Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 32. (1,128.) 12 augusti 1903 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
596
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 32
verklighet, under det att de andra alltid
bära namn af sagor. När barnen så
förr eller senare få veta, att hvad de
trott på var lögn, när de kanske
dessutom hånas för sin lättrogenhet, då
börjar deras förut så fasta tillit till för- %
åldrarna, deras absoluta tro, att hvad
de säga är sant, att undergräfvas. I
det ena fallet som det andra, vare sig
barnet blifvit afvisadt eller man ljugit
för det, så förkväfves den naturliga
förtroligheten mellan föräldrar och barn,
och en mur reser -sig dem emellan,
hvilken allt mer och mer skiljer dem åt.
När den tid kommer, då föräldrarna
gärna skulle vilja tala med barnen,
skulle vilja varna dem och råda dem,
kunna de ej. Föräldrar och barn förstå
hvarandra ej längre.
Hur går det med
förtegenhetssystemets genomförande i skolan? Jo, som
en lärarinna mycket träffande yttrade
vid en diskussion: Ȁmnet (om
fortplantningsorganen) förekommer faktiskt
alltid i skolan, antingen under timmarna
eller under rasterna. Stänga det ute
kunna vi ej. Vilja vi icke, att det skall
få plats på lektionstimmarna under
lärarinnans ledning och på det sätt, som
hon bestämmer – under rasterna
förekommer det med all säkerhet under de
kamraters ledning, hvilkas karaktär och
läggning är sådan, att man minst af
allt skulle önska, att just dessa blefve
de tongifvande inom klassen». Detta
är, jag vill tillägga det, icke en enstaka
skolas erfarenhet, utan sådant är
omdömet i allmänhet, från de håll
nämligen, där man observerar barnen äfven
mellan lektionstimmarna.
Förtegenhetssystemet har således haft
en alldeles motsatt verkan mot den, man
åsyftat. Man har icke allenast ej
lyckats hålla barnen i okunnighet, utan
man har dessutom genom sitt sätt att
gå till väga förvållat, att hela barnets
tanke- och fantasivärld beträffande dessa
ting blifvit besudlad, och det har
dessutom ofta händt, att de begär, man
af-sett att hålla slumrande, i stället just
väckts i förtid och tagit sig uttryck i
okyska handlingar; de meddelsamma
kamraterna äro ej sällan också
förförare.
Hela systemet med dess förkonstling
och dess sorgliga konsekvenser hör
egentligen stadslifvet till, hör med till den
myckna onatur, som där uppvuxit. På
landet, där man befinner sig midt uppe
uti naturlifvet, där kunna ock barnen,
om de ej med afsikt afhållas därifrån,
studera alla dess företeelser själfva och
från början få omedelbar och riktig
uppfattning af dem; där behöfva de ej
komma med så många frågor, och det
lönar sig just inte att ]juga för dem
heller; verklighetsiakttagelsen skulle snart
korrigera lögnen. Landtlifvets seder äro
ock både vida naturligare och vida
renare än stadslifvets -;- i stort sedt
åtminstone.
Natur och sanning blef ock
reformvännernas lösen. Låtom oss för det
första ej göra våld på barnets egen
natur, låtom oss i stället lära oss att
förstå den, att respektera dess
egendomligheter och att bygga på dem!
Vetgirigheten är icke blott den mest
framträdande utan. äfven den nödvändigaste
egenskapen hos barnet. Tack vare den
förskaffar det sig den kännedom om ting
och företeelser, som är till gagn för
framtiden, ja, som är absolut
nödvändig för denna. Hvarför skulle
kännedomen om det, som hör till
fortplantningsområdet, vara onödig, och hvarför
skulle den med nödvändighet vara till
skada? Låtom oss lägga märke till på
hvad sätt barnet spörjer om dessa ting.
Jo, på alldeles samma sätt som om
andra. Och svaren, när de ges utan
tvekan eller bryderi, dem ta barnen
emot alldeles som andra svar och gå
att med dem till hjälp bygga vidare i
sin tankevärld. För öfrigt synas de till
sitt inre vara af dessa ting fullt
oberörda, i olikhet mot hvad vuxna
människor pläga vara. Det är denna
olikhet, man förut har förbisett, och barnet
har fått lida för de vuxnas egenskaper
och fel. Det är icke själfva kunskapen
om de nämda tingen, som skadar
barnet, utan detta sker genom något annat,
som inplantas tillika med kunskapen.
Tag bort detta andra, och kunskapen
blir oskadlig; förvandla det till dess
motsats, och kunskapen blir i dubbel
mening värdefull. Och detta andra är
undervisarens personliga uppfattning.
Det gäller då - och där ligger frågans
kärnpunkt - att först uppfostra sig själf,
att lära sig att se de ting, det gäller,
enkelt, okonstladt och naturligt och än
vidare att uppfatta deras skönhet och
deras djupa mening. Ser du det som
naturens visa, ändamålsenliga anordning,
att människorna icke skapas som
enstaka, fristående individer, utan att det
ena släktledet bär inom sig fröet till
nästa; förnimmer du som ditt hjärtas
visshet, att det ej finnes starkare och
ej heller heligare band på jorden än de,
som förena de båda, hvilka tillsammans
ge en ny varelse lif, och de, som
förena dem med denna nya varelse;
förnimmer du, att dessa band äro lika
mycket själens som kroppens - då
skall du, på samma gång du omtalar
de sanna sakförhållandena för ditt barn?
också skänka det denna din öfvertygelse
som gåfva och arf.
Redan barnet har vinst af den så
meddelade kunskapen. Det behöfver ej
gå på andra håll för att få reda på,
hvad det vill veta; det bevaras sålunda
från besudlade och vrängda
framställningar; det har till och med blifvit
kritiskt mot sådana: far och mor ha
gifvit det mycket bättre besked.
Föräldrarnas auktoritet står alltså kvar som
den högsta, förtroendet till dem är
be-varadt, och hvad det än gäller, så växer
barnet aldrig ifrån att gå till föräldrarna
och tala om det och att hämta råd hos
dem. Men den största vinsten skördas
längre fram, från den tidpunkt, då drif-
ter och begär börja vakna. Seger i
kampen emot begären ger visserligen
kunskapen ej; därtill kräfves framför
allt, att viljan i barndomen blifvit stärkt
och riktad på att härska öfver det egna
jaget, och därtill kräfves det stödjande
exemplet af uppfostrarens egen vandel.
Men det inflytande, mitt vetande och i
ännu högre grad den fantasivärld, jag
på detsamma byggt upp, utöfvar på mina
tankar, känslor och handlingar, är dock
mycket stort, såsom vi litet hvar äro i
tillfälle att konstatera. Och har jag
lärt mig att älska ett ideal, så undviker
jag instinktivt de vägar, där detta ej
hor hemma.
Men förhåller det sig så, då begår
skolan icke blott från
undervisningssynpunkt ett fel, då hon stympar ett af
sina läroämnen, utan hon afhänder sig
därmed också en stor uppgift som
uppfostrare. Man har också börjat att inse
detta och börjat att skapa sig ett annat
förfaringssätt.
Att i zoologien taga med det förut
utelämnade kapitlet om
fortplantningsorganen och deras funktioner underlättas,
för att icke säga på sätt och vis
möjliggöres (barnen komma ju till skolan
med så olika förutsättningar), genom att
dels taga det komparativt med
motsvarande kapitel inom botaniken, dels i
sammanhang med utvecklingsläran,
embryologien.* Denna, en af de yngsta
bland naturvetenskaperna," är tillika en
af de mest fängslande. Såsom
beståndsdel af ämnet zoologi i skolan kan
utvecklingsläran inpassas nästan hvar som
helst (eftersom den hör hemma öfverallt),
men bäst - säga de som ha erfarenhet
om saken - ganska tidigt, och sedan
bör den så att säga följa med hela
vägen ända upp till läran om människan.
Där denna tages mera utförligt, i
skolans högsta klass, ha lärjungarna hunnit
den mognad, att man kan tala närmare
om människans fortplantningsorgan och
om dessa organs vård.
Låtom oss taga fram några fakta från
djurvärlden, människan däri inbegripen!
Ju högre vi komma upp i djurserien,
dess längre tid behöfver afkomrnan för
sin utveckling, dess längre tid är den i
behof af hjälp och skydd; dess fastare
blir därför ock bandet mellan modern
och af kominan. Hos en del högt
stående djur deltager äfven fadern i
arbetet att värna om afkomman, och de
osj älf viska omsorgerna om denna förena
modern och fadern på ett alldeles
särskildt sätt. Människobarnen behöfva en
lång rad af år till sin utveckling. Det
blir därför nödvändigt, att far och mor
hålla ihop mycket länge, hålla ihop hela
lifvet, och skall barnens andliga
utveckling kunna ledas så väl som möjligt,
så måste föräldrarna dels vara fullt
utvecklade själfva, dels stå i ett mycket
innerligt själsligt samförstånd med hvar-
* En kortfattad och klart gjord
framställning1 af denna har alldeles nyligen
utkommit på Norstedt & söners förlag1:
»Grunddragen af embryologien» af Elin Cederblom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
