Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 27. (1,123.) 8 juli 1903 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 27
SVENSK LÄRARETIDNING.
493
skjuter detta folkfrihetens och
folkupplysningens vårdträd alltjämt djupare
rötter? Lyfter det sin krona allt högre
mot himmelen och mot ljuset?
På den frågan kunna’ vi dess bättre
utan alla förbehåll svara ett stolt och
tacksamt: ja, det är just hvad vårt
vårdträd gör. Det behöfver ännu beskäras,
det behöfver gödas och ansas, men uppåt
lyfter det med hvarje år sin krona, allt
längre ned mot djupet skjuter det sina
rötter.
Vår folkskola är stadd i lifskraftig
utveckling. Ett bland de bästa bevisen
därpå, att en institution lefver ett
kraftigt lif, är att den vill reformera sig
själf. Hvilken är den röda tråd, som
genomgått detta möte, hvilket med sina
tvåtusen deltagare kan anses mycket
representativt för den väldiga härskara på
sextontusen själar, hvaraf lärarekåren
består. Det är hunger efter reform.
Hvem af mötets deltagare erinrar sig
icke det högtidliga ögonblick, då i dess
första timme en af lärarekårens egna
medlemmar, så flärdlös och dock så
öfverlägsen, i sitt föredrag, buret af
hjärtats och tankens ädelhet, för våra
blickar ref undan förhänget och slog upp
portarne till samtidens lif, som brusar
utanför skolans väggar, och pekande dit
ut sade: där ligga edra, där ligga skolans
nya uppgifter! Skolan, som fostrar
folket, har fått ett nytt ansvar i det nya
tidehvarfvet, den industriella
utvecklingens, den allmänna värnepliktens, den
allmänna rösträttens, tros- och
tankefrihetens Sverige. Hur gladdes vi icke vid
tanken på, att denna fordran på
skolans anpassning till tidens kraf ljöd från
en af folkskolans egne! Och sedan:
hvilket gensvar vann icke det af en bland
våra mest kände teologer och
universitetslärare kraftigt framburna ropet på
en fördjupad och förenklad
kristendomsundervisning? Blåstes icke i stridslur
för att samla lärarne till personlig strid
mot rusdryckerna, »Sveriges farligaste
fiende»? Manades vi icke att utan
nationella fördomar lära från främmande
länder? Ja, dristade man sig icke till
och med att ställa för våra ögon
skolans ansvar i den ömtåliga fråga, som
berör skapartankens mysterium i
naturen, det, som knyter frukten i
blommans kalk och kedjar människor
samman i släktled efter släktled. Vi fingo
af ädla läppar lära, att skolan här bör
skänka en kunskap, [som kastar
vetandets och renhetens heliga ljus öfver
dessa frågor, dem man i småklokhet trott
sig böra dölja under förtegenhetens,
sagans och osanningens till förvetenhet
lockande täckeisen.
Men det är dock till sist - låtom
oss aldrig glömma detta - på den
enskildes tysta undangömda plikttrohet som
verket måste grundas. Läraren måste,
buren af sitt höga mål, fostra sig själf
till omutlig plikttrohet. Hans eget
föredöme måste lära barnen lefnadsregeln:
gör ej hvad du vill, gör hvad du bör!
Så skolen I åt Sverige fostra ett starkt,
handlingskraftigt folk. Fattigt lär ju vårt
land vara – för min del tror jag ej
riktigt på sanningen af dessa ord -
och karg är ju stundom vår jordmån.
Men en skörd kan den steniga grunden
för visso bära, om Sveriges folkskola och
Sveriges hem samarbeta: den skörden
heter ett plikttroget folk. Därmed är
grunden lagd för det fosterländska
försvarsverk, som folkskolan skall utföra.
Ty liksom våra unga män skola vara
beredda att, om ofärd utifrån hotar, offra
sitt röda hjärteblod till den yttre
frihetens försvar, så skola folkskolans
lärare och lärarinnor offra sitt lifs bästa
krafter för vår nationalitets stärkande
inåt. Sveriges folkskola skall värna
svensk bildning.
De små nationernas kallelse är
ingalunda ringa. Icke mäter man väl inom
familjen dess medlemmars betydelse för
det hela efter kropps!ängden? Lika litet
duger det att i folkens stora familj mäta
deras betydelse för samhällsutvecklingen
efter folkmängden. Nej, den rätta
måttstocken är: huru häfda de sin nations
särskilda arf, huru fylla de den
särskilda plikten? De små nationerna gå
fria från maktens förföriska lockelser.
Redan därför kan man af dem, enligt
min öfvertygelse, i världsutvecklingen
hoppas stora ting för sanningen
och för rätten. Men då måste de ock
med trohet häfda sin säregna nationella
lifsuppgift!
Ett stort fosterländskt verk, väl vardt
att därför i träget och troget arbete offra
sitt lif, är äfven från dessa mera
allmänna och nationella synpunkter det,
som utföres af Eder, Sveriges lärare och
lärarinnor . . .
Och må det ske under lek och sång!
Det säger jag både bokstafligt och
bildlikt.
Allvar och gamman
trifvas väl samman.
Låten sången från folkets skolor
strömma ut öfver hela vårt folk! Icke
kons^-sången, men den enkla, samfälda,
enstämmiga sången, som väl skall till sist
brusa äfven genom vårt land såväl som
den länge tonat i Norge och Danmark.
Och lek och idrott! Minnens I
därborta i den solbelysta Idrottsparken de
hundratals blågula flaggorna, burna af
hundratals barnahänder? Hvad sade Eder
deras fladdrande sus? Och det
takt-fasta trampet af hundratals små fötter?
Och den samfälda sångens våg, som
böljade öfver barnaskarorna? Var det icke
alltsammans en maning att låta skolans
allvar bo samman med sång och med
idrottens lekar - med sång, som skall
samla folket i både glädje och sorg,
med idrott, som skall räta ut
nationens rygg . . .
Ännu blott några ord. Från när och
fjärran hafven I, Sveriges lärare och
lärarinnor, samlats hit, mången med stor
uppoffring - ty lärarens kaka hör ännu
sannerligen icke till de feta - samlats för
att förkofra Eder i allt det, som kan
främja Edert arbete. Alla Sveriges fä-
der och mödrar tacka Eder därför. I
dagar som dessa - det vet jag -
blottar svenska folket sitt hufvud för
Sveriges folkskola. Hvem är väl värd att
högre af oss hedras än Sveriges
folkskola, än I, dess lärare och lärarinnor,
åt hvilka vårt folk anförtror det
dyrbaraste det äger: sina barn och därmed
fosterlandets framtid?
Låtom oss enas i varmaste
välgångsönskan för Eder och vår skola,
bottenskolan, för visso en gång hela folkets
skola. Ett fyrfaldigt lefve för Sveriges
folkskola!
Ett kraftigt fyrfaldigt lefve för
Sveriges folkskola utbragtes, hvarpå följde
sången »Vi ej oss samman slutit för
glammets korta stund».
* ’ ;
Folkskollärarinnan fröken Jänny Olsson
från Norrköping talade därpå öfver
ämnet
Seger för sanningen.
»Från fjärran trakter och lugna
boningar ha vi kommit att strida för
frihet och sanning.»
De välkända orden yttrades, som vi
alla veta, när vår store Gustaf Adolf i
förlitande på sin rättvisa sak segerviss
landade å Tysklands jord, å den jord,
hvarifrån de idéer hade sitt ursprung,
för hvilka han dragit ut till kamp.
Sekler hafva sedan dess svunnit hän, men
kampen för protestantismens lifsprincip,
sanningen, är ännu ej afslutad, nej, den
skall räcka tiderna igenom. Det är för
att utföra vår andel af den striden vi
i fager högsommartid från fjärran
trakter och lugna boningar samlats hit till
hufvudstaden, hit till, jag skulle vilja
säga, det nationella kulturarfvets
hufvud-depå. Väl är det sant, att tack vare
storartade uppfinningar ett »fjärran»
numera knappast existerar, och väl är
det sant att, eftersom nyare tider söka ^
sig ädlare former, vår kamp här varit
mindre lifsfärlig än den »hjältekonungen»
förde våra fäder till, men Imfvudtanken
i de citerade orden gälla dock oss, ty
vi kämpa ock vi i den Eviges sold
emot mörker och vrånghet och våld!
Men hvarför måste man kämpa för
sanningen? Hvarför vinner ej
rättfärdighetens princip erkännande i världen
utan kamp! Många hafva staf vät på
den frågan, och många hafva snafvat på
den.
Skalden har gifvit oss svaret, då han
säger: »Stridens och smärtans rnystér
är fullkomning ens villkor och själarnes
rätt».
All historia - individens och
släktets - visar oss, att skalden säger sant.
Icke i dådlöshetens och likgiltighetens
kväfvande stiltje utan under den af
ädel hänförelse och lefvande öfvertygelse
besjälade, orädda kampen ha de idéer
mognat, hvilka fört mänskligheten
framåt till hennes nuvarande utveckling
Striden fullkomnar vår sträfvan,
mönstrar ut de främmande element, som till
äfventyrs inmängt sig uti] densamma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
