Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 14. (1,005.) 3 april 1901 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 14
SVENSK LÄRARETIDNING.
239
Utgående från den bekanta berättelsen om
de sju käpparne, visade tal:n nödvändigheten
af sammanslutning äfvensom de fördelar, en
sådan hade med sig. Det hade ock varit
medvetandet om dessa omständigheter, som
för mer än 20 år sedan varit anledning till
föreningslifvets uppblomstring inom Sveriges
lärarekår. Till en början hade väl föreningen
varit rätt obetydlig, och åtskilliga utomstående
hade bestått den ett medlidsamt löje eller på
sin höjd en fråga: »Hvad månde varda af
detta barnet?» Men nu hade den vuxit sig
stark, af barnet hade blifvit en man, hvars
ord icke längre kunde undgå att blifva
upp-märksammadt, äfven om det ej alltid vunne
gehör. Sammanslutningen verkade ock
uppfostrande, och den uppfostran, som
föreningsväsendet gifvit Sveriges läraiekår, gjorde ock
sitt till, då det gällde utomståendes
värde-sättniiig och bedömande af lärarekåren och
dess sträfvanden.
Om en förening kan fylla sin uppgift,
beror detta i synnerhet på ledningen af
densamma. Stockholmskretsen hade haft lyckan
att se ledningen i goda händer och därför
ville tal:n hembära ett tack till de tre
närvarande ordförandena, som hvar efter annan
fört föreningens runor med den äran, hrr J.
J. Dalström, Alexander Jonsson och Carl
Lidman, hvarpå tal:n utbragte ett lefve för
Stockholms lärareförening och dess styrelse.
»Mandom, mod och morske män» sjöngs
af kören, hvarefter slutligen hr Fridtjuv
Ser g uttalade ett tack till dem, som varit
anordnare af detta i lärareföreningens
annaler enastående sammanträde.
Det vore enastående dels i den
bemärkelsen, att man fått samlas till fest under ett
tak, som man i viss mening kuride kalla
sitt eget, och sluppit restaurangernas
oundvikliga förtretligheter; dels i den meningen,
att här hade i föreningslifvet kommit in ett
nytt element, som talrn ansåg vara en varsel
om solsken och glädje,, om saga och sång
bland vårt svenska folk och i dess skola. De
gamla vackra folklekarna vore därtill ett
verksamt medel.
Till förste läraren hr A. Hiibinette, som
öppnat sitt ståtliga skolhus för föreningen,
till lärarinnorna, som uppoffrat tid och krafter
för anordningar och servering, för tablåer
och folkdanser, samt slutligen till styrelsen,
som tagit initiativet till denna fest, hembar
tahn de församlades tack.
De församlade besvarade talet ined
applåder och ett niofaldigt hurra och därmed
var festen slut.
Uppbrott gjordes vid tolftiden.
Om skolbänken af
Norr-köpingsmodell.
Denna skolbänk, afbildad och beskrifven
i n:r 6 af Svensk Läraretidning, tillverkas
billigt och bra af Tidaholms bruk. Den
har därför redan fått ej så liten
utbredning helst i nya skolor och torde efter
ofvan nämda beskrifning få ännu större
hädanefter. Så mycket mera behöfligt
torde det därför vara att ett ganska
förargligt konstruktionsfel offentligt påpekas,
helst som det lätt torde kunna afhjälpas.
Betraktar man bänkens nedersta del,
finner man snart liksom vid genomläsningen
af de såsom 20 år gamla betecknade
fordringarna på en god skolbänk, att hänsynen
till renhållningen i skolan alldeles förbisetts
vid koiistrueringen. Under de senare åren
har dock renhållningsfrågan blifvit så pass
framskjuten, att till dessa fordringar också
bör fogas den, att de ej få omöjliggöra
en ordentlig renhållning, ty det är bänkarna,
som äro det största hindret för renlighet i
en skolsal.
Bänken står på två sidoträn, mellan hvilka
ligga fyra fotbräden, infogade i si do träna.
Dessa senare äro ungefär l cm. högre än
de tre främre fotbrädena, som sinsemellan
äro skilda af fingerbreda afstånd.» Det fjärde
fotbrädet är beläget under sitsen.
Erinrar man sig nu den allt. oftare hörda
renhållningsidealiska fordran på
torrsopning-ens afskaffande och söker tillmötesgå den,
skall man snart finna, att detta icke låter
sig göra med denna bänkkonstruktion icke
ens i en enda skolsal, långt mindre i en
modern stadsskola med 20 a 40 rum.
Det bakre fotbrädet är oåtkomligt i
bänkraden annat än i en mycket besvärlig
krypställning. Då emellertid barnen ej hålla
sina fötter där, får den vara. Där samlar
sig följaktligen mellan storrengöringarna,
då bänk för bänk måste behandlas bakifrån,
ett ohyggligt lager af damm. De tre främre
fotbrädena äro åtkomliga med en tagelkvast,
men smutsen måste på grund af sidotränas
höjd fösas ned under bänken. Vinklarna
mellan sidoträna och brädena förbli dock
fyllda med smuts på grund af dessa
vinklars svåråtkomlighet. Att före sopningen
af detta ofvangolf beströ det med våt sand
eller sågspån medgifver ej den för
städningen disponibla tiden, för så vidt icke
en hel här af vaktmästare eller städerskor
finnes att tillgå, och ännu omöjligare är
våttorkning där. Den enda möjliga
torr-sopningen är redan besvärlig nog.
Återstår så själfva golfvet. Genom de
fingerbreda springorna mellan fotbrädena
hafva nedfilats mer eller mindre höga vallar
af smuts. Att iiu flytta undan bänk för
bänk och strö t. ex. våt sand på all denna
smuts medgifver icke tiden och erfordrar
för öfrigt två personer. Är vaktmästaren
en ovanligt stark karl, lyfter han bänkens
ena sida med den vänstra handen, medan
han med den högra sticker städkvasten
under och sopar. Ar han ej stark nog
(bänkarna äro betydligt tunga), måste ett
biträde gå med och hålla upp bänken.
Annat än torrsopning kan det icke bli.
Således torrsopning två gånger. Också blir
under städningen luften alldeles fylld med
damm.
Äro nu dessa fotbräden nödvändiga för
att ge nödig stadga åt bänken, så böra de
placeras så, att de tillsammans med
sidoträna bilda en jämn och tät yta, hvarifrån
smutsen kan föras ut i gångarna. Någon
städning under bänkarna blir då i
hvardagslag ej nödvändig. A. Lydén.
Malmö.
Då antagligen äfven andra lärare gjort
liknande anmärkningar mot
Norrköpings-skolbänken, har redaktionen infört
ofvanstående. För frågans utredande hafva vi
tillika satt den ursprunglige
artikelförfattaren i ämnet i tillfälle att samtidigt besvara
anmärkningarna. Han skrifver:
Att bänken skulle »omöjliggöra en
ordentlig renhållning», ^r en fullkomlig
öfverraskning för hvarje lärare och lärarinna vid
Norrköpings folkskolor liksom också talet
om att »en hel här af vaktmästare eller
städerskor» samt ovanligt starka personer
skulle behöfvas för rengöringens
ombesörjande. Erfarenheten visar, att bänken icke
lägger större hinder i vägen för rengöringen
än hvilken annan skolbänk som helst med
undantag möjligen för ensitsiga bänkar,
konstruerade i järn. Vid ett skolhus t. ex.
på 15 läsesalar med 11 kapprum samt
gymnastiksal, slöjdsal och expeditionslokal
skötes den dagliga städningen jämte
eldningen i kakelugnarna (2 i hvarje sal) på
fullt tillfredsställande sätt af två
tjänarin-nor. Att större personal behöfves vid de
regelbundet återkommande skurningarna,
säger sig själft.
De framställda anmärkningarna gälla
bänkens fotbräde. Härvid må erinras, att
fotbrädet är en af de minst väsentliga delarna
af en skolbänk. Det kan finnas eller icke
finnas. Då det emellertid medför
åtskilliga fördelar, bör man tänka sig för mer
än en gång, innan man förkastar detsamma.
Utom det, att fotbrädet ger stadga åt
bänken, tjänar det äfven till skydd för golfvet,
som eljest ganska snart skulle urholkas på
de ställen, där barnen för det mesta hafva
sina fötter. Att dylika fördjupningar rätt
mycket försvåra rengöringen, särskildt
skurningarna, är gifvet. Nu är det i stället
fotbrädet som slites, och det är ju
betydligt lättare och billigare att ersätta bänkens
utnötta fotbräde än att omlägga skolsalens
golf. Härtill kommer, att barnen slippa
hålla fötterna omedelbart på golfvet, och
detta är en fördel, ty dels kan golfvet
själft vara kallt, dels samla sig i
allmänhet de kalla luftlagren gärna utmed
golfvet särskildt i skolsalar på nedre bottnen.
Fotbrädet på Norrköpingsbänken, sådan
denna afbildades i n:r 6 af Svensk
Läraretidning, är deladt. Att tala om fyra
fot-bräden är emellertid oriktigt och
vilseledande, ty icke kan väl rimligtvis den
runda bom, kring hvilken sitsen rör sig i
en båge, kallas fotbräde. Att man på
Norrköpingsbänken anbringat delade fotbräden,
beror därpå, att man på så sätt velat
försäkra sig om, att sopiiing verkställes äfven
under bänkarna, enär försummelse härutinnan
mycket lätt sticker i ögonen, ifall fotbrädet
är deladt. Gärna medgifves emellertid, att
kontroll i detta afseende utan särdeles
besvär kan öfvas äfven med annan anordning,
och därför finnes intet skäl att hålla på
det delade fotbrädet. Sedan någon tid
tillbaka har nian också börjat att i
Norrköping tillverka bänkar med hela fotbräden,
och en fullständig uppsättning af dylika
bänkar begagnas dagligen i en folkskolesal.
Har sålunda uttalandet mot det delade
fotbrädet ett visst berättigande, så är den
andra anmärkningen däremot svårare att
förstå. Det heter: »Dessa senare (sidoträna
= fotstyckena) äro ungefär l cm. högre
än de tre främre fotbrädena». Denna
uppgift, som förekommer kursiverad, är
fullkomligt oriktig och måtte bero på något
missförstånd eller grunda sig på någon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
