Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 32. (1,128.) 12 augusti 1903 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
598
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 32
tillbakagång. - Om skolans män isolera
sig inom sin trånga krets, försjunka i sina
reglementen, läsordningar, skolböcker,
kurser och läxor samt betrakta krafter och
strömningar inom religion, vetenskap, konst
och samfundslif såsom sig ovidkommande
- ja, då är det klart, att de måste krympa
ihop till pedanter och att skolan måste
stelna till ett petrifikat, oförmöget af all inre
organisk förnyelse, samt blifva en af de
institutioner, som icke reformera sig själfva. Skall
i så fall någon reformation vara tänkbar,
måste den komma utifrån, och ifrågasättas
kan, huruvida den under dylika
förhållanden öfver hufvud är tänkbar.»
»Försjunka i sina reglementen,
läs-ordningar, skolböcker, kurser och läxor»
- hur skulle man egentligen i få ord
kunna göra en mera träffande
seminariekar akt är i s tik! Inga läroanstalter i vårt
land lefva säkert ett så inom sig själfva
slutet lif som seminarierna. Frånsedt
det förhållandet, att en del
seminarielärare bekläda
folkskoleinspektörsbefattningar, afstänger sig seminariernas
lärarekår i regeln från all känning med
folkskolan och hennes lärarepersonal.
När den unge läraren med sitt diplom
på fickan träder utom seminariets port,
är det nog icke, som han på förhand
föreställt sig, känslan af befrielse, som
starkast förnimmes, utan den vemodiga
känslan, att han nu går bort från ett
ställe, som trots allt blifvit honom, kärt,
men dit han aldrig väntas tillbaka. Ett
försök, som en af landets folkskollärare
dristat sig till, att få komma tillbaka
till seminariet för att genomgå en
repetitionskurs, blef som bekant, androm
till varnagel, genast afklippt af
domkapitel och k. m:t. Och då ett stifts
lärare någon gång samlas i stiftsstaden
för att öfverlägga om viktiga
uppfostringsfrågor, hur sköter då deras gamla
seminarium värdskapet?
Ännu ett exempel på seminariernas
isolering från folkskolans arbete och
sträfvanden må anföras. Det finnes,
såsom torde vara kändt, i vårt land en
lifskraftig förening, som främst på sitt
program skrifvit denna lösen: svenska
folkskolans och folkbildningens höjande.
Denna förening är nu mera än 20-årig,
och hennes namn är Sveriges allmänna
folkskollärareförening. Många präster,
folkskoleinspektörer, skolrådsledamöter och
öfriga folkbildningsvänner hafva genom
denna organisation slutit sig till
folkskolans lärare i gemensamt arbete för det
stora målet. En blick på sista
medlemsförteckningen (1902) visar, att
endast fem af seminariernas ordinarie
lärarepersonal lyckats frigöra sig från de
byråkratiska ämbetsrn annahänsyn, som
väl utgöra det förnämsta hindret för
se-minarielärarnes samarbete med sina forna
lärjungar. Af dessa fem äro tre
seminarierektorer och två adjunkter. Tio af
våra seminarier äro icke alls
representerade i S. A. F. Och hvad vore dock
naturligare, än att seminariernas både
lärare och elever där vore medlemmar!
För lärarekandidaterna skulle det vara
ganska lärorikt att redan på förhand få
en inblick i de många pedagogiska
spörsmål på folkskolans område, hvilka för
sin lösning i framtiden vänta äfven
deras medverkan, och de tillfällen,
kretsmötena skulle erbjuda till sällskapligt
sammanträffande med människor, skulle
säkert i seminaristernas ofta
glädjefattiga lif blifva verkliga högtidsstunder
icke utan sin uppfostrande betydelse.
Äfven i förhållande till sina kolleger
tillämpar seminarieläraren i regeln den
öfverlägsna lefnadsvishet, som uttryckes
i den Ibsenska satsen, att den ensamme
är den starkaste. Man nästan tvingas
att här göra en jämförelse med
folkhögskolemännen. Dessa träda icke endast
i liflig beröring med hvarandra
härhemma; äfven med sina kolleger i
grannlanden underhålla de förbindelse. Detta
är ett exempel för seminarielärarne att
följa. Utom den betydelse som ett
samarbete mellan de skandinaviska
ländernas seminarielärare skulle ha för dem
personligen genom vidgade andliga vyer
och värdefulla erfarenheter till gagn för
kallet, skulle ett närmande mellan de
anstalter och män, hvilka hafva det
ansvarsfulla kallet att utbilda folklärare
i de resp. länderna, blifva en mäktig
hafstång att befordra den nordiska
samlingsrörelse på kulturens och
folkbildningens grund, som under de senare
åren börjat uppspira och som, rätt
utvecklad, innebär så vackra
framtidslöften. Lärarebildningen skulle direkt och
indirekt vinna mycket därpå.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
