. Det har sagts, att denna
utanläsning öfvar barnets minne i stället
för att väcka hjärta och känsla för det
högsta väsendet. Vidare har män uttalat
den meningen, att ifrågavarande lärobok är
för vidlyftig, dogmatiserände och torr, att
den innehåller åtskilliga förklaringar af
saker, som redan i och för sig äro klara och
således icke behöfva förklaras, samt att
dess språk är svårfattligt för barn m. m.
Dylika anmärkningar framställdes redan mot
den Lindblomska katekesen. De gåfvo på
sin tid upphof till ett k. cirkulär af den
12 maj 1865, hvilket hufvudsakligen hade
till syftemål att inskränka utanläsningen.
Emellertid hade äfven uttalats önskningar
om erhållande af en ny, lämpligare
lärobok för den grundläggande undervisningen
i kristendom; och dessa önskningar vunno
så till vida gehör, som k. m:t år 1878 den
11 oktober påbjöd användandet af en ny
s. k. kort utveckling af Luthers lilla
katekes i stället för den Lindblomska
utvecklingen.
Uppställd på samma sätt som den gamla
läroboken, blef den nya inom kort föremål
för anmärkningar och angrepp. Till en
början inskränkte sig emellertid angreppen
till en fordran, att utanläsningen af boken
måtte förbjudas. Så väckte hr F. T. Borg
vid 1881 års riksdag motion i detta syfte.
Andra kammarens första tillfälliga utskott,
hvars ordförande var hr A. Hedin, tillstyrkte
motionen i hufvudsak. Dess hemställan
antogs af andra kammaren. Motionen föll
emellertid sedan i första kammaren.
År 1888 motionerade hr G. F. Östberg
om skrifvelse till k. m:t med begäran om
åtgärders vidtagande till inskränkning af
den brukliga katekesutanläsningen vid
undervisningen. I sin motivering framhåller
hr Östberg såsom en för ändamålets
vinnande mycket verksam åtgärd utgifvandet
af en ny lärobok i kristendom, hvilken
finge begagnas i stället för katekesen. »En
lärobok, uppställd i frågor och svar», säger
motionären, »inbjuder till tanklös
utanläsning, under det att en lärobok uppställd
på för andra ämnen vanligt sätt, tvingar
läraren att själf finna frågor, lämpliga för
barnets ståndpunkt.» Andra kammarens första
tillfälliga utskott, som ansåg klagomålen
öfver en själlös och för långt drifven
utanläsning då vara mindre berättigade,
hemställde emellertid om afslag på motionen;
och andra kammaren fattade sitt beslut i
öfverensstämmelse med utskottets
hemställan.
Sedan år 1888 har katekesfrågan icke
vidare varit före vid riksdagen. Icke desto
mindre hafva krafven på en reform af den
första undervisningen i kristendom
sedermera alltjämt vuxit i styrka; och dess kraf
hafva på senare tider mindre gått ut på
ett förbud mot utanläsning af 1878 års
katekes än på erhållandet af en bättre
lärobok än denna. Dylika yrkanden hafva
framställts icke blott af egentliga skolmän,
såväl det allmänna läroverkets som
folkskolans, samt af folkskoleinspektörer utan
äfven från kyrkligt håll, statskyrkligt såväl
som frikyrkligt. På kyrkomötet, i pedago*
giska sällskap och prästsällskap, vid
stifts-skolmöteii och föreningar för folkskollärare,
vid prästkonferenser och prästmöten hafva
röster upprepade gånger höjts och höjas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
