Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nr 40
SVENSK LÄRARETIDNING.
789
dagspressen.
Skola och klasspolitik.
Under denna rubrik förekommer i Jämtlands Kuriren för den 16 sept. en av den inom folkskolkretsar välkända signaturen C. S - n författad artikel, som ar förtjänt av en vidsträcktare spridning. Vi återgiva den in extenso.
Det fanns en tid, då frågan om vårt folkskolväsen bars upp av klasspolitik. Det var i början av förra århundradet, då bondeståndet kämpade sin långa och hårda kamp för att få fram den obligatoriska folkskolan och göra denna till en allmän statsangelägenhet. Visserligen hade bondeståndet enskilda vänner och medhjälpare inom andra stånd, icke minst prästeståndet, men det var dock bondeståndet, som under årtionden bar upp kampen för folkskolans tillkomst och utveckling. Det synes mig vara ett av de vackraste bladen i den svenska bondeklassens historia och ger uttryck för en sund klasspolitik. Det ingår som ett led i bondeståndets frigörelse och framryckning till en betydelsefull ställning i samhällslivet.
Genom statsskickets omläggning hade bondeståndet återfått sin politiska makt, men dess mest klarsynta män insågo, att om det skulle kunna frigöra sig från allt förmynderskap och all ringaktning, varunder det då led, måste det skaffa sig kunskaper. Då se vi, hur dess ledare sådana som Nils Månsson i Skumparp, Anders Danielsson, Sven Heurlin, Per Sahlström, Hans Jansson, Nils Strindlund och många fler ställa sig i spetsen för kravet på folkskola och föra sitt krav till seger med god hjälp av den tidens frisinnade parti och kulturpersonligheter som t. ex. Erik Gustaf Geijer.
Sedan dess ha nya samhällsklasser framträtt och vaknat till medvetande om sin ställning och sitt mål. Men alla ha de förstått, att vägen för att kunna göra sig och sina krav gällande nu som förr heter: »Kunskap ar makt». Det ar nog icke heller någon tillfällighet, att arbetet för folkskolans lyftning och folkbildningssträvanden i övrigt framträtt kraftigare i och med det demokratiska genombrott, vårt folk nu genomgått. Det synes mig vara enbart glädjande, att de folklager, som nu erhållit den politiska makten, också känna sitt ansvar att skaffa sig goda kunskaper för att vidsyntare kunna bruka sin makt. Redan Anders Danielsson framhöll, att »allmän uppfostran ar det konstitutionella livets grundfäste», och att skolfrågan därför var den största frågan, och Adolf Hedin sade en gång i riksdagen:
Dem, som klaga och äro förskräckta för demokratiens faror, kunna vi blott hänvisa till ett medel att undgå farorna, och dess namn ar: uppfostra folket.
Karl Staaff ansåg också folkbildningens höjande vara »reformernas reform», därför att:
det förnämsta medlet till avhjälpande av
de verkliga bristerna hos demokratien ar en omsorgsfull folkbildning, som vidgar vyerna samt skärper urskiljningsförmåga och kritik. - Tron på hållbarheten av de plötsliga om-störtningarnas och de hastiga penndragens skapelser rubbas. Men tron på det oavlåtliga, fasta framåtskridandets nödvändighet blir övertygelsevarm och fruktbärande.
Det har alltid visat sig, hur nära skolfrågorna hänga samman med den politiska och sociala utvecklingen i det hela. Folkupplysning och politisk frihet stå i oupplösligt samband med varandra. Utan folkupplysning skapas ingen förmåga att rätt bruka politisk frihet, och utan frihet finnes intet intresse för folkbildningen. Reaktionen älskar aldrig en upplysning, som ar folkfrihetens yttersta villkor och grund.
Under de senaste åren ha åtskilliga ledande krafter från storstäder, t. ex. Göteborg, Jönköping och Linköping sökt samla landsbygdens folk till en ny klassrörelse i fråga om folkskolan. Dess grundtanke synes vara, att landsbygdens folk gott kan nöja sig med sämre folkskolor an städer och industrisamhällen. Landsbygdens skolor kunna därför skrivas ned både i fråga om mål och medel. De kunna nöja sig med mindre tid, mindre kurser och sämre utrustning. Den tanken ar ingalunda ny utan den kom fram i många variationer under debatterna om den obligatoriska folkskolans införande i vårt land. Tydligast framhölls det i riksdagen av Lorenzo Hammarsköld:
Menigheten, vars liv endast åt mekaniska arbeten och ekonomiska bördor ar ägnat - vetandet var åt denna klass icke ämnat. Den borde som förr leva lyckligt genom övertygelse för känslan, den saliga suppleanten-för bristande övertygelse i förståndet.
Den tanken kommer i vår tid fram, t. ex. i yttrandet:
Varannandagsläsningen ar alldeles tillräcklig för sådana barn, som i framtiden skola bli bönder eller arbetare.
Alltså icke av hygieniska och ekonomiska skäl skulle en sådan anordning vara försvarbar, utan därför att landsbygdens barn skulle kunna nöja sig med vad som erkännes vara otillräckligt för städernas och industrisamhällenas barn. Mot tanken på att det mindrevärdiga skulle vara gott nog åt böndernas barn, när det gäller skolväsen och bildning, har jag reagerat, sa länge jag haft någon mening i denna sak, och skall sa göra. Det synes mig bottna i en ringaktning av landsbygdens barn, deras ut-vecklingsduglighet och behov, av deras yrke och arbetsliv. Jag instämmer till fallo i vad en riksdagsbonde nyligen yttrade:
Mina ståndsbröder äro kortsynta i skolfrågan. Genom att motarbeta folkupplysningen binder landsbygdens befolkning ris åt egen rygg. En av anledningarna till att städerna i många hänseenden Överflygla landsbygden och draga landsbygdens ungdom till sig ar enligt min mening de bättre bildningstillfällena i städerna.
Det ar icke meningen att landsbygden skall ha alldeles lika skolor med städerna, men den bör få likvärdiga sko-
lor med hänsyn till det liv, den lever. Aldrig förr har i vårt skolväsen funnits sa stora möjligheter att taga hänsyn till lokala krav. Vi ha en lång rad av olika skolformer och varianter därav, och i fråga om f ortsättnings skolorna kunna de anordnas i anslutning till jordbruk och , skogsskötsel, till industri och handel, till fiskerinäring, till husligt arbete och till en hel rad av olika yrken. Talet om den schablon i fråga om folkskolväsendet, som just nu skall ha kommit över oss, vittnar om en betänklig brist på kunskaper i detta ämne.
Samhällslivets egen utveckling medför med tvingande nödvändighet en nydaning av vår folkskola, om den icke skall bli en verklighetsfrämmande institution, som fostrar de unga efter gångna generationers program. Vilja vi vara rättvisa i bedömandet av våra skolor, måste vi taga dem i den tid, det land och den kultur, vari de stå och varur vi icke kunna lösgöra dem. Den värld, vi äro satta att leva i, ar en helt annan an förra århundradets, och nya uppgifter och problem ställas alltjämt for oss. Det gäller icke minst när fråga blir om arbetslivet. En jordbrukare i våra dagar behöver förkunskaper tillräckliga för att kunna med behållning tillgodogöra sig vetenskapens resultat angående vad jorden kan ge och vad den behöver, om växternas näringsbehov och djurens livsförrättningar, om förutsättningarna för rationellt arbete, som kan lämna ekonomiskt utbyte. Ja, just jordbrukarklassens ekonomiska ställning och produktionskraft främjas mer an något annat yrke genom en god folkbildning. Om ett lands jordbrukarklass står på låg kunskapsnivå, står också jordbruket själv på låg och primitiv ståndpunkt. Vi kunna t. ex. jämföra Danmarks och våra egna jordbrukare med Rysslands. Jordbruksnäringens standard inom ett land ar i hög grad beroende av dess utövares skolgång. Det ar sund och berättigad klasspolitik, om landsbygdens folk ställer kravet på lika god folkskolbildning, som städer och industrisamhällen erhålla.
Trots de många citat, jag redan gjort, vill jag sluta med att återge några ord ur professor Books reseskildring från Polen i Sv. Dagbladet.
Vi svenskar, som litet tanklöst och litet blaserat njuta frukterna av ett århundrades folkliga bildningskamp, som en smula överlägset tala om skolmästare och Chronschou-gar, vi borde en gång emellanåt betrakta bönderna österut på nära håll för att friska upp vår i mätt välbehag avdomnade tro på upplysningens välsignelser. Härute kan man börja svärma for den svenska folkskolan som man svärmar för ett bad i en smutsig järnvägskupé.
C. S-n.
Ml prenumeration (även pr kvartal) å tidningen göres alltid å närmaste postanstalt, aldi*tg å tidningens exp.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
