Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nr 46
SVENSK LÄRARETIDNING.
913
vid, den omfattande sociala omvårdnad och den individuella tillsyn utom undervisningstiden, som folkskolans lärare äro skyldiga att ägna lärjungarna.
Det torde också vara allmänt erkänt, att folkskollärarnas arbete på grund av nu antydda förhållanden beträffande skolans organisation m. m. och de förhållanden, under vilka detta arbete måste utföras, ar i särskild grad krävande. Vid riksdagarna 1922 och 1923 väcktes i riksdagens kamrar motioner om att folkskollärarnas pensionsålder borde höjas från 60 till 65 ar, sålunda till likhet med den för lärare vid allmänna läroverk och kommunala mellanskolor gällande pensionsåldern. Riksdagen avvisade emellertid båda gångerna motionerna huvudsakligen på det av såväl överstyrelsen som pensionsanstalten och veder^ börande utskott betonade skälet, att folkskollärarnas tjänstgöringsförhållanden, särskilt på landsbygden, vore sådana, att de icke kunde härutinnan jämföras med ämneslärare vid läroverk och kommunala mellanskolor, och att dessa tjänstgöringsförhållanden i stort sett för både lärarnas och skolornas skull verkligen påkallade en lägre pensionsålder för folkskollärarna.
Att kommittén, trots det förhållandet att folkskolans lärare redan nu i allmänhet ha en längre undervisningsskyldighet per vecka an andra lärare, och oaktat de förhållanden i övrigt, som här ovan berörts, likväl till övervägande upptagit frågan om en ytterligare utsträckning av nämnda undervisningstid, har uppenbarligen sin grund däri, att kommittén funnit sig böra taga upp spörsmålet för samtliga de grupper av befattningshavare, för vilka lönerna skola ny-regleras. Av den gjorda undersökningen framgår, att kommittén för sin del funnit, att någon utsträckning av den nuvarande undervisningsskyldigheten per vecka icke bör ifrågasättas på vissa stadier i folkskolan, exempelvis dess högre avdelning, att någon utökning dock borde kunna komma till stånd på folkskolans övriga stadier men att denna i varje fall syntes böra inskränkas att omfatta högst tvänne veckotimmar.
Då en ökad arbetsprestation för lärarna icke kan få medföra ökat timtal för lärjungarna per vecka utöver det i undervisningsplanen fastställda, måste den uttagas på annat sätt. Kommittén har dock funnit sig böra avstå från framläggande av något förslag.
I den mån en ifrågasatt utsträckning av lärarnas undervisningsskyldighet per vecka åsyftar verkliga besparingar av allmänna medel, kan detta syfte vad folkskollärarkåren beträffar i endast ringa man vinnas genom på denna väg åstadkommen indragning av lärartjänster. Detta kan endast ske vid större skolor med många lärarkrafter. Beträffande folkskolan skulle sålunda i stort sett nämnda besparingssyfte kunna vinnas huvudsakligen genom ett åläggande för lärarna att utöver sin vanliga skoltjänstgöringj
utan särskild ersättning åtaga sig sådan undervisning, som för närvarande enligt gällande författningar ar särskilt avlönad.
I likhet med kommittén finner överstyrelsen sig icke kunna tillstyrka, att fortsättningsskolan inordnas i de vanliga fplkskollärartjänsterna. Enligt gällande författningsbestämmelser bör fortsättningsskolan, varhelst de nödiga förutsättningarna därför äro för handen, anordnas såsom yrkesbestämd. För behörighet att undervisa i det för de yrkesbestämda fortsättningsskolorna kännetecknande ämnet arbetskunskap kräves emellertid särskild utbildning. Det ar fara värt, att folkskolans lärare, om de skulle åläggas att utan särskild ersättning undervisa i fortsättningsskolan, icke vidare vore villiga att förskaffa sig den för undervisningen i arbetskunskap erforderliga särskilda utbildningen, vilket komme att sa gott som omöjliggöra fortsättningsskolans utveckling i sådan riktning, att den kunde anses motsvara vad som vid fastställandet av 1918 års skolorganisation med densamma avsågs.
Då av organisatoriska och andra skäl icke heller undervisning i hushållsgöromål, där sådan förekommer i den egentliga folkskolan, torde kunna utan vidare åläggas folkskolans lärare, återstår endast som en möjlighet slöjdundervisningen.
De ingående undersökningar, kommittén gjort i syfte att tillvarataga denna möjlighet, ha huvudsakligen resulterat i ett ådagaläggande av de olägenheter, som måste vara förknippade med att en del av den vid en skola erforderliga slöjdundervisningen - ty mera an en mindre del kan det ej bliva fråga om - skulle upptagas som obligatoriskt arbete för läraren och en annan del särskilt avlönas, samt därav att i varje fall en utökning av tjänstgöringen på denna väg endast komme att drabba en del lärare. Det ar också överstyrelsens uppfattning, att ett upphävande av de grunder, på vilka slöjdundervisningen under snart 50 ar vilat, nämligen såsom särskilt avlönat ämne vid sidan av folkskolans ordinarie lästid, skulle i stort sett komma att försvaga undervisningen i detta för en praktisk uppfostran sa viktiga ämne.
Överstyrelsen vill dock icke ställa sig avvisande mot varje tanke på en utsträckt tjänstgöringsskyldighet för folkskolans lärare. Därest vid ett genomförande av lönregleringar av den omfattning, som nu ifrågasättas och av överstyrelsen yrkats, det befinnes oundgängligen nödvändigt att för olika grupper av befattningshavare någon utsträckt undervisningsskyldighet inom lämpliga gränser kommer till stånd, sa måste ju en dylik prövning även för folkskolans del bliva ofrånkomlig. Ett övervägande av frågan om de olika lärargruppernas arbetsprestationer per vecka bör uppenbarligen resultera däri, att kravet på dylik arbetsprestation blir i möjligaste man
rättvist avvägt i förhållande till andra befattningshavare på skolväsendets olika områden, med vilka jämförelse kan komma i fråga. Från denna synpunkt sett finner överstyrelsen, såsom redan ovan framhållits, icke skäl föreligga till en utökning av den tjänstgöringsskyldighet per vecka, som för närvarande åligger folkskollärarkåren.
Emellertid torde man icke kunna bortse ifrån, att det för folkskolan bestämda läsåret ar kortare an vid andra läroanstalter. Ehuru den av kommittén föreslagna och av överstyrelsen tillstyrkta lönregleringen otvivelaktigt måste avse en tjänstgöring motsvarande det av statsmakterna för rikets samtliga skoldistrikt bestämda läsåret, kan det dock synas skäligt, att någon kompensation utkrä-ves för den kortare årliga undervisningstiden, sa länge icke denna i enlighet med riksdagens därom gjorda förbehåll bliver för samtliga skoldistrikt utvidgad. Med hänsyn härtill finner sig överstyrelsen kunna tillstyrka någon utökning i tjänstgöringsskyldigheten per vecka även för nu ifrågavarande lärare. Därest i sådant syfte ett allmänt stadgande om ett visst högsta timtal per vecka, som må kunna utkrävas av befattningshavare, kommer till stånd, vill överstyrelsen dock uttala den meningen, att detta niaximi-tal icke bör för folkskolans vidkommande sättas högre an 32 timmar på folkskolstadiet och 30 timmar på småskolstadiet samt i mindre folkskolor. Vad tjänstgöringsminimum beträffar synes detta med hänsyn till de skiftande förhållanden, som äga rum vid de olika folkskolorna på landsbygden, fortfarande böra anses få sammanfalla med det i undervisningsplanen angivna.
Då kommittén framhåller, att den icke ansett sig böra skärskåda frågan om utsträckt tjänstgöringstid från synpunkten av läsårets förlängning, torde härav närmast kunna dragas den slutsatsen, att kommittén icke velat framställa något förslag om ändring i de nu gällande bestämmelserna och de avlöningsprinciper, som dessa innesluta. Emellertid har kommittén i annat sammanhang gjort ett uttalande, som i ett väsentligt avseende avviker från dessa principer.
Att kommittén menat, att den nu av kommittén föreslagna lönregleringen för folkskolans lärare skall avse den av statsmakterna för närvarande såsom normal ansedda lästiden och undervisningsskyldigheten av 34 Vs veckor om året, ar höjt över varje tvivel. Detta ar också överstyrelsens uppfattning. Givetvis finnes det icke heller något skäl att yrka på ändring i den nuvarande bestämmelsen, att lärare skall vara skyldig att underkasta sig ökad tjänstgöringsskyldighet, därest läsåret genom statsmakternas beslut för hela riket utökas. Men härutöver har kommittén nu, i strid mot hittills gällande bestämmelser, yrkat, att den s. k. övertidsersätt-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
