Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 50. (1,146.) 16 december 1903 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 50
SVENSK LÄRARETIDNING.
975
drogs först åt en af Öfverstyrelsen egna
medlemmar, den kände P. A. Siljeström,
som verksamt deltagit i uppgörandet och
genomdrifvandet af planen för
härvarande folkskoleväsendes omgestaltning.
Sedan denne till följd af sjuklighet
nödgats afsäga sig uppdraget efter en
inspektion stid af endast 5 månader, gafs
det provisoriskt åt historikern C. Georg
Starbäck. Den sistnämde afgick
emellertid från befattningen redan det
följande året.
De båda första inspektörerna hunno
sålunda ej ens att påbörja ett
ordentligt reformarbete. Hvad som här i främsta
rummet kräfdes var måhända ej heller
en snillrik tänkare eller en lärd
teoretiker utan framförallt en den djärfva
och beslutsamma handlingens man och
tillika en man med tillräcklig erfarenhet
af och kännedom om folkskolans
tillstånd, dessutom en, som förstod att
finna medel och utvägar samt hade
förmåga att göra sina åsikter och sin vilja
gällande.
Meijerberg var mannen. Att han i
ovanligt hög grad i sig förenade de nämda
egenskaperna, skola äfven hans
vedersakare vara villiga att medgifva. En om
ock blott flyktig jämförelse mellan 1862
års och 1880-talets folkskola i Stockholm
ger vid handen, att det var ett
jättearbete, som förestod honom, när han kom,
och hvilket han utan att svikta med
jättekraft och exempellös framgång
utförde, till dess han hade fyllt sin
mission.
Klart medveten om huru han ville
hafva folkskolan gestaltad och om det
mål, till hvilket han ville föra den, gaf
han genast utan tvekan och misskund
nådestöten åt den gamla lankasterskolan
med all dess bullrande mekanism, dess
brokiga anordningar och andliga
torftighet. Hvarje barn skall i så stor
utsträckning som möjligt åtnjuta lärarens
omedelbara undervisning och i samband
därmed hela undervisningssättet förändras
- det var en af de grundprinciper, som
han hade föresatt sig att praktiskt
genomföra, huru outförbart detta till en
början än kunde synas. Vidare skulle
hvarje barn i högsta möjliga grad från
lärarens sida åtnjuta en omsorgsfull
omvårdnad och tillsyn, äfven under raster
och andra fritider, och i samband
därmed en strängare ordning och tnkt, än som
rådt i den gamla skolan, införas i
skol-lifvet samt goda vanor grundläggas och
befästas. För genomförandet häraf
kräfdes bland annat mångdubblande af
lärarekrafterna och bättre kvalificerade sådana,
flera ändamålsenligt inrättade och väl
underhållna skollokaler, helt och hållet
ny skolmöblering samt tidsenlig
under-visningsmateriell i tillräcklig myckenhet.
Väl reste sig hinder af hvarjehanda
slag mot ett snart utförande af M: s
reformprogram. Men med sin oerhörda
viljekraft och energi, sin otroliga
arbetsförmåga och äfven i det minsta grundliga
sakkunskap rörande allt, som låg inom
området för hans verksamhet, besegrade
M. hvarje hinder och nedslog med
hänsynslös kraft hvarje motstånd mot sina
reformplaner.
Blid var han därvid ingalunda, och ve
den bland hans underordnade, som råkade
göra honom emot eller ådraga sig hans
misshag: det var någonting af Karl IX
i honom.
Öfverallt, i det minsta som det största,
grep han in, organiserande, ledande och
ordnande. Någon annan vilja och mening
än hans egen kom därvid icke i fråga.
På allt tryckte han sin prägel. Den
forna lösligheten och formlösheten i
skolan och dess undervisning försvann.
Allt antog under hans starka hand
bestämda och fasta former. Han satte
ryggrad i allt, vore man frestad att säga.
Om man också i främsta rummet hos
M. själf - i hans eminenta
organisationsförmåga och sällsynta kraft och
duglighet - har att söka grunden till de
framgångar, som krönte hans sträfvanden,
får man dock ej förbise, att hans
verkliga maktställning i hög grad underlättade
för honom att i allt, som rörde skolan,
göra sig gällande. Någon har, måhända
öfverskattande denna ställning, yttrat,
att med lika stort skäl som Ludvig XIV
kunde om sig säga: »Staten det är jag»,
så kunde M. säga: »Öfverstyrelsen det är
jag». Frånsedt öfverdriften i detta yttrande
kan det ej bestridas, att M:s inflytande
länge var ofantligt stort. Förklaringen
härtill är ej svår -att finna: den låg utan
tvifvel i hans grundliga förtrogenhet
intill de minsta detaljer med de skolor,
för hvilka han var satt i spetsen,
äfvensom sannolikt i det suggestiva
inflytandet af hans starka personlighet.
Sin egentliga mission torde M. kunna
sägas hafva fyllt redan vid 70-talets slut.
Det program, M. uppställt för sig, var
då genomfördt. Stockholms folkskolors
organisation och" utrustning, ordningen
och disciplinen inom desamma, utgjorde
ett efterf oljans vardt mönster för det
öfriga landet, enkannerligen för de större
städerna. Ej blott inom det egna
landet utan äfven i flera andra land,
särskildt i Frankrike och i Amerika, nämdes
M:s namn och Stockholms folkskolor med
uttryck af den högsta beundran. Den
forna ringaktningen för folkskolan hos
allmänheten hade förbytts i aktning och
erkännande.\ Det tydligaste beviset härpå
var det år efter år minskade antalet
af privatskolor och den samtidigt därmed
skeende ofantliga stegringen af antalet
barn, som begagnade sig af folkskolans
undervisning.
Såsom belysande för folkskolornas
tillväxt i yttre hänseende må följande
siffror anföras. År 1862 utgjorde
sammanlagda lärjungeantalet i folkskolorna
härstädes 2,647. Lärarepersonalen
utgjordes af 19 lärare, 8 lärarinnor, 5
»biträden» och 8 handarbetslärarinnor,
summa 40. År 1880 voro motsvarande
siffror: 9,157 lärjungar i de dagliga
skolorna, 60 lärare, 210 lärarinnor samt
43 öfningslärare och lärarinnor, summa
313 lärare och lärarinnor. Då M. år
1888 afgick, utgjorde barnantalet i de
dagliga skolorna 15,880, undervisade af
86 lärare och 391 lärarinnor, hvartill
kommo 72 öfningslärare och lärarinnor,
summa 549 eller mer än 10 gånger
antalet lärarekrafter, då M. tillträdde
in-spektoratet. Hufvudstadens
folkskolebudget, som år 1862 visade en
slutsumma af 46,226 kr., hade år 1880
svällt till omkring 460,000 kr. och år
1888 till öfver 910,000 kronor.
Sedan M. fullbordat sitt
nydaningsarbete med hänsyn till skolornas
organisation och utrustning samt tillvägabragt
flera undervisningsreformer af bestående
värde, vände han sin håg allt mera åt
det inre arbetet. På detta område blef
hans verksamhet dock icke lika lycklig
och framgångsfull. Det, som utgjort
hans styrka som organisatör, blef nätt
opp hans svaghet, då det gällde skolans
allra innersta lif, och däruti röjde sig
hos honom hans begränsning. I det
förstnämda hänseendet gjorde sig hans
härskarenatur pä ett nyttigt och
hälsosamt sätt gällande, och därförutan hade
han helt visst icke uträttat det storverk,
som han bragte till stånd. Då det
däremot blef fråga om uppfostran i djupare
mening, då det gällde att inverka på
det inre personlighetslifvet, att värma
och öfvertyga, att elda och intressera
och på den vägen böja lärarens vilja
efter sin egen, då var M. icke mannen
- vare sig nu detta berodde på att han
till följd af sitt skaplynne och sin
mångåriga vana att genomföra sin vilja, utan
att möta invändningar och gensägelse
från andra, fordrade obetingad
underkastelse äfven på undervisningens och
uppfostrans område, eller därpå att han
underskattade värdet och betydelsen af
lärarens individualitet eller saknade
tillräckligt sinne för den sanningen, att
läraren är och bör vara skolans själ.
Redan det, att han i allmänhet var mera
fruktad än älskad, kunde icke - utom
möjligen i undantagsfall - vara
gagne-ligt. Att en och annan blef
skräckslagen vid blotta tanken på att M. skulle
komma på inspektion, kan dock icke
skrifvas ensamt på hans räkning.
De tidigare lärareuppsättningarna från
1860-talet hade genom vanans makt lärt
att finna sig i att följa den inom ett
annat verksamhetsområde måhända
nödvändiga regeln: inte resonera, bara
marschera. Men lärarepersonalen
rekryterades efter hand med nya element och
däribland vakna, intresserade och sitt
kall verkligt hängifna lärare. Dessa
kunde icke i längden finna sig i, att
allt skulle utföras så att säga på
kommando och att allt skulle vara - som
det på den tiden hette - »stöpt i samma
form». I följd häraf framträdde mot
slutet af 1870-talet i en af skolorna en
opposition, hvilken, då försöket att i.ett
slag eftertryckligt kväsa densamma
misslyckades, föranledde att tidningspressen
upptog saken. Den konservativa tid-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
