Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nr 19
SVENSK LÄRARETIDNING.
355
då föreståndarinna for högre elementarskolan för flickor i Hälsingborg. Sedan ar 1909 ar fröken Borgström rektor vid Göteborgs kvinnliga folkskolseminarium. Detta ar i stora drag de yttre konturerna av hennes liv.
Fröken Borgström ar känd och uppskattad inom såväl nick- som folkskolvärlden. I de pedagogiska spörsmålen har hon alltid tagit livlig del genom sina inlägg vid skolmöten, genom föredrag och genom uppsatser i olika tidskrifter. Hon har under resor i England, Tyskland och Danmark studerat skolor och undervisningsmetoder. Speciellt har hon intresserat sig för flickornas matematikundervisning och har själv givit ut läroböcker i geometri. Hon har även varit och ar fortfarande en aktiv medlem i flera föreningar. Sa t. ex. var hon ledamot av centralstyrelsen för flick- och samskolföreningen 1907-1911, av styrelsen för Pedagogiska sällskapet i Örebro 1905-1909 och tillhör sedan 1913 styrelsen för Pedagogiska sällskapet i Göteborg.
Det ar sålunda ett arbetsfyllt och framgångsrikt liv fröken Borgström har att blicka tillbaka på. Hon hör till de människor, för vilka arbete, glädje och arbetsglädje äro oskiljaktiga. Styrelsen för Sigrid Rudebecks skola kunde näppeligen ha funnit en lämpligare person an fröken Borgström till det nyinrättade seminariets första föreståndarinna, ty hos henne fann den en lycklig syntes av gedigna kunskaper, en rik pedagogisk erfarenhet, ett starkt intresse för alla skolfrågor och en stor och aldrig sinande arbetsintensitet. Som föreståndarinna har hon förstått att i ovanligt hög grad vinna sina lärarinnors och elevers förtroende och tillgivenhet.
N. E.
Litteratur och ungdomsläsning.
IL
»Don Quijote», som på sin tid var »boken för dagen» bland de litteraturintresserade spanjorerna, skulle omsider finna en oändligt större publik, men då som barn- och ungdomsbok. Den översattes till skilda språk, och översättarna gjorde sig ej samvete av att både stryka och ändra. De handlade, enligt min mening, riktigt. Barnen skulle annars ha strukit själva, d. v. s. hoppat över sida på sida, som de ej förstodo eller som ej roade dem.
Böckerna ha sina öden! Och det ar verkligen, som ofta anmärkts, ganska underligt, att de bästa och mest lästa barn- och ungdomsböcker ej ursprungligen voro avsedda för barn. Jag har nämnt »Don Quijote» och skulle kunna uppräkna en hel rad, No j om oss med de förnämsta författarna: De Foe (Robinson), Swift (Gulliver), Miinchhausen, Scott,
Marryat, Cooper, Jules Verne. Hur många äldre skulle i våra dagar komma på den tanken (utom av litteraturhistoriska skäl) att läsa Robinson, Gulliver eller någon roman av t. ex. Scott? De ha för länge sedan trängts ut av nytt, blivit »omodärna» ej minst till följd av sin stil. Och det ar denna stil, denna form (ofta ganska klen i parentes), som vissa litteraturvänner sätta sådant värde på, att de anse den oundgängligen höra samman med innehållet.
Barnen kritisera emellertid på sitt sätt. For dem spelar formen liten, nästan ingen roll, innehållet allt. Det ar genom innehållet, nyss nämnda författare blivit, vad de äro: världsberömda. De ha haft något att berätta, och de ha kunnat berätta.
Och det ar en sällsynt gåva, ej alltför vanlig i världslitteraturen. Där finnes fullt upp av författare, som skrivit en briljant, i den minsta detalj avslipad stil, men som omöjligen låta sig förkortas eller »bearbetas» till ungdomsläsning. De ha heller aldrig trängt ned till ungdomen. Och därför ha de, i regeln, sedan de blivit omodärna, alldeles försvunnit. Den litteraturkunnige känner kanske titlarna på en del böcker av dem, men han har endast i undantagsfall läst någon enda.
Av »samlade skrifter» bli »valda skrifter», och sa till sist »valda sidor» (Pages choisies). Inte ens de största skönlitterära namn kunna stå emot den utvecklingen - mot glömskan.
De författare, som tagits och tagas om hand av bearbetare och förkortare, äro de, som leva längst, och komma att leva längst. De ha ägt en inre vitalitet.
Någon invänder kanske, att jag helt tyckes negligera stilen i ungdomsböckerna. På satt och vis, skulle jag vilja svara: jag har ingen vidskeplig beundran för den estetiskt finpolerade formen. Tvärtom, som jag redan anmärkt, tror jag, att denna ar barnen själva mer an likgiltig. I regeln förstå de den ej ens. Men vad jag i fråga om formen fordrar av en ungdomsbok ar, att den ar skriven på ett enkelt, klart och gott (eller åtminstone oklanderligt) språk, och att berättelsens tråd logiskt följes. Den förkortare eller bearbetare, som fyller de anspråken, synes mig fullt berättigad att för ungdomen förmedla bekantskapen med en av vuxen läsekrets för länge sedan övergiven diktare, denne må i sin glans dagar ha varit hur »stor» och berömd som helst. Till och med med en modärn författare, som ej helt lämpar sig till ungdomsläsning.
Men jag tror, att hela frågan om förkortningars eller bearbetningars berättigande i grund och botten - hur den an stundom blåses upp - föga intresserar dem, som den närmast rör: föräldrar och målsmän. För dem ar nog, som för barnen, huvudsaken vad som bjudes den unga läsekretsen, ej hur
detta bjudes. Och här gå, som sagt, åsikterna ofta nog starkt i sär.
Själv lutar jag mera åt rigoristerna an åt de alltför toleranta. Men erfarenheten har lärt mig att räkna med verkligheten, sådan den ar, och med barnen, sådana de äro. Jag tvivlar starkt på nyttan av en hel del instruktiva och »goda» ungdomsböcker, som äro skrivna speciellt för ungdomen. Dylika ha oftast visat sig äga en mycket svag livskraft. De ha haft två saker emot sig: de ha varit för öp-pendagligt docerande, och de ha varit tråkiga.
Och barnet vill först och främst roas av sin förströelseläsning. Och däri ligger i grunden intet ont. Dessutom, om det ej finner nöje i en bok, söker det i alla fall roa sig, ofta nog på betydligt sämre sätt.
Första fordran på en ungdomsbok synes mig således vara, att den roar och intresserar sina läsare. Men man kan göra detta på sa många sätt, ofta av helt förkastlig art. Bakom själva den tilldragande ytan måste ligga någon kärna, som talar till andra och högre sidor hos ungdomen an dess nöjeslystnad.
Det ar just detta, som ar det stora i de verkligt »klassiska» ungdomsböckerna. De ha förmått väcka barnens fantasiliv, tala till deras bästa känslor, vidga deras kunskaps- och erfarenhetssfär. Och trots detta roa och intressera!
Som oupphinneligt mönster står kanske »Robinson Crusoe», denna bok med sitt sa oerhört rika och även djupsinniga innehåll. Men även Marryat och Cooper och Scott - och många, många andra - ha under den spännande berättelsens form förstått att väcka och utbilda barnens själsliv och även karaktärer, helt säkert betydligt mer an alla geografiska och historiska läroböcker.
Men romanen företer många avarter. Alla äro sannerligen icke lämpade till ungdomsläsning. Barnet förstår ej psykologiseringar, det älskar handling och äventyr. Äventyrsskildringen och den historiska romanen komma väl alltid att utgöra kärnan i våra ungdomsbibliotek, vare sig böckerna gå under Scotts eller Marryats eller Jules Vernes, eller någon annans namn. Här gäller då vid valet att se till, att deras innehåll ar moraliskt oantastligt och dessutom, att det åtminstone har några väckande och instruktiva moment.
Ty, som sagt, att endast skänka en tom förströelse utgör klent försvar för böcker av dylik art.
Jag har i denna lilla uppsats hållit mig mest till ungdomsläsningen i längre berättande form och ej ingått på den mera för barn avsedda litteraturen, sagan och närbesläktad diktning. Icke som om jag ansåge denna mindre viktig och ett gott urval därvidlag mindre av behovet påkallat. Men min avsikt var från början att uttala mig i frågan om förkortningars berättigande. Och dy-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
