Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
550
SVENSK LÄKARETIDNING.
Nr 30
Sveriges småskollärarinneförenings möte i Östersund.
Ovanstående utgör en gruppbild av Sveriges småskollärarinneförenings möte i Östersund. Den införes här, emedan en förväxling av klichéer hade ägt rum i nr 29, sa att vid redogörelsen i sagda nr for mötet i Östersund en bild av Sveriges lärares nykterhetsförbunds möte hade kommit att inflyta i stället for den här ovan återgivna.
Jean Jacques Rousseau.
Ett 150-årsminne.
Efter sina motgångar i Paris stod Rousseau alldeles utblottad på existensmedel. En vän, som väl visste, att kvinnogunst var den säkraste vägen till framgång, råder honom nu att beträda densamma. Vännen introducerar honom även hos några av de inflytelserika damerna i Paris’ salonger, och tack vare deras förmedling erhåller han en plats som privatsekreterare hos Frankrikes ambassadör i Venedig. Till denna befattning hade en greve de Montaigu nyligen utnämnts, och denna behövde en intelligent sekreterare vid sin sida, enär han ej genom egen förtjänst och duglighet utan enbart på grund av relationer nått sin upphöjelse.
I sina Bekännelser lämnar E. en utförlig framställning av sin verksamhet som diplomat. Han berättar om hur han organiserar arbetet på ambassadörbyrån, om hur han avlägger officiella visiter och förhandlar i dogepalatset och med andra länders diplomater. I stort sett torde också hans framställning vara riktig. Ambassadören var på huvudets vägnar synnerligen klent utrustad, och den, som spelade första fiolen, var utan tvivel R. Men han var också fullt medveten därom och fordrade fördenskull att bli bemött efter förtjänst. Han hade emellertid ej någon officiell ställ-
ning, var ej förordnad av regeringen utan berodde helt av ambassadörens nåd. Greve Montaigu, vars inskränkhet även tog sig uttryck i en löjlig bördsstolthet, ville behandla R. som en vanlig lakej. Men då R. nu utförde en legationssekreterares arbete och mer an sa, fordrade han också rang som sådan. Själv kallade han sig secrétaire d’am-bassade och var fast besluten att göra karriär som diplomat. Han vann även erkännande i diplomatiska kretsar, och då ambassadören ej var mannen att ge besked, hände det, att man gick honom förbi och hänvände sig direkt till R. Detta väckte naturligt nog chefens missnöje, och han tog hämnd på sin sekreterare genom att trakassera honom på alla upptänkliga sätt. R., som var fullt medveten om sin överlägsenhet, ville dock ej finna sig i vad som helst. När sa ambassadören, som även var i högsta grad gni-dig, innehöll R: s lön, blev ställningen omöjlig. På hösten 1744 ändades hans diplomatiska bana något mer an ett ar efter det den börjat.
Tiden han tillbragte i Venedig blev dock ej utan betydelse för honom. Han fick här tillfälle att göra bekantskap med den italienska litteraturen och musiken. Särskilt för den sistnämnda fattade han ett varmt intresse. Längre fram skulle han också komma att uppträda till försvar for italiensk tonkonst gent emot fransk.
Men av an större betydelse för honom
och för hans livsgärning blev den inblick han fick i fråga om den offentliga meningens uppskattning av de mänskliga värdena. Förgäves sökte han ännu medan han var kvar i Venedig att skaffa sig rätt gent emot sin chefs övergrepp. Han vädjade till den franska utrikesministern men erhöll ej ens något svar. Sa beger han sig till Paris för att på ort och ställe vinna upprättelse, men samma oförståelse möter honom överallt. Ej ens R: s vänner finna något anmärkningsvärt i ambassadörens beteende. Särskilt hade R. hoppats, att fru de Besenval, genom vilkens förmedling han erhållit platsen i Venedig, skulle begagna sitt inflytande för R: s sak. Men hans överläggningar med henne härom blev en besvikelse. »Hon behärskades», säger R., »sa fullständigt av föreställningen om rangens och adelns företrädesrättigheter, att hon ej kunde finna, att en ambassadör kunde ha orätt gent emot en sekreterare».
I ett brev till fru de Besenval efter besöklet hos henne geir han uttryck åt den stämning, som vid denna tid behärskar honom. Han skriver :
»Jag liar orätt min fru, jag har tagit fel. Jag trodde Er vara rättfärdig; ni ar adlig, det borde jag ha erinrat mig. Jag borde ha iför-stått, att det ar opassande av mig, en utlänning och plebej, att komma med krav mot en adelsman. Har jag iförfäder, har jag titlar? ’Rättfärdighet utan adelsdiplom ar det rättfärdighet? Det skall vara sista gången jag gör mig skyldig till en sådan vanvördiglhet,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
