Print (PDF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
40
SVENSK LÄRARETIDNING.
Nr 3
etagen.
Parias?
När vi i föregående nr påbörjade en kort redogörelse for vad statsverkspropositionen under 8 : e huvudtiteln upptager rörande folkundervisningen, liade vi ingen kännedom om vad som komme att föreslås riksdagen rörande finansplanen. Sedan vi nu fått statsverkspropositionens alla delar i vår hand, finna vi till vår stora häpnad, att finansministern funnit sig böra förorda,
alt skattens procenttal sänkes från 160 Ull 150, vilket betyder, att den enligt det förra procenttalet beräknade inkomsten av ifrågavarande skattkälla minskas meå 9,4 miljoner kronor.
Vidare förordar finansministern,
att sockerskatten, som drabbar en for hela folket viktig konsumtionsartikel och som nu utgår med 8 öre för kilogram, sänkes ULL hälften, varigenom utbytet av denna skatt, eljest beräknat till 16,5 miljoner kronor, skulle nedgå Ull 8,25 miljoner kronor.
Nu finnas alltså pengar att tillgå. Förklaringen härtill ar enligt finansministern, att det statsfinansiella läget »avsevärt förbättrats». Härom yttrar han bi. a. :
Under förutsättning av samma skatter och skattsatser som for närvarande samt oförändrade taxebestämmeiser for de affärsdrivande verken skulle de beräknade inkomsterna överstiga utgiftsanslagen i riksstatsförslaget tör budgetåret 1928- iyz9 med ungefär 20 miljoner kronor.
Av detta belopp skulle således tillhopa 17,65 miljoner kronor användas till nedsättning av skatterna. Återstoden skulle användas till reducering av järnvägstaxorna.
Men vart har då folkskolkåren tagit vägen i denna statsverksproposition/ Vad säges i propositionen om denna kårs lönfråga! Icke ett ord. Det ar upprörande.
Folkskolkårens historia ar alltifrån kårens tillkomst och ända till denna dag ur flera synpunkter men framför allt med hänsyn till kårens ekonomiska ställning, såsom Sv. Ltg upprepade gånger erinrat, en lidandeshistoria. Det stora flertalet av denna kår har generation efter generation fått under sitt arbete dragas med nöd och umbäranden. Varje gång den erhållit någon lönförbättring, har denna kommit sa sent och varit sa ringa, att den varit otillräcklig, emedan den motsvarat en många ar tidigare lägre prisnivå. Aldrig har kåren betrak-
tats och behandlats på samma sätt, som andra jämförliga befattningshavare. Avlöningen har tillmättts såsom åt statens lägst ställda tjänstmän: vaktmästare, banvakter m. fi. med enbart folkskolbildning. De maktägande ha av nåd och barmhärtighet givit folkskolkåren rent godtyckligt vad de behagat. Skall det i evighet sa förbliva? Det ser ut, som pm den Ekmanska regeringen hade den meningen.
En ljusning tycktes skönjas ar 1918, då den senaste lönregiering-en beslöts av riksdagen. Därigenom fördes folkskolkåren fram till en lönställning, som motsvarade prisnivån i mitten av ar 1914. Men sa fortgick dyrtiden med en våldsam stegring av levnadskostnaderna, vilken gjorde 1918 ars lönför-bättring i det närmaste illusorisk. Det sistnämnda har framträtt allra tydligast, sedan 1919 års riksdag godtagit ett nytt lönsystem för kommunikationsverken, varvid lönerna för dessas befattningshavare höjdes, sa att de motsvarade den procentuella stegring levnadskostnaderna intill ar 1920 antogos skola hava undergått, därest normala förhållanden varit rådande, och sedan detta system efterhand tillämpats på sa gott som alla andra be-fattmngshavargrupper utom lärarna. Därvid ar att märka, att statens befattningshavare hela tiden erhållit tillfällig lönförbättring, tills de inordnats i det nya lönsystemet, men folkskolans lärare har man icke unnat ett enda öre. De ha ställts fullständigt utanför den omvårdnad, som staten ägnat alla andra befattningshavare. Att den högre folkskolans lärare fått röna samma öde beror val därpå, att även de ansetts närmast tillhöra folkskolan.
Om detta förhållande ha regering och riksdag ideligen påmints. Skolöverstyrelsen har i sina riksdagspetita till k. m:t varje ar på det kraftigaste hävdat folkskolkå-rens rätt till likställdhet i lönhänseende med andra jämförliga befattningshavare, och när överstyrelsens chef ar 1920 blev ecklesiastikminister, var en av hans första åtgärder att ombesörja tillsättande av lärarlönkommittén. Han ansåg lärarkårernas införande i det nya lönsystemet vara sa brådskande, att förslag därom borde kunna avlåtas till 1922 års riksdag. Kommittén blev emellertid, som bekant, icke färdig med sin utredning förrän den 15 aug. 1923. Sa utsändes l Kommittebetänkandet på remiss, men en ny regering hade kommit, och sedan dess har frågans lösning icke alls varit brådskande for de efterföljande ministärerna. Tvärt-
om ha de, efter vad man nu förstår, icke alls velat taga någon befattning med frågan.
Påminnelser ha vidare ideligen gjorts av centralstyrelsen för Sveriges allmänna folkskollärarförening dels genom petitioner till k. m: t, dels ock genom uppvaktningar for stats-, finans- och ecklesiastikministrarna ävensom för statsutskottet. Det sistnämnda har förklarat sig behjärta saken och uttalat, att det anser folkskolkårens löner vara alltför knappt tillmätta i förhållande till vad som tillerkänts statstjänare i motsvarande ställning och med motsvarande utbildning men tillagt, att regeringen icke lärer underlåta att framlägga förslag, när den statsekonomiska situationen det tillåter. Stats-, finans- och ecklesiastikministrarna, som mycket väl känna, att folkskolkåren i lönhänseende alltid varit missgynnad och tillbakasatt - det har konstaterats av lärarlönnämn-den, 1902 ars lönregleringskommit-té, i vilken hr Ekman spelat en betydande roll, och av lärarlönkommittén - ha mottagit deputationerna vänligt, for all del! De ha också »livligt behjärtat» saken och ibland erkänt det berättigade i att folkskolkåren erhölle en förbättrad lönställning samt uttalat sin »förhoppning» om frågans snara lösning, men - »de statsfinansiella förhållandena» ha, när det kommit till kritan, alltid varit sa svåra, att något förslag om sådan förbättring icke kunnat framläggas för riksdagen. Till en början trodde folkskolkåren givetvis på de statsfinansiella skälen, men sa kom finansministern i högerregeringen ar 1924 och förklarade for riksdagen, att vårt lands statsfinansiella ställning var en av de bästa i världen. På samma gång befanns det dock, att något förslag om tillfällig lönförbättring för folkskolkåren anda icke kunde framläggas »på grund av de statsfinansiella svårigheterna», och då började man inom folkskolkåren undra, huruvida allt detta tal pm nämnda svårigheter inte egentligen vore en mask, under vilken regeringen ville dölja sin oginhet mot sagda kar. När sa den socialdemokratiska regeringen hade möjlighet att vid 1926 ars riksdag framlägga förslag om åtminstone tillfällig lönförbättring för folkskolkåren men i stället valde det politiska schackdraget att föreslå nedsättning av skatterna med 27 miljoner kronor, kunde tydligen oviljan mot folkskolkåren icke längre bemantlas med något tal om »statsfinansiella svårigheter». Då var saken klar. Regeringen ville icke.
Kom sa hr Ekman till makten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
