Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 45. (1,088.) 5 november 1902 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 45
SVENSK LÄRARETIDNING.
845
och till det vatten. Men de små
munnarna skrattade och pladdrade ändå.
De ha lärt sig, dessa små,
»den stora konst att stå
belåten och frisk och röd
kring1 en möglig kaka bröd».
Må de aldrig komma att sakna den!
Folks<olan som bottenskola,
förordad af en ecklesiastikminister.
I ett föregående nummer ha vi
redogjort för grunderna till det
förslag till lag rörande högre allmänna
läroverk (»h0jere Almenskoler»), som
danske ecklesiastikministern
Christensen nyligen förelagt sitt lands
representation.
Den motivering, som åtföljer
förslaget, är om möjligt af ännu större
intresse än själfva lagparagraferna,
huru märkliga dessa i och för sig än
måste erkännas vara.
Utgångspunkten för motiveringen
bildar en i december 1901 till
ecklesiastikministern ingifven skrifvelse
från rektorerna vid latin- och
realskolor såväl i Köpenhamn som i
landsorten, hvari anhölls, att vid
sidan af de hittillsvarande båda
bildningslinjerna (»den
sproglig-histo-riske» och »den
matematisk-natur-videnskabelige») måtte införas ännu
en, som skilde sig från »den
sprog-lig-historiske» hufvudsakligen däri,
att grekiskan vore utesluten från dess
läroplan.
Efter att hafva inhämtat åtskilliga
myndigheters mening om denna
anhållan, har ministern kommit till den
uppfattningen, att densamma vore
värd godkännande, men att man icke
borde stanna därvid. »Skall man
ändtligen reformera», säger han, »så
är väl det enda naturliga att låta
reformen bli så fullständig som möjligt
och omfatta äfven de hittillsvarande
bildningslinjerna. Men icke en gång
en sådan allmän reform af
lärdomsskolan ensam synes fullt
tillfredsställande; utan tvifvel måste man taga
ännu ett mycket stort och viktigt
steg framåt.»
Det är sannerligen inte hvar dag,
man får höra en skandinavisk
minister inleda sina anföranden på det
viset. Och fortsättningen svarar mot
början.
Under vår tid - heter det - har
man i de land, där den demokratiska
tankegången trängt djupast igenom och i
alla väsentliga afseenden satt sin prägel
på hela samhällsordningen, exempelvis i
Schweiz och Norge, betraktat det såsom
en af de allra viktigaste uppgifterna att
få hela skolväsendet så ordnadt, att en
organisk förbindelse mellan de olika
skolarterna kommer till stånd. Man
har sökt skapa och på sina ställen
verkligen redan skapat en enhetsskola, i
hvilken undervisningen fortskrider genom
en rad af sinsemellan nära förbundna
och efter hvarandra afpassade
hufvud-stadier, inrättade hvart och ett efter en
i sina stora och väsentliga grunddrag
fast och välordnad undervisningsplan,
som städse behåller sammanhanget och
helheten i sikte. Med en sådan ordning
har naturligtvis mycket väl kunnat låta
sig förena, att man icke gör det högsta
målet, där skolans sista afslutning skall
äga rum, fullständigt lika för alla
lärjungarna, utan att man genom det sätt,
hvarpå detsamma bestämmes, tager
hänsyn äfven till lärjungarnas olika
individuella anlag och fallenheter. Det säger
sig själft, att meningen aldrig varit eller
kunnat vara den, att alla lärjungar utan
undantag skulle genomgå hela den
sålunda organiserade enhetsskolan från
början till slut, enär de oundvikliga
olikheterna såväl i naturlig begåfning som
i andra hänseenden med nödvändighet
måste medföra, att åtskilliga måste
stanna eller hållas kvar på det ena eller
andra af skolans lägre stadier. Men
tanken har varit, att alla de lärjungar,
hvilkas naturbegåfning icke lägger dem
några hinder i vägen och för hvilkas
del den hämmande inflytelsen af andra
olikheter (i synnerhet de ekonomiska)
låter sig öfvervinna, skulle löpa banan
ut och skörda den rikast möjliga
behållning däraf. Särskildt har man funnit
sig böra eftersträfva, att hänsynen till
föräldrarnas stånd och
förmögenhetsvillkor får så litet som möjligt att säga vid
afgörandet af den frågan, hvilken
undervisning deras barn skola få och till hvilket
mål de skola föras fram. Därför har man
hvad enhetsskolans undervisningsplan
och afsedda högsta bildningsmål angår,
sökt inrätta densamma så, att hon icke
skulle bli för »god» eller förnäm för de
lärjungar, hvilkas föräldrar stå lägre på
samhällsskalan, och icke heller för ringa
ens för dem, hvilkas föräldrar stå på
det högsta trappsteget. Ty visserligen
bör man icke efterfika det oupphinneliga
målet att göra alla samhällsmedlemmar
till en helt och hållet åtskillnadslös massa,
men på samma gång man tager
nödvändig och tillbörlig hänsyn såväl till
de af själfva naturen skapade
åtskillnaderna som ock till de på den historiska
utvecklingens väg uppkomna, får man
dock på intet sätt låta den sträfvan
efter medborgerlig jämlikhet falla,
hvilken från första början tillhör ett
rättfärdigt ordnadt samhälles grundidé.
Liksom man alltså ställer alla
medborgare lika inför lagen och liksom man
önskar, att hvarje samhällsmedlem på
sin plats och i sitt kall skall kunna
verka med alla de krafter, som äro
honom gifna, utan att hämmas af andra
eller själf hämma andra med något otill-
börligt tryck, så måste man ock med
hänsyn till medborgarnes utbildning sätta
sig den uppgiften före, att så vidt görligt
är bereda alla samma möjlighet att
förvärfva delaktighet till och med i den
högsta bildning, som ett väl organiseradt
skolväsen kan skänka medborgarne, för
så vidt deras själsanlag sätta dem i stånd
att tillägna sig densamma. Endast då
så sker, skall staten kunna komma
att draga full nytta af alla de goda
andliga krafter, den i sina skilda
samhällslager sitter inne med, och endast då
skola medborgarne i så fullt mått, som
öfver hufvud låter sig uppnå, kunna
uppfostras att förstå, att tillägna sig och.
att njuta af frihetens välgärningar samt
att begagna dem på rätt sätt, till gagn
både för sig själfva och för hela
samhället.
Efter framhållandet af dessa
allmänna grundsatser säger sig
ministern ingalunda förbise, att deras
fulla förverkligande kräfver något
mera än en god organisation och en
förståndig läroplan; huf
vudbetingel-sen är och förblir en ökad
offervillighet i fråga om
undervisningsväsendet, och att en sådan skall komma,
lider efter hans öfvertygelse intet
tvifvel. Men lika förvissad känner
han sig ock, att mycket skulle vara
vunnet, ifall man kunde
åstadkomma en organisk förbindelse mellan
de olika skolarterna med en i
pedagogiskt afseende god och försvarlig
läroplan. Till ett försök att söka
åstadkomma en dylik lösning af
uppgiften har han ansett lämpligt att
»för ögonblicket» inskränka sig.
Innan han framlägger sitt eget
förslag, lämnar han därefter en kort
historik öfver de yrkanden på en
enhetlig anordning af skolväsendet, som
under den senaste mansåldern varit
uppe i Danmark. Dessa yrkanden
hade förut ej ledt till något resultat,
men de borde nu återupptagas, detta
så mycket hellre, som folkskolan
genom folkskolelagen af 1899 fått en
ansenlig uppryckning och man i den
ganska rikt utvecklade »realskolan»
ägde en lämplig mellanlänk mellan
folkskolan och lärdomsskolan.
Folkskolan borde bilda grundvalen,
»realskolan» borde förvandlas till en
»mel-lanskola», byggd på folkskolan och
själf uppbärande lärdomsskolan, och
denna senare borde bilda en på tre
linjer fördelad ungdomsskola.
Departementet vill - fortsätter
ministern - såsom sin bestämda öfvertygelse
uttala, att det skulle lända alla tre
skolarterna till gagn, om det lyckades att
få den åsyftade förbindelsen dem
emellan till stånd. I det nämligen
folkskolan, utan att på minsta vis förlora sitt
egentliga hufvudmål ur sikte, betraktar
det som en del af sin uppgift att, i den
mån sådant är förenligt med nämda
hufvudmål, bereda de folkskoleelever,
hvilka äga studieanlag, förutsättningarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
