Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 9. (1,052.) 26 februari 1902 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
162
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 9
ta karaktär, är att det utgör ett slags
domstol, som ansluter sig till
juris-diktionsområdet samt till
föredragande medlem har dettas domare,
hvilken leder dess arbete i
öfverensstämmelse med strängt juridiska
regler.
På grund af de svenska
jurisdik-tionsområdenas olikhet med de
norska, skulle ett »vsergeraad» hos oss
nödvändigtvis få en långt
ogynnsammare ställning än i Norge. I detta
land sammanfaller nämligen
»kommunen» i allmänhet med »herredet».
I Sverige åter, hvars landskommuner
i medeltal hafva endast tredjedelen
så stor ytvidd sorn de norska,
motsvarar en kommun (som ju vanligen
är detsamma som ett skoldistrikt)
ungefär i^iondedelen af ett tingslag och
tjugondedelen af en domsaga. Det
skulle under sådana förhållanden
antagligen blifva ganska svårt för den
svenske domaren att på tillbörligt
sätt leda de många »vsergeraad», af
hvilka han skulle vara Själfskrifven
arbetande medlem, och detta vare
sig ett^>v8ergeraad» skulle finnas inom
hvarje kommun eller blott inom hvarje
tingslag. För det norska
»vsergeraa-dets» ledamöter har man nödgats i
lagen stadga rättighet’ till
resekostnadsersättning och dagtraktamente,
och för att utgifterna icke till följd
häraf .skola springa upp till allt för
höga summor är föreskrifvet, att i de
fall, då uppskof med ett måls
handläggning ej måste anses medföra
.fara, >}va3rgeraadets» sammanträden
skola hållas endast vid de allmänna
tingen eller i förbindelse med andra,
af domaren utlysta offentliga
förrättningar. I Sverige skulle utan
tvifvel likartade bestämmelser blifva
nödvändiga, och ett svenskt
»vser-geraad» skulle på grund af
förhållandenas tvång blifva en ännu
dyrare och tyngre apparat än det
norska.
Men ju tyngre och dyrare en
apparat är, ju mera sällan måste man
naturligtvis anse sig kunna och böra
anlita densamma. Dess mellankomst
skulle nog blifva påkallad, då
minderåriga begått mycket grofva dåd
(mord, mordbrand, rån, mera
uppseendeväckande våldsbragder m. m.)
eller då målsmän gjort sig skyldiga
till synnerligen påtaglig och
upprörande vanvård - med ett ord: i
väsentligen just de fall, där man nu
tillgriper åtal inför domstol. För
vanart och försummelse, som vore af
mindre svår och utpräglad art och
möjligen kunde hämmas ochstäckas
genom lindrigare medel (varning, aga
e. d.) skulle man helt visst icke anse
sig kimna besvära domare och
»vser-geraad» med resor, sammanträden,
ranns åkningar, vittnesförhör och mera
sådant. Förseelser af detta
lindrigare och vanligare slag skulle, såsom
hittills varit fallet, antingen få utveckla
sig fritt, till dess de hunnit blifva
grofva och påtagliga nog för att ej
längre kunna lämnas obeaktade, eller
ock skulle de blifva beifrade af den
myndighet, som redan nu allt som
oftast är tvungen att med dem taga
befattning så långt den därtill äger
befogenhet, nämligen skolrådet. Det
hela skulle alltså resultera däri, att
man visserligen vid sidan af
domstolen för vuxna finge en
specialdomstol för minderåriga (hufvudsakligen
för åldern 15-18 år) men att i fråga
om de vanartade och sedligt
försummade barnen under 15 år allt
lämnades i ungefär samma skick, som
hittills varit rådande.
Mot de kungl, propositionerna kan
göras den invändningen, att de i
motsats’ härtill hufvudsakligen afeett
åtgärder till förmån för barnen samt
att de anordningar, hvilka för
ungdomens räddande blifvit däruti
förordade, icke kunna anses lika
tillfredsställande som de i norska lagen
af 1896 anvisade.
Utan tvifvel vore det godt, om man
kunde fullt tillfredsställa båda
kraf-ven. Men om så ej för närvarande
kan ske, hvilketdera är då det mest
trängande?
Härom synes ingen tvehågsenhet
gärna kunna råda. Hvar och en vet,
att det är lättare att stämma i
bäcken äri i ån, lättare att hejda
barnet vid dess första steg på
fördärf-vets sluttande plan och hindra det
att vandra vidare, än att omvända
och föra tillbaka unga människor,
som under åratal fått framhärda och
stelna i ,det onda - lättare att
förebygga än att återföra. Men
medgifver man detta, då inses utan
svårighet, att man i främsta rummet måste
bemöda sig om att finna en lätt
tillgänglig, faderligt patriarkalisk
myndighet, som utan allt för stort
dröjsmål och allt för inånga formaliteter
kan i god tid taga hand om de unga
under själfva barnaåren, och afhjälpa
den moraliska vanvård, hvaraf de
lida, eller.stäcka de onda böjelser,
som, lämnade åt sig själfva, snart
skulle visa sig i fullt utpräglad vanart.
Detta måste vara det första och
angelägnaste målet. Läte det sig
därjämte göra att för vilsekommen
ungdom mellan 15 och 18 år vidtaga
någon anordning, genom hvilken man
kunde skilja de mera förhärdade från
de mindre förhärdade samt undvika
att på de senare sätta den af
domstol dömde förbrytarens stämpel, så
vore detta ett synnerligen stort
framsteg. Men bestämdt oriktigt skulle
det vara att låta ungdom af denna
ålder behandlas af samma
myndighet och enligt samma grundsatser
som barn. Visserligen gifves det i
en människas lif ingen åldersgräns,
som så hårfint skiljer ett tidigare
utvecklingsskede från ett följande,
att man kan hänföra ena dagen till
det förra och nästa dag till det
senare. Men icke desto mindre måste
fasthållas, att det dock gifves en
afgjord och tydlig skillnad mellan
barndom och ungdom, och att gränsen
bör sättas ungefär vid
femtonårsåldern. Där har den ock satts icke
allenast af psykologien och
fysiologien utan ock af allmänna
föreställningssättet, af kyrkan, af civilrätten
och af gällande straffrätt.
Med’afseende härå synas de nu
föreliggande lagförslagen alltså hvila
på fullt giltiga grunder.
En viktig proposition
öfverlämnades sistlidna lördag till
riksdagen. Den gäller tiden f or ålders
-tilläggens inträdande för folkskolans
lärarepersonal, hvarom hittills intet
särskildt varit stadgadt. Detta har
som bekant haft till följd, att för
åtnjutande af ålderstillägg fordrats, att
läraren själf tjänstgjort hvarje år
undef fulla åtta läsmånader och icke
därunder haft någon ledighet vare sig
for sjukdom eller af annan anledning.
Detta är ju uppenbarligen alldeles för
strängt, och inom lärarekåren har allt
sedan det i fjor gifna prejudikatet
uttalats en allmän önskan, att frågan
måtte snarast vinna en
ändamålsenlig lösning. Godt hopp härför finnes,
sedan regeringen själf tagit saken om
hand och ansett den vara af den
vikt och betydelse, att den bör genom
en proposition föreläggas riksdagen.
Om, såsom är att hoppas, denna
proposition vinner riksdagens bifall,
skulle folkskollärarne i förevarande
afseende blifva likställda med andra
tjänstemän. Läraren skulle berättigas
erhålla ålderstillägg, om han under
den tjänstetid af fem år, som
erfordras för vinnande af hvarje
särskildt ålders tillägg, meddelat
undervisning under mera än fyra
femtedelar af den å nämda tjänstetid
belöpande undervisningstiden. Ledighet
under öfverläsningstiden skulle icke
föras löntagare till last, icke heller
den tid, han åtnjuter tjänstledighet
för att bestrida allmänt uppdrag eller
offentlig befattning utom
skoldistriktet (såsom riksdagsman,
kommittéledamot o. s. v.), icke heller den tid,
hvarunder skolundervisningen varit
inställd till följd af smittosam
sjukdom.
Läraren skulle alltså kunna under
hvarje femårsperiod åtnjuta
sammanlagdt omkring 33 veckors
tjänstledighet för sjukdom, för studieresor o. d.
utan att behöfva förlora ett år för
uppflyttning i högre lönegrad;
Statsbidrag till våra skolkök
finner Östergötlands Dagblad särdeles
väl på sin plats. Den i detta ämne
af hrr Hammarlund ech Berg väckta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
