Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nr 32
SVENSK LÄRARETIDNING.
585
tankar hade mer an en gång haft anledning att syssla med dessa saker, och vad han därvid dunkelt tänkt, kant och anat framstod under synen på vägen till Vineennes i dagens klaraste ljus. Det undermedvetna livets krafter bröto igenom skrankorna upp till medvetandet, och i dess ljus uppenbarades for honom de stora sanningar, som enligt hans egna ord finnas mycket svagt spridda i hans tre viktigaste skrifter.
Jag har länge dröjt vid den märkliga händelse, som här skildrats. Det har skett med avsikt, dels for att den ar epokbildande i R:s liv och utveckling, dels emedan den tjänar till att belysa hans psyke.
R. griper sig an med utarbetandet av förstlingsskriften med sådan energi, att den efter endast tre veckor föreligger färdig. Trots att innehållet gick stick i stäv mot den mening han kunde förmoda, att akademiens ledamöter hyste, erhöll han priset. Han hade i sin skrift framhållit, att den ärade akademien helt visst skulle finna det svårt att belöna en man, som vågade angripa vetenskapen inför ett av världens lärdaste sällskap, men hans avsikt vore ’ej sa mycket att misshandla vetenskapen som fastmer att försvara dygden. Med priset finge det for övrigt gå hur det ville. Genom att uttala sin övertygelse skulle han finna det i sitt eget hjärta. Utmärkelsen kom därför som en överraskning. I sitt tack till akademien skriver han bi. a. följande:
»I han, mina herrar, förärat mig ett pris, om vilket jag tävlat utan att göra mig räkning på att vinna det. Föredragande Eder aktning framför Eder ’belöning har jag inför Eder vågat framhålla det jag trodde vara sanningen, även om det st rede emot Edra egna intressen. Och I, mina herrar, han belönat mitt mod. Det I han gjort för min egen ära, ar lagt till Eder egen.»
I sin skrift går R. skoningslöst tillrätta med sin tids kultur. Han erinrar om en egyptisk sägen, enligt vilken en mot människorna fientligt sinnad gud uppfann vetenskapen för att bringa dem i fördärv, och han finner mytens san-r.ing historiskt bekräftad.
»Se», utropar han, »på Egypten! En gång var det världens härskarinna, men då det blev filosofiens moder, blev det snart ett byte for greker, romare, araber, turkar.
Se på Grekland, som en gång var befolkat av hjältar, vilka gång på gång segrade över det väldiga Asien! Då det blev vetenskapens hemvist, var det snart Macedoniens byte. All Demosthenes’ vältalighet mäktade ej blåsa liv i en kropp, anfrätt av lyx och konst.» Han pekar på Rom, på Bysans, på Kina och finner, att samma sak överallt och utan undantag upprepar sig.
Hos de folk däremot, som hållit sig fria från upplysningens smitta, mota oss andra bilder. De gamla perserna, skyterna, germanerna kunde ingen motstå, emedan de voro dygdiga och obe-
smittade av konst och vetenskap. En jämförelsie mellan. Athen och Spajrta bekräftade samma iakttagelse. Och mitt i fördärvet av . R: s egen samtid levde ett folk, som bevarat sin ursprungliga enkelhet och därför stod som ett mönster av mod och trofasthet. Det var hans egna landsmän, medborgarna i Geneve.
Påfallande ar vetenskapernas skadliga inverkan på moralen. Detta röjer sig tydligast i sättet för ungdomens uppfostran, vilken syftade till att spöka ut förståndet med allsköns prydnader på bekostnad av omdömesförmågan. I skolorna lär man sig all världens ting undantagandes sina plikter. Man kan ej sitt eget modersmål men väl andra språk, som icke längre brukas någonstädes i världen. Ungdomen lär sig ej att skilja sanning från villfarelse men sa mycket mera att förställa sig for att kunna bedraga sina medmänniskor. Ord som högsinthet, rättfärdighet, människokärlek, mod vet man ickje vad det ar. Fosterlandet har ej mera någon kär klang, och hor man talas om Gud, ar det under trälaktig fruktan, icke i vördnad. Man lär en massa ting, som det senare gäller att glömma, men intet av det man har bruk for som vuxen.
Överskattningen av konst och vetenskap leder till att talangerna på alla satt utmärkas,. medan dygden ringaktas. Man frågar icke längre, om en människa ar hederlig, blott om hon har talang, icke ens en bok ar nyttig även om den ar val skriven. Tusentals pris ha utdelats for vackra tal, icke ett enda for vackra handlingar.
Slutet av förstlingsskriften formar sig till en högstämd lovsång över den levnadskonst, som har samvetet till ledstjärna.
O dygd, du de rena själarnas upphöjda vetenskap, fordras det sa mycken möda och sa många anstalter för att lära känna dig? Äro icke dina principer inristade i alla hjärtan? Och ar det icke nog for att känna dina lagar att träda in i sig själv och ostörd av lidelserna lyssna till samvetets rost? Se det ar den sanna filosofien. Lat oss vara förnöjda med den och utan att missunna de berömda män, som göra sig odödliga i litteraturen, söka mellan oss och dem fastslå samma skillnad, som man fordom fann mellan två stora folk: att det ena iförstod konsten att tala väl, det andra att handla val.
Jag har endast kunnat ge en liten antydan om innehållet i detta märkliga debutarbete. Det övrflodar av originella tankar, av blixtrande infall, av motsägelser och överdrifter. I Bekännelserna har R. själv karaktäriserat arbetet med följande ord:
»Det ar fullt av värme och kraft, men det saknar fullständigt ordning och logik. Av allt, som utgått från min penna, ar det det svagaste i resonemanget och det fattigaste på välklang och harmoni. Men man må vara hur talangfull som helst, sa lär man sig dock aldrig att skriva på en dag.
Karaktäristiken förefaller mig träffande. Det ar värmen och kraften, som
ä-r arbetets mest utmärkade drag. Man kommer vid läsningen av detsamma att erinra sig ordet: »Han talade som en som har makt och icke såsom de skriftlärda». Någon har liknat det vid ett befrielsens skri från en man, som sluppit ut från fängelset, och som nu slungar ut sitt anatema mot det helvete, varest han i åratal setat inspärrad.
Skriften väckte den största uppmärksamhet, och ett stort antal opponenter anmälde sig. Till dem hörde konung Stanislaus av Polen, som vid denna tid levde i landsflykt i Paris, samt den unge tysken Lessing. Man går skarpt till rätta med R: s anfall på kulturen men erkänner på samma gång hans talang och vältalighet. Från att ha varit den angripande ser R. sig plötsligt försatt i försvarsställning, och även här avslöjar han sig som en lysande ooh väl rustad krigare. Han levererar den ena försvarsskriften efter den andra och anlägger därvid en djupare syn på problemet. I huvudsak vidbliver han sin ursprungliga ståndpunkt men erkänner, att han möjligen begagnat överord.
Jag skall här endast erinra om en enda av de många nya synpunkter, varmed han riktar frågan. Han hade i förstlingsskriften angripit vetenskapen for dess brist på religiositet samt skarpt klandrat vetenskapsmännen (filosoferna) for deras överdrivna rationalism. Nu riktar han samma beskyllning mot teologerna.
Jag borde, säger han, uttryckligen ha angripit dessa skolastikens barnsliga spetsfundigheter, varmed man under sken av att belysa religionens principer tillintetgör dess anda och sätter vetenskapligt högmod i stället för kristlig ödmjukhet. Jag borde med större kraft ha vänt mig mot dessa oblyga teologer, som med sina svaga händer söka plocka sönder den byggnad, som upprätthålles av Guds egen hand. Jag borde ha uttalat min indignation mot dessia ytliga människor, som med sina eländiga kommentarer förnedrat evangeliets sublima enkelhet och omsatt Jesu Kristi lära i syllogismer.
R. hade förklarat krig mot både filosoferna och teologerna. Bådadera beskylldes for att vilja tillintetgöra religionen, som för R. i första rummet var människans gemenskap med Gud. Det var därför i sin ordning, att han förföljdes av bada de motsatta lägren. Filosoferna med Voltaire i spetsen använde sig av hånets vapen, och teologerna brände hans skrifter.
Em. Granér.
VUken skoltidning ar det, vars hjälp folkskalans och småskolans lärare och lärarinnor alltid kunna påräkna
vid värnandet av sin ratt,
sa långt denna nämligen står samman med skolans intressent Jo, det ar
Svensk Läraretidning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
